… Ser ”Of darkness” ut så här. Year Of The Goat gör sig onekligen lite bättre i ett tält.

Tydligen krävs det britter och gitarrer för att Hultsfredspubliken ska gå igång.

Ibland, ja faktiskt ganska ofta under festivaljobbande, så är tekniken inte riktigt med oss. Ibland vill det sig inte alls.
Förra veckan hade vi till exempel tänkt att uppmärksamma hajpade Year Of The Goat med en recension från Sweden Rock. Problemet var att den aldrig kom ut på nätet som planerat.
Så kan det gå. I stället får den fungera som lite uppladdning inför spelningen på Metaltown nu om en halvtimme. Trevligt band onekligen.

/Jocke

+++
Year Of The Goat
Rockklassiker Stage, Sweden Rock festival
Bäst: ”Of darkness” och Per Broddessons Blackmore-melodiska gitarrsolon.
Sämst: Behöver växa till sig lite på scen för att verkligen övertyga.

Midlake är förmodligen långt ifrån något band gemene Sweden Rock-besökare vevar på Spotify. Men om Texasbandet spelade hårdrock i stället för lågmäld indierock skulle resultatet landa ytterst nära Norrköpings Year Of The Goat. Här finns samma trollskogsharmonier och vackert lömska melodier, bara hårdare och mer gitarrbaserade.
Hajpade och hyllade i spåren av ockultromantikerna Ghost gör sextetten ett lovande intryck med sin dystra men inställsamma 70-talsrock. Någon ny svensk sensation av samma dignitet är de inte men Year Of The Goat har snabbt hittat mycket personlighet bland tajta gitarrdueller, snygga sångmelodier och light-satanism. Låtmaterialet imponerar, sångaren Thomas Eriksson har en unik ton i rösten och gitarristen Per Broddesson är bitvis briljant.
Nu behöver bandet bara hitta mer självförtroende på scenen för att verkligen gripa tag.
Joacim Persson

Grevar, groggar och bängen.
Musik och text känns aningen daterad, men publiken kan det här.
Tre penisar kom också för att lyssna på proggmusik.

Men det är också tanken.
Far & Son (Frej Larsson och Simon Gärdenfors) gör nån slags buskis-hiphop och slår sönder en kokainpinata på scen.
Alltså, jag vet inte om det är min trötthet som talar, men fan, jag skrattar.

Nu har vi även haft aktieregn och utdelning av bronskondom där priset är att få ha sex med Far & Son (citat: ”Far & Son slickar ditt anus till extas”).
Humorn är väl inte för finkänsliga öron direkt.

Det är vid såna här tillfällen man älskar lilla Teaterladan i Hultsfred.
Lysande svensk hiphop.

…i dimman är trasselsuddet Robert Smith.
Det låter helt ok, men jag skulle ljuga om jag sa att de såg inspirerade ut.
Cashen ska in.

Bättre än bandnamnet, thank god.
Inne i gamla Teaterladan igen, så fint.

…kärlekshistoria. Svårt att hitta en bättre, en fagrare, en smartare, en finare leading lady! Peter Svensson i alla ära på skiva och vid pennan, men live – det är bara Nina.

Saxat från den gångna dagen innan Sverige förlorade mot England i fotboll:

Är det här rätt miljö för Anna Ternheims skymningsballader?

Eftermiddagssol? På största scenen inför en blygsamt stor publik? Nämnde jag att solen lyser? Och att gräsmattan är större än publiken?

Du har följande alternativ:

1= Jajamensan! Det är gött!

X= Kunde ha varit värre.

2= Nej. Anna Ternheims låtar påminner om vampyrer – de bränns till aska om de utsätts för dagsljus.

Om du svarar 1 eller X kan du inte vara riktigt klok. Om du svarar 2 däremot: unna dig en bira.