Så skönt att höra äkta skånska! Min favoritdialekt alla kategorier. Nu rappar ju Chords på engelska men ändå. Det är stabilt som attans, det märks att han varit med ett tag och vet hur scenen funkar. Bra skön soul/reggae som funkar utmärkt en söndag i solen.

Inför Metallica hade jag börjat misströsta. Konserterna jag sett har inte gett mig några som helst minnen att bära med mig och låt oss vara ärliga: årets lineup för festivalen är inte svinbra direkt. Skulle Metallica lyckas rädda min festival?

OH YES.

Nu är ju jag en av dem som faktiskt älskar the Black Album och är väl inte känd för att vara trashmetallens främsta förespråkare direkt så jag börjar ju på riktigt gråta när Enter Sandman fyller oss alla med känslostormar och där alla skrikesjunger med i vartenda ord. För mig gjorde de ynka 3-4 minutrarna att hela festivalen räddades. Det gjorde det värt allt. Inte för att jag lider – men ni förstår vad jag menar.

Det här är James Hetfields show, förlåt Ulrich du är förvisso på hemmaplan, men du har inte en chans. Allas ögon är på Hetfield. Och med all rätt. Vilken jäkla kraft han har i sin numera sinnessjukt vältränade lekamen. Han äger oss alla.

Här kan du läsa Markus Larssons recension av konserten och jag lämnar er med mina två frågeställningar efter denna fantastiska kväll.

1. Kan jag få numret till Hetfields PT?
2. Hur mycket tid lägger Robert ­Trujillo ner på sin hårvård? Måste vara de mest slitstarka flätorna ever.

:++++:
The National
Scen: Orange stage, Roskilde

ROSKILDE. En kompis har en teori.
Han tror att The National har blivit favoriter hos kritiker och författare eftersom musiken passar bra att skriva till. En sorts intellektuell bakgrundsmusik.
Han gillar uppenbarligen inte bandet, men jag tänker inte argumentera emot. En annan mer vedertagen slogan, att alla är journalister idag, kan i så fall förklara att ett indieband från Cincinnati, Ohio, lyckas samla hela festivalen framför största scenen. Publiken är som Bruce Springsteens extranummer 1978 – den tar inte slut. Inte åt nåt håll.
Det är en märklig känsla att se The National uppträda under Roskildefestivalens klassiska och apelsinfärgade scenbåge. Allt talar emot bandets pessimism.
Storleken på konserten och solskenet från en enorm klar himmel borde steka sönder den mörka och inåtvända musiken. Sångaren Matt Berninger gömmer sig bakom solglasögon och mumlar som vanligt rakt ner i skorna.
Men de inleder med ”Fake empire” – ”Fake empire”! – och i kväll är moll den nya extasen.
Berninger är som alltid en sällsam syn. Det springer runt myror i hela kroppen. Mellan låtarna vankar han rastlöst omkring och sippar pissgult vin och munnen babblar oavbrutet. Resten av bandet tar sin frontman med ro och stämmer instrumenten och berättar att de har fått hänga med Kris Kristofferson och Metallica backstage och att det är awesome.
Matt Berninger liknar en ångestriden och halvpackad karaktär i en pjäs av Ingmar Bergman som för en lång monolog med sig själv. ”Vad gör jag här?” ”Hur kom jag hit?” ”Hur ska detta sluta?” ”Hur kunde min mor säga så!”
Matt Berninger ser hela tiden ut att vara på gränsen till ett nervsammanbrott. Då och då exploderar han och skriker så att saliven flyger flera meter. Efteråt ber han artigt åskådarna längst fram om ursäkt om han råkade spotta på dem.
Hur stor konserten hade kunnat bli i ett mindre rum under tak går knappt att föreställa sig. Men de sista 20 minuterna är det bästa jag sett i år. För till slut går det som för Walter White i tv-serien ”Breaking bad” – det brister för Matt Berninger, det blir kortslutning, ”zzzzzzapp”.
Han tumlar rakt ut i publiken och knuffas och snubblar och kramas, förföljd av stressade säkerhetsvakter. Han sliter i mikrofonsladden och drar ut den till bristningsgränsen. Han är så inne i musiken och konserten och sig själv att han inte märker att micken går sönder mitt i ”Mr November”.
Bandet och blåssektionen ser förvirrade ut och spelar ännu högre och kraftfullare.
Matt Berninger fortsätter att gestikulera och skrika bland tusentals händer och smartphones och flaggor. Ansiktet är förvridet. Venerna på halsen är på väg ut genom skinnet. Ingen hör vad han sjunger. Och att det inte spelar någon roll, att det faktiskt är skit fucking samma, säger en del om hur bra det är.
Jublet slår lock för öronen.

Låtarna: Fake empire, Don’t swallow the cap, Bloodbuzz Ohio, Mistaken for strangers, Sea of love, I should live in salt, Afraid of everyone, Coversation 16, Squalor Victoria, I need my girl, This is the last time, Abel, Slow show, Sorrow, Apartment story, Graceless, England, Mr. November, Terrible love

Ett band jag inte känner att jag lärt känna ordentligt tyvärr. Och det är verkligen ett band du behöver vara bra vän med för att riktigt uppskatta. Jag mår bra, det låter fint och man märker att de vet vad de gör. Jag bara känner ända in i själen att om jag kunde deras låtar, kände med deras texter, älskade sångaren – så vore detta fantastiskt. Istället går jag och peppar för Metallica.

Markus Larsson hälsar dock att det var fantastiskt hela vägen. Så nu drar jag och lyssnar in mig på the National.

Ok. Kansk inte bäst metal i världen men namnet, NAMNET!!! Vi var tvungna att gå och se dem bara därför.

Får ni någonsin chansen så beordrar jag er att gå och äta en red curry hos Thai-Lanna. Aldrig ätit bättre thai – inte ens i Thailand!

Ibland är det enda som behövs en sol, en öl och en gråhårig countryman. Det är fantastiskt – i ungefär en kvart – sen märker man att det låter ungefär likadant hela tiden. Kanske är jag en ovan countryälskare men det här blir tyvärr lite tråkigt i längden. Men jag gillar dig Kris, det gör jag.

Festival är ju inte bara musik. Det är också en plattform för folk att uttrycka sina inre känslor. Uttrycksformerna varierar…

Cirka 30 minuter sen (såklart) går hon på. Rihanna, woman of the hour. Publiken är såklart maxad, alla är där. Det här är fredagens stora akt. Frågorna innan är många: kommer hon vara full? Hög? Kommer det bli skandal? Kläderna? Nakenchock? Etc etc. Rihanna har lärt oss, ofta via Instagram, att allt kan hända. Så kommer hon då in. Ingen nakenchock – istället i någon form av Yankees-randig burka. Hon ser oerhört stencool ut och jag tror att vi alla känner: henne vill vi festa med!

Sen börjar hon sjunga. Eller nej – gör hon? Nä, det gör hon inte. Hälften playback, hälften singback (går det ens?) och lite då och då hör vi hennes röst. Det duger inte.

Men hits. Det har hon. Så det blir ändå en partyfylld och rolig spelning. Men inget som jag kommer minnas om några år när man ska tänka tillbaka på de där magiska Roskildenätterna.

Det är lite synd om Rihanna ändå. För av någon anledning så blir det gärna att man förväntar sig Beyoncé-takter av henne. Och det är ju inte rättvist att tänka så. Beyoncé är ett fullblodsproffs, en maskin, en urkraft utan dess like. Rihanna når inte ens upp till en fjärdedel av det. Och det bevisade hon här i Roskilde. Hon har mycket, men hon har inte vett att använda sig av sin fulla potential. 

Av någon anledning fick jag inte med mig någon bild från Maskinens spelning igår. Antagligen är det för att jag var lite mer intresserad av att filma och spana in killen som dansade loss i publikhavet.  Spelningen i sig var dock: solig, varm, rolig och fartfylld. Maskinen är ju förbannat bra på party. Ljudet är återigen inte det bästa men de får fram sitt budskap. I ”Krossa alla fönster” så nästan önskar man att man hade ett ex att krossa. Det blir någon form av hetsstämning som de ju så gärna önskar. Bra uppladdning för Rihanna.