M.I.A. publiksurfar

BORLÄNGE. Som bekant resulterar det urusla mobilnätet i att livebloggande blir en konst i att trycka på ”Försök igen” och hoppas på det bästa. Någon gång då och då funkar det. Men några bilder är det inte tal om.

Hur som helst. Några ord om Peace and Love-torsdagen.

Det går inte att poängtera nog hur mycket den här festivalen lever på ungdomlig festivalglädje. En extremt loj Oskar Linnros skapar studentflaksstämning trots att han är ungefär lika rolig som en vält ko på scenen. 

Och The Ark då. Lite sorgligt är det allt att det närmar sig upphällningen, men med det i åtanke borde de kunna bjuda upp till ett större spektakel, särskillt med Dalasinfoniettan bakom sig.

Men dagen tillhör the ladies. Maggio och M.I.A. Tredje gången jag ser den sistnämnda nu, och ingen spelning är den andra lik. När förra årets Way out west-show var mer en stroboskopupplevelse än en konsert är hon på Peace en love publikfriare av rang och bjuder på hitsbonanza.

Nu ska vi se vad The Strokes har att bjuda på.

Publiken gillar’t… men kort och koncist, Jared Leto borde hålla sig till skådespeleriet.

Ziggy Marley kör inför en seggungad storpublik inlindad i marijuanamoln medan I blame Coco kör mindre pårökt och inför betydligt mindre skala på andra sidan området.

Veronica Maggio

Det börjar med en krock. Peace and Loves andra dag ställer Veronica Maggio mot Patrick Wolf. Den förstnämnda vinner kampen och myser igång festivalstämningen, uppmanar folk att dricka, får igång den ungdomliga publiken till ”17 år” och avslutar som väntat med ett massivt allsångsklimax till ”Jag kommer”

I dag börjar det pyra så smått i Borlänge med Lykke Li, jj och Kings of Leon som de tänkbart största sevärdheterna på Peace and Loves första riktiga dag. Tyvärr är den mindre glada sanningen att jag måste hålla mig kvar i Stockholm en natt till för att se till att vår kära pappersupplaga fylls med något innehåll. Som en liten tröst har jag i bakhuvudet att Kings of Leon inte var så värst mycket att hurra för när jag såg dem för ett par månader sedan. Klen tröst att missa uppvärmningsdagen kanske. Men hur som helst. I morgon Veronica Maggio, då kommer jag.

Som jag skrev tidigare var ju hans röst inte helt hundra. Men Roky är alltid Roky. Det är svårt att inte tycka om honom.

Det har tagit lite tid att smälta – men här kommer lite mer Jay-Z. Definitivt mycket bättre än Globen-spelningen häromåret, men enligt de som var där inte lika bra som Roskilde (också för några år sedan).

Men Jigga såg verkligen glad ut. Bjöd på sig själv.

Det som blev tydligt är också hur mycket hits han har. När man kan riva av flera av dem i korta 30-sekundersversioner och ändå har kvar tillräckligt många för en konsert på 1,5 h? Imponerande.

The Ark är som alltid – underhållande.

Jag föredrar dock de låtar där man känner allvaret. Vissa delar av showen känns lite för symfonirockig, för tunn… För min smak. Samtidigt så går det ju inte att inte älska Ola Salo.

Att gå på en scen i 15 centimeters svårmanövrerade klackar säger ganska mycket till en publik. Det säger: ”Hej, jag har inte tänkt ösa här idag så gör er inte besväret att ha skoj med mig”. Och precis så blev Lily Allens spelning. Ett enda stort gäsp och snark. Maken till tråkig och seg popstjärna har väl aldrig skådats?

Så vi pratar inte mer om henne. Alls. Punkt.

Erlend – festivalens bästa sprattelnorrman! Lyckades även få i  uttrycket ”söte bror” i mellansnacket…