Sörjer Hultan med världens bästa festivalmat – Smålandsrullen. Skippa skräpmaten, kids, och gå hit. Magiskt. Men med viss Hultan-melankoli i kikärtsröran.
Lika bra att komma i tid för Kent som spelar vid midnatt ikväll. Förstår inte riktigt var alla människor är? Det är ju festival. På campingen och knarkar?
Strax efter att denna bild togs hoppar den entusiastiska mannen i rutig skjorta ned i vattnet. Inte Medelhavsvarmt kan man gissa. Men fantastiska Rebellion (lies) kräver något extra.
Arcade Fire på scen! Omöjligt att ha en sittande konsert här… Stråkarna är med. No cars go och lite annan skit här.
Just nu i Dalhalla: Hela Södermalm har skeppats till ett kalkbrott nånstans norr om Rättvik. Allt är i sin ordning alltså. Snart ska Arcade Fire gå på. Kan bli ganska hyfsat misstänker jag. Älskar vikingabåten också. Swedish kitsch när den är som bäst.
Ett så kallat unikt och historiskt ögonblick på scen: Medlemmarna från Slayer, Anthrax och Megadeth gör Metallica sällskap på scenen och kör Diamond Heads ”Am I evil”. Härligt!
Så, nu är det dags för Metallica och jag lägger ner det här bloggandet för i kväll. Öppningsnummer är ”Creeping death” i alla fall. Det var ju inte helt väntat. Tack för i kväll från Tumba Metal City.
Olle Ljungström med hatt/utan hatt på Gröna Lunds Lilla scen. 19.59 klev han upp på scenen, helt utan hjälpmedel i form av käppar eller pallar. Förra årets brutna ben har läkt. Fina Olle ser ut att må bra.
Det blev ett best of-set med de flesta Olle-favoriter som ”Jag och min far”, ”Morotsman” och ”Den norrländska präriens gudinna”. När Olle tar i och rösten balanserar på gränsen till att knäckas har jag svårt att tro att Djurgården upplevt vackrare stunder än så. Längst fram står hans mamma (om jag nu såg rätt). Så fint.
Olle kör ”Jag spelar vanlig” som extranummer. Just då känns det som att väldigt få människor överhuvudtaget kan beskriva livet så exakt som honom.
Olle på Way Out West förra året:
Just nu spelande ”Raining blood” har världens bästa moshsolo, har Håkan Steen slagit fast. Gulligt av poplektorn att han försöker i alla fall, utan att rikligt förstå grejen.
Jamenvisst. Lite så här gör ju sig Slayer riktigt bra, med inte ens en sekunds tystnad mellan ”Mandatory suicide” och ”Chemical warfare”. Ljudet är fortfarande långt ifrån rakbladsvasst, men musiken desto skarpare. Intensivt kan man ju också säga.