Tvillingarna Miranda och Elektra gör elektronisk pop som Saint Lou Lou och är värda en större publik än den Popaganda lyckats skramla ihop idag.

…så konserten blir kort, bara en halvtimme.
Jag vill se mer!

…när Thåström vrålar under öppningen med Kort biografi med litet testamente.

…och gör det gamla Flaming Lips-tricket och crowdsurfar i jätteballong. Ser farligt ut, men jag är iofs 100 år gammal.

Sista showen på turnén – och han drar ut på tiden.
Inte mig emot.
Regnet har dessutom släppt sitt tag om Stockholm, kan det bli bättre?

”I know places we can go, babe.”

Det blev en fin, märklig, het sista kväll på Eriksdalsbadet. Spanska Delorean drog upp tempot. Midlake drog ned det igen. jj gjorde en ganska udda spelning, bitvis glasklar, bitvis förvirrad. De verkade helt ointresserade av att gå av scenen. Först när Lykke Li drog igång och överröstade Elin i jj tvingades de sluta spela. Sen att hennes bandkollega med jämna mellanrum klev fram bakom henne och började nafsa i öronen kändes aningen konstigt. Men jag gillade dem.

Och Lykke Li då? Hon har blivit ett superproffs på scenen. Det är fortfarande mycket rökmaskiner och mörka tyger – men rösten bakom sjoken är helt egen. Det var sista gången hon kommer att spela i Sverige med sin senaste skiva, sa hon.

Ännu ett avsked alltså.

Hejdå festivalsommar.

Fine Henrik.

Vackra Sarah i St Etienne.

Magiska Arcade Fire.

Man blir ju bortskämd av Arcade Fire. Gårdagskvällen var sjukt bra.

Ändå kände jag att det kanske fattades den där sista gnistan. Kanske för att ljudet var ganska lågt och dåligt.

Men herregud – ”Intervention”. Knäckte mig.

Eller ”We used to wait” (som är den låt jag vaknade med i huvudet imorse).

Extranumret ”Wake up” dedikerade Win Butler till Norge efter allt som hänt – han och hans fru hade tydligen semestrat där nu under några lediga dagar.

Jag kan se honom framför mig med vandringspinne och lusekofta.

Hetsade sen till Strand för att se Kurt Vile. Där kan vi snacka kokande het gryta.

Men bra var det. Han avbröt en låt med orden: ”It doesn’t sound good! I look good but it doesn’t sound good”.

Society is my friend
He makes me lie down
In a cool blood bath
Oh, society

Society is my friend
He makes me lie down
In a cool blood bath
He stole my old lady sayin’
“Hey, how ya doin’, let’s kiss
My hand is not for you to hold
So kiss me with your mouth
Without closin’ it all that much.”
Oh, society

Society is all around
Aw, hear the beautiful sound
Of all the high-pitched squeals
Ecstatic brilliance at its finest
That’s my friend
Society is all around
It takes me down

Society is my friend
He makes me lie down

Det är fredag den 26 augusti, Arcade Fire-dagen.

Popaganda drar igång på Eriksdalsbadet med massor av fina artister – men i min värld spelar Win Butler och gänget i en helt egen liga. Jag minns faktiskt var jag var någonstans när jag såg klippet ovan på Youtube första gången. Så fantastiskt är det.

Arcade Fires spelningar är inte så mycket konserter som väckelsemöten. Minns hur jag grät första gången jag såg dem – på Cirkus i Stockholm, Win Butler hade nästan tappat rösten och ställde in turnén efter den konserten.

Eller Dalhalla förra året, som avslutades med att den upphetsade trumslagaren hoppade i plurret. Se nedan.

Och den som fortfarande inte fattat storheten bör kolla på klippet nedan. Där visar det sig även att Win Butler är världens vackraste man.

Eftersom mobilbloggandet inte höll så hög kvalitet – i give you Popaganda dag 2.

Lisa Milberg och Maria Eriksson i The Concretes – så snygga, så smarta.

Hästpojken. Det finns något komiskt över deras grisiga image. Men man kan inte förneka att de kan snickra riktigt fina poplätar.

Skönaste snubben köper lakritsremmar.

Dags för några män att konstsimma.

Slipsarna på plats.

Formation i ring. Solklart.

The Sound of Arrows poserar.

Om en och en halv vecka åker jag till Manchester. Hurts gav väl inte stan nån vidare reklam när de undrade vart solen tagit vägen.

– Det här stället känns ju som Manchester.

Well, bara att lämna badbrallorna och solkrämen hemma då. 

Gillade verkligen Manchester-bandets känsla för mörka poplåtar. Dock oklart varför de kuskar runt med en operasångare i släptåg.

Hot Chip och särskilt spegelkepsen: jag älskar er.

Sammanfattningsvis: Popaganda bra. Alla köer (in på området, till toaletterna, till matstånden, till ölområdet) mindre bra.