Svinsnygg scen, stekhet publik på 100 000 personer, en sinnessjuk röst á la Bruce Dickinson. Men. Lite trist va? Det saknas en gnista, en glädje, en karisma. Det är inte så att det inte är bra. För det är det. Superstarka låtar. Tight som Christiano Ronaldos lårmuskler. Proffsiga musiker som gillar att posera. Och en publik som älskar, ÄLSKAR, sitt Maiden. Men någonstans tröttnar även de. Speciellt de som kommit till Orangea scenen mest för att få skråla med i Run to the Hills. De blir, tråkigt nog, besvikna och tröttnar efter en timma och lommar bort mot PJ Harvey istället. Och hur många gånger är det skoj att svara på Dickinsons enda publikflört: ”Let me hear some noise, Roskilde!” egentligen? Det blev lite för rakt, inga direkt höjningar och inga direkta ”ögonblick” om ni fattar vad jag menar. Men solidt, såklart, rakt igenom. Men vem åker till Roskilde för solidt?

Kanske är det här sista sucken? Men, om så, borde man inte då fläska på ÄNNU mer och verkligen leva ut sitt sista på de stora scenerna? Och Varför kan man inte bara bjuda på Run to the hills? Klart vi fattar att man tröttnar på vissa låtar om man spelar dem och och om igen. Men – kom igen – en sån trademark-låt tycker jag vi kan begära!

Var är gnistan Brucie?

Publiken älskade dock!

Ps, min kamera är så tung att armarna börjar skaka då och då. Sorry. Ska börja träna.

Så jävla bra. Men alldeles för kort.

Vi hann se början av Iron Maiden, traska till Polly Jean som spelade på Arena, se henne krossa i en timme och sen hinna tillbaka till Maidens trötta sista låtar.

PJ stod helt stilla i sina vita kläder och skippade allt mellansnack – men lyckades ändå hålla hela publiken i ett järngrepp. Många låtar från den fantastiska senaste skivan ”Let England Shake” – men även gamla hits. Sjukt snygg gitarr hade hon också.

Under Roskildes första kväll hann vi också se lite av Daniel Norgren, en för mig tidigare okänd svensk artist, som fick danskarna att gå bananas vid den nya, charmiga inomhusscenen Gloria. Brittiska Foals hade några hyfsade låtar, men urartade i gitarronani. 

Och Iron Maiden då? De körde åtminstone inte ”Run to the hills”.

Nina fotar en hipster-vägg. Väldigt hipster.

Tycker man det är mesigt och borgerligt med en vanlig FLAGGA kan man ju alltid sätta upp ett djurhuvud på en pinne.

Fräscht.

Jag förvånade mig själv igår genom att stå och njuta av Terror. Vad hände där? Jag brukar utan omsvep hata (starkt ord, hittade inget bättre) all musik där sångaren skriker nått som man inte hör med en konstig röst. Men Terror hade nått annat, det fanns en bas i grunden, ett beat som emellanåt kändes lite Rage Against the Machine. Och det måste man ju gilla. Så, Nina Johansson – ett Terror-fan alltså. Who knew?

Undrar för övrigt vad Mattias Kling och Christoffer Röstlund tycker om detta faktum?

Välkomna till Danmark och Roskilde, här äter man chipsblandning som heter Jorgen (fast med ett sånt där danskt ö som jag inte vet hur man gör). Lite lätt duggregn idag – känns bara passande för PJ Harvey ikväll.

Roskildefestivalen tar hjälp av publiken för att hitta nya bra band för festivalen. Lika enkelt grepp som smart. Att inte fler tänker så?

Här är spelreglerna. Bandet/artisten ska:

Primärt vara från Norden
Vara okända för den breda festivalpubliken
Aldrig ha spelat på Roskilde Festival tidigare
Enligt din åsikt förtjäna ett lyft i karriären
Genremässigt representera spridningen som finns på övriga scener
Vågar spela inför ca 1500 människor
Sparkar röv, får nackhåren att resa sig, får blodet till att koka, får dansskorna till att glöda, får leenden att bryta fram… fortsätt själv…

Här skickar du in ditt förslag!

Ni vet, mitt hjärta blödde när jag sket i Roskilde i somras och istället drog till Peace&Love, sånt känns. I efterhand ångrar jag det inte alls, men ändå – Roskilde och jag har ett fint kärleksförhållande. Glad jag blev då att festivalen beslutade sig för att komma till Stockholm! Under kulturfestivalen som pågår just nu så har Roskilde en egen scen där tanken är att dela med sig av dansk musik, ärligt talat, hur ofta lyssnar jag på dansk musik? Aldrig, så är det. Och även om det verkligen inte på långa vägar är samma sak som att vara på plats på den riktiga festivalen så var det härligt att få sig ett armband, en öl och lite PSL-häng. Precis som i Danmark!

Analogic spelade, de hade helt sjuuuka skägg.

Prince till Roskilde. Vänder det nu? Jag hoppas och har fortfarande inte gett upp om festivalsommaren 2010. Prince liksom!! Stort.

Idag klockan 12:30 skulle Roskildes presschef Mad Mickelsen (ja, han heter så, men är inte lika snygg) släppa årets headliners till Roskilde 2010. Jag har gått och drömt om Jay-Z, kanske Green Day, kanske Alicia Keys, kanske Aerosmith, kanske osv. Men framför allt (kanske overkliga) har jag drömt om att se Pearl Jam på orangea scenen 10 år efter tragedin. Då kommer käre Mads och presenterar…Prodigy och….Patti Smith…??? Jag känner bara, jaha, då skiter vi i Roskilde i år. Fan också.

Det finns ju dock fortfarande tid kvar att hotta upp bandlistan så helt kört är det inte. Men besvikelsen är stor.

Rab Allan påstod i en intervju för SVT:s Hype att han och James skulle ta två veckors semester i Stockholm i oktober. Så var är ni? Hallå? James lilla försvinnande kanske kom i vägen…

Tröstar mig genom att samla ihop extramaterial från sommaren – sådant som inte hanns med i hetsen. Nu sitter man och huttrar och smygdricker glögg två månader innan det är ok – och drömmer sig tillbaka till heta, magiska Roskilde.

Glasvegas körde också världens bästa låt – Ronettes ”Be my baby” (please, läs Fredrik Strages bok ”Strage txt” och hans artikel om Phil Spector) – men då blev jag tydligen så förhäxad att jag glömde att ställa in skärpan på kameran. Blunda och lyssna.