Klassisk arbetsställning på festival. Arbetsskadeanmälan inkommer måndag.

Musikbesatthet kan ta olika former. Som att alltid behöva ha ett soundtrack till sitt liv. Och till döden.

En hyfsat vanlig diskussion handlar om vilka låtar man vill ska spelas på ens begravning. En snabb googling visar att Benny Anderssons ”Tröstevisa” och Paul Simons ”Som en bro över mörka vatten” tycks populära i Sverige.

När min amerikanske vän Gabe plötsligt lämnade oss började jakten på låtar som kunde ackompanjera den overkliga känslan. Det kunde inte vara för sorgligt – Gabe var för det mesta en glad tok. Till slut var de låtar jag fastnade för Band of Horses ”On My Way Back Home” och Syl Sylvains ”I Can’t Forget Tomorrow”. Det var mitt soundtrack.

Gabes eget soundtrack spelades i By kyrka i södra Dalarna i helgen. Från The Beatles ”Eight Days A Week” och”Here Comes The Sun” till Johnny Cash. Så perfekt. Love you Gabe.

Tack hårdrocksvärlden för detta välkomnande. Nina J tänkte göra debut med Mötley och Maiden – tveksamt om det blir en lång kväll på Sonisphere.

Det är sällan jag blir så arg så att jag vill slå på människor. Oftast handlar det i så fall om olika former av rasism. Men det finns några undantag till och ett av dem gäller de som fäller upp ett paraply när de är på konsert. Helt ärligt. Vem tror du att du är? Det är alltså viktigare att du inte blir blöt än att alla andra som betalat lika mycket pengar som du får se det de betalat för? Jävla fuckin idioter. Det är säkert ni som lämnar kvar skräp i parkerna också.

Anyways. Vi såg alltså Moneybrother igår och det var tyvärr ingen jättespännande historia även om Wendin gjorde sitt bästa för att elda upp publiken. Till sin hjälp hade han återigen den eminente Viktor Brobacke och jag kommer aldrig tröttna av att se denne sprattelgubbe. Så fantastisk han är. Inte bara för att han aldrig kan stå still utan också för att det verkar inte finnas ett enda instrument han inte behärskar.

Hade jag valt setlist så hade jag strykt hälften av låtarna men som alltid gör han en fantastisk Blow him back to my arms och låten Just another summer passade ju alldeles utmärkt i regnet på Mosebackes utomhusscen.

Och ja, han kör fortfarande på scarf, ja.

Stuff white people like, the Swedish version: En ljummen i gräset. Mysig minifestival i gräset i Vinterviken. Tiger Tape och Forest avklarade. Några hundra meter bort underhåller Parkteatern hardcore-familjerna. Nästa steg efter detta. Naturen har sin gång.

N.E.R.D. ställde in och Johnossi fick ersätta dem på Storsjöyrans största scen. 

Men det hade förmodligen inte blivit bättre om Pharrell Williams släpat sig till Östersunds centrala torg. 

Duon från Stockholm, denna märkliga blandning av The White Stripes och ett melodiöst britpopband, gick upp och dödade. 

Med en power och intensitet som jag inte sett på många år. 

Om de fortsätter i samma stil får festivalerna hädanefter vänja sig med att Johnossi uppträder på största scenen. 

Igår kändes ”What’s the point”  som ”Paradise city”. Minst. 

Och när samma låt spelades på den obligatoriska efterfesten flög folk in i bord och stolar och, ja, upp i taket. 

”What’s the point” var inte precis den enda låten under efterfesten – ingen festival har bättre eftersväng än Storsjöyran – som rev inredningen. 

Jag insåg än en gång att ”Kids” med MGMT måste vara en av 2000-talets bästa poplåtar. 

Och när Hellströms ”Ramlar” brakade loss ryckte folk tag i mig och skrek

– Var är Per Bjurman?

– Han är i New York, svarade jag. 

– Men han ska ju stå där nu, sa de och pekade på ett bord. 

Jo tack. Jag vet. 

Under samma efterfest fick Norman Blake – den gamle jingle-jangle-gubben från Teenage Fanclub – tonårsdansa med en ung blondin till Meat Loafs ”Dead ringer for love”. 

Under tiden stod resten av bandet i bakgrunden, inklusive Gerard Love, och flinade. 

I och med det har jag sett allt. 

Lite senare på morgonen stod jag plötsligt och skrek ”hey, ho, let’s go” till Ramones ”Blitzkrieg bop” med samme Norman Blake. 

Bara i Östersund, barn, bara i Östersund. 

/ Markus Larsson

Yrans största utländska namn, hiphopgruppen N.E.R.D., har ställt in kvällens spelning. 

Tydligen har Pharrell Williams problem med halsen. 

De ersätts av Johnossi. 

Vilket innebär att det svenska indiepopbandet kommer få spela på sin största festivalscen hittills i hjärtat av Östersund. 

Jämtarna verkar dock ta beskedet med jämnmod. 

De flesta som går förbi skyltarna som meddelar nyheten muttrar:

– Nörd? Vilka är det?

Eller: 

– Nörd? Ja, det var ju verkligen en nyhet. 

Eller: 

– Jahapp?

Jag misstänker att Pharrell Williams knappast är det största dragplåstret i Jämtland. Europe, däremot. I går kändes det som att hela stan ville se och skråla med i ”The final countdown”. Allt kändes väldigt 1986. 

Vad mer har hänt? 

Jo, när jag checkade in på hotellet i går och gick och käkade i restaurangen hörde jag plötsligt en artig stämma vid potatissalladen. 

Det var Gerard Love. 

Ni vet, rösten och profilen från Teenage Fanclub. 

Jag har inte blivit lika starstruck sen jag såg Pontus & Amerikanerna på Malmia i Kiruna, 1989. 

Herregud, jag var helt plötsligt omgiven av ett av världens bästa band som försynt småpratade om lax och anjovis och sill. 

Bland det största jag varit med om. 

Så cool är jag.

Men man återkommer ju ständigt till Teenage Fanclub och gruppens himmelska melodier. Och varje gång inser man att man inte behöver nåt annat.

Jämfört med The Fannies är alla andra löjliga posörer.  

Den som påstår nåt annat gillar inte musik. 

Vad mer?

Det regnar i Östersund. 

Ibland så mycket att dropparna verkar komma underifrån. Hipp, hipp, hurra. 

Och just då får man ett sms från den legendariske rockjournalisten Håkan Steen som just nu äter och dricker gott i norra Italien. 

Själv får man ta på sig regnjackan, dra ner kapuschongen över fejset och lomma iväg till Marit Bergman…

Later. 

(Jag vet att fotot ovanför är på sniskan. Men jag förstår inte riktigt hur jag ska vrida den rätt. But you get the idea.)

/Markus Larsson

Finns det nån festival som fattat vikten av mängden toaletter? Jag tror inte det. Och just Arvika har en del att lära. 

Det här med bestämd form singularis. Vilken j-a succé. Vinst varje gång.

Maskinen, Invasionen, Familjen, Svenska björnstammen, Parken, Dungen, Vapnet, Detektivbyrån…kan ni fler?

Haha! Chromeo var en perfekt avslutning på kvällen! Dans dans dans! Men nu ska jag käka en natta-langos och knalla mot sängen.

Men förresten, visst ser ena Chromeo-snubben ut som Borat?