Roade mig med att försöka få en överblick över sommarens musikhändelser. Puh!

Vi börjar med Tant Gaga och slutar med Roxette (!). Har jag glömt något? Hojta!

1 maj Popadelica i Huskvarna – The Sounds, Salem, Timo Räisänen, Hästpojken

7 och 8 maj – Lady Gaga, Globen

27-29 maj Siesta! I Hässleholm – Röyksopp, The Hives, Thåström, bob hund, Dinosaur Jr, Dead Prez, Teddybears, Amanda Jenssen etc.

27 maj – Rufus Wainwright, Stockholm

3 juni – AC/DC, Stockholms stadion

5 juni – Green Day, Ullevi Göteborg

8 juni – Whitney Houston, Globen

9-12 juni Sweden Rock – Guns n’Roses, Aerosmith, Slayer, Billy Idol, WASP etc.

10-12 juni Stockholm Jazzfestival – The Brand New Heavies, Courtney Pine etc.

12 juni – Mark Knopfler, Helsingborg

12 juni – Kiss, Stockholms stadion

13 juni – Kiss, Malmö stadion

14 juni – Willie Nelson, Cirkus Stockholm

17 juni West Coast Riot Göteborg – The Hives, Dropkick Murphys, Flogging Molly, Bad Religion, Rise Against

18 juni – Rod Stewart, Malmö stadion

18-19 juni Metaltown, Göteborg – Rammstein, In Flames, Bullet for my Valentine, Sabaton, Raubtier etc.

20 juni Pier Pressure, Göteborg – The Used, HIM, Paramore, 30 Seconds to Mars, Takida etc.

28 juni – 3 juli Peace & Love i Borlänge – Jay-Z, Patti Smith, Alice in Chains, John Fogerty, Mika, Robyn, The Ark, Kent etc.

1-4 juli Roskilde, Danmark – Patti Smith, The Prodigy, Gorillaz, Robyn, Muse, Kasabian, Pavement, The Temper Trap, Robyn etc.

1-4 juli Kirunafestivalen – Kent, The Ark, Amanda Jenssen, Erik Grönwall

8 juli – Lars Winnerbäck premiär i Linköping (Stångebro). Med Laleh, Melissa Horn, Sophie Zelmani, Ane Brun etc.

8-10 juli Rockweekend, Söderhamn – Twisted Sister, Deep Purple, Venom, Saxon, Sepultura

5-10 juli Sundsvalls gatufest – Kent, The Ark, Europe, Teddybears

7-9 juli Hultsfredsfestivalen – Erykah Badu, Teddybears, The Ark, 30 Seconds to Mars, Empire of the sun, Miike Snow, Kent, The Hives, bob hund, Nas & Damian Jr Gong Marley, Familjen etc.

16 juli – Ulf Lundell, turnépremiär Borgholm

15-17 juli Arvikafestivalen – Babyshambles, Kent, In Flames, Regina Spektor, Robyn, Miike Snow, Teddybears, Takida

21 juli – Muse, Zinkensdamms IP Stockholm

23 juli – Pink, Ullevi Göteborg

28 juli – 1 aug Piteå dansar och ler – Kent, Winnerbäck, Dead by April

28-31 juli Putte i Parken, Karlskoga – NERD, The Hives, Amanda Jenssen, Danko Jones, The Ark

29-31 juli Emmabodafestivalen – Wavves, radio Dept, Hästpojken, Deportees, Entombed, Cut Copy

29-31 juli Storsjöyran – NERD, Winnerbäck, Kent, The Ark, Teddybears, Robban Broberg

30-31 juli Kaosfestivalen i Mellerud – Looptroop rockers, Krunegård, Petter, Salem, Sator, The Ark

5-7 augusti Uppsala reggaefestival – Gentleman etc

6 augusti – Forever Young-turnén har premiär i Linköping. Alphaville, Jakob Hellman och Reeperbahn.

6 augusti – U2 Europapremiär i Turin (kommer inte till Sverige men Horsens 15-16 augusti och Helsingfors 20-21 augusti)

7 augusti Sonisphere Stora Skuggan, Stockholm – Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper, Iggy & The Stooges, Slayer, Anthrax, Heaven & Hell.

7 august – Europapremiär för Roxette i Sundsvall.

12-14 augusti Way Out West – Beach House, Girls, Jonsi, La Roux, M.I.A, Miike Snow, The National, Paul Weller, Pavement, Q-Tip, The Radio Dept, The xx etc

14 augusti – Roxette i Anderstorp

Jag är fortfarande chockad. Hur mår Roskilde? Orkar man inte göra festival längre? Patti Smith och The Prodigy headlinar, flankerade av bredbenta Them Crooked Vultures med Dave Grohl. Skämtar ni med mig? När förra året hade Kanye, NIN, Pet Shop Boys, Håkan, Coldplay, Fleet foxes, Lil’Wayne (som iofs tyvärr ställde in i sista minut). Jag som förälskade mig i Roskilde förra året känner det nu som om min kärlek plötsligt och brutalt gjort slut.

Hur kan Peace & Love vid samma tidpunkt på sommaren locka Jay-Z till BORLÄNGE, medan Roskilde endast lyckas gräva upp en dammig Keith Flint ur 90-talets rave-grav?

Jag har fortfarande ett litet hopp kvar. Roskilde borde kunna spänna sina muskler.

Annars – nån i Borlänge som söker lodger i början av juli?

Nu har man tänkt till i Småland serrni. Hultsfred och kära Emmaboda-festivalen går ihop och gör gemensam sak. Du kan nu köpa en gemensam kombobiljett till båda festivalerna! 2035 pix får du betala för bägge, vilket blir 350 billigare än om du köper dem var för sig. Go get! (säger Nina som är smålänning och gjorde sin festivaldebut i Emmaboda för många, många, många år sen)

Som jag tipsar om i denna veckans Sofis mode så har underbara Sade släppt ett nytt album, äntligen. Snälla Sony ger nu er chansen att vinna denna platta. Vi tävlar nu tillsammans ut två album och en singel, bägge med namnet ”Soldier of love”. För att vinna – svara på nedanstående fråga senast måndag den 15 februari klockan 12:00. Maila ditt svar till nina.johansson@aftonbladet.se.

Fråga: Vad heter sångerskan Sade i bandet Sade egentligen?

1. Heleh Folasade Adu

X. Helen Folasade Adu

2. Helena Folasade Adu

Stort lycka till!

(min kamera tog slut på minne mitt i låten, rookie-misstag, sorry för det)

En kall måndagskväll där publiken verkar lika trötta som sin hjälte. Ungefär så kan man sammanfatta gårdagens spelning på Debaser Medis. Det var inte på något sätt dåligt, Peters låtar tillåter inte att det blir dåligt, men det var lite tråkigt, lite trött, lite oinspirerat och lite för långt. Det är en vacker påg som stiger upp på scenen i hög hatt och de största ögonen i rockhistorien. Det är Pete och hans gitarr, ibland tar han in en trumpetare och ibland två söta balettdansöser. Men oftast bara han. Och det behövs inte så mycket mer egentligen. Men är man ensam på scen så krävs magi och energin räcker inte riktigt till för att hålla intresset uppe i 80 minuter. Det vaknar till liv i fantastiska There she goes, Delivery, Albion och så klart i sista låten Fuck Forever. Där emellan är det inte så jätteskoj, även om vi får lyssna till oerhört vackra texter alla 80 minuterna igenom. Så jag klagar inte, jag önskar bara att Pete hade haft ork att väcka mig ur min vinterdvala.

Ps 1: Förlovningsring Pete?? Vad?

Ps 2: Älskar Poetic Justice. En spoling envisades med att kasta öl och glas mot scen. Vakterna stoppar spelningen och lamporna riktas mot publiken. Pete säger ”Who threw that? Oh you did, dig ya, well, that was’nt very clever, was it? There’s the door” Lungt och fint åkte tönten ut och så fortsatte spelningen som om inget hänt.

Ps 3: Att vi är anglofiler har vi lärt oss men det är ändå komiskt hur många det var som skrek saker som ”Liverpool” ”QPR” och ”London” mot scen. Jag stod och väntade på att någon skulle skrika ”pints” ”Camilla Parker Bowles” och ”bobby”. Men det gjorde de inte.

Vi svenskar är ju oerhörda anglofiler, jag included såklart. Vi älskar allt brittiskt, fotboll, pints, stilen, London, britpopen. Så självklart var Berns fyllt till bredden igår när underbart mörka White Lies skulle göra sin första Stockholms-spelning som headliner. För mig var det tredje konserten med dem i år. Är de bra då? Mjo och mjä. Deras låtar ä fantastiska, Harry McVeigh sång är så stark att det känns som en knytnävslag i magen och Jack Lawrence-Brown trummar hårt hårt. Men, de är inte skitroliga att titta på. Jag kräver ofta inte speciellt mycket av mellansnack, men lite karisma, lite publik-kontakt är fan ta mig nödvändigt. Två gånger brister McVeigh ut i ett leende och då känner man det i hela kroppen, men resten av konserten är helt känslolös. Någon i kön till garderoben sa ”det märks att de inte har så mycket scenvana”. What? De har ju turnérat som tokar hela året, både själva på mindre scener och på arenor som förband till Coldplay. 

Sen är det ju alltid ett smärre problem med band som bara släppt ett album, de har ju inte så jättemånga låtar att köra. Själva konserten i sig blir ju ganska svajjig i tempo och i uppbyggnad. Kanske inte så mycket att göra åt, men det skulle inte skada att tänka om set-listan ett varv extra.

Men, all in all, jag skulle gärna gå och se dem igen, no doubt.

För hårda i bedömningen? Några exempel från konserten här nedan. Och ja, folk gick faktiskt bananas. I Stockholm. Alltid nåt.

Och apropå anglofili. Den 28 januari spelar Ian Brown på Göta källare, den 29 januari KB i Malmö.

Kung Apa himself. Pepp!/s

Triada Promotion erbjuder två bloggläsare möjlighet att tillsammans med varsinn vän kolla in föreställningen ”Black silk” på Malmö Opera – utan att behöva betala en enda krona i entré.

Föreställningen, som är ett verk av finske dansnestorn Jorma Uotinen samt svenske Jonas Nydesjö, tar grund i Nightwishs senaste album ”Dark passion play” och detta bombastiskta möte mellan dans, opera och finsk arenametal upptar scenen 10–31 oktober.

För att vara med i tävlingen om friplåtarna är det bara att svara på nedanstående fråga, och skriva ett mejl till mattias.kling@aftonbladet.se med namn och adress senast söndag den 6 september.

Och så, frågan är då: Vad heter den svenska sångerska som tog över efter Tarja Turunen i Nightwish?

Busenkelt, va?

Mer info om ”Black silk” hittas på förslagsvis på www.skanesdansteater.se.

Alltså Noel. Liam. 90-talet dog kanske igår, definitivt. Efter år av bråk väljer Noel att lämna Oasis eftersom han inte står ut med lillebrorsan längre. Det är roligt på något sätt. Och lite sorgligt. Så  himla typiskt. Det komiska geniet Noel kanske kan satsa på en ny radioshow med Russell Brand (se nedan), please?! Medan Liam fortsätter designa sina parkas.

Är glad att jag fick se dem en sista (?) gång i somras på Roskilde – en spelning där de var överraskande grymma!

Russell Brand and Noel Gallagher in LA

Med mörker och regn kliver de på, MGMT. Låt dem kicka iväg hösten ett tag.

Lykke gör det hon gör bäst – sprida någon form av indieextas.