Hejdå, gamla pingpong-hippies.

Hejdå mankinis och nakna danskar.

Sista festivaldagen har alltid något sorgligt över sig. Igår mer så efter det tragiska dödsfallet.

I musikväg var Roskilde ganska tunt i år. De stora utropstecknen saknades. Igår kollade vi in Surfer Blood, coola Janelle Monae, Big Boi, Kings of Leon och Timbuktu.

Man kan säga vad man vill om hur trååååkiga Kings of Leon är, men allsången på ”Sex on fire” blev mäktig.

Man kan inte låta bli att bli imponerad av Bad Religon, fattar inte hur de orkar. Fast utan passion, med mellansnack om soliga Los Angeles och annat mysigt blir det såklart inte riktigt den fart det en gång var.

Att det fortfarande finns killar och tjejer som tycker att det är höjden av spexighet att springa omkring i Borat-badrräkten gör mig lite…beklämd.

Arctic Monkeys. Minns att jag såg dem på lilla Kägelbanan i Stockholm en gång i tiden. Då tyckte jag om dem. Nu fyller de Orangea scenen. Det är proffsigt. Jag är uttråkad.

Försökte ta mig in i ett knökfullt tält där James Blake spelade. Sjukt bra.

Exit solsken, enter blixt och dunder. Ovädret for in över Roskilde.

Skyfallet försvann lika plötsligt som det kom. Nån kände väl på sig att Julian Casablancas inte ville bli blöt.

The Strokes var heta, tunga, men lite loja. Att Julian pratade danska och berättade om sin danska mormor och morfar hjälpte upp stämningen en aning.

– Ni har ju claimat Lars Ulrich. Claima mig i stället!

Lykke Li avslutade kvällen. Mycket, mycket fint.

Mannen i baren med den lustiga hatten ropar: Kom närmare!

– Aldrig i livet. Jag vågar inte! svarar jag.

Danskarna är så orimligt, omotiverat glada.

Vår utsikt på OFWGKT. Tyler satt i rullstol och ropade ”penis”. Som man gör.

Biebers fans är överallt.

Jag försöker ta nån slags byline-bild på Nina. I bakgrunden den orimliga mängden folk som kommit för att se Kaizers Orchestra. De är norrmän, men sjunger på danska? Eller? Fattade verkligen ingenting.

Roskilde-sol, varmt och klibbigt. Ändå – härlig festivallera.

När han hoppar ned från scenen och ger sin kropp till publiken går både kvinnor och män bananas.

Conor Oberst aka Bright Eyes, svårt att inte älska killen. Kittad med trenchcoat och solglasögon presenterar han en sång genom att förklara att den handlar om ”casual sex”, att festivalpubliken borde ha mycket sån, smutsig sex i tält, filma och sen mejla klippet till honom.

Han laddar varje textrad med så mycket känsla och den där rösten som låter som att den borde gå sönder vilken sekund som helst.

Fina ”Shell Games” från senaste skivan. Bara en sån sak.

Lördagkvällens stora akt var coolaste katten i Europa: M.I.A. Men – vart tog hon vägen? Det blev mest ett kakafoni (bra ord!) av ljud, rök och bilder. Det spretade något jävulskt och ibland visste man inte ens om hon var kvar på scen. Konstig spelning rakt av. Men – frågan är – är det vi som är efter? Är hon så pass nutida med sina Apple och Google-referenser att vi inte har hunnit ifatt? Är det såhär en spelning 2011 eller kanske 2012 ska se ut? Vet hon nått som inte vi vet?

Jag vet inte. Men, i så fall är jag inte redo för 2012 än. Jag vill ha en artist på scen (framför allt på den största scenen av dem alla) som stoltserar med sig själv. Som tar plats. Som ÄR en drottning. Inte någon som springer och gömmer sig eller som dränker hela scenen i rök så man inte vet vem som är vad eller var.

Låtarna i sig var så mixade och omgjorda att man knappt kände igen Bucky done gun när den väl kom.

Nä, ledsen M.I.A – men det här var inte bra. Synd.

Plötsligt var den en MASSA folk på scen. Men ingen av dem M.I.A?

Mest såg det bara ut såhär. Pepp?

Ehm, hur tänkte Roskilde när man skickar upp Portishead som ett av headliner-banden i år? Var det någon på bokningskontoret som vaknat ur sin koma från 94 och ba´”de hära roliga Portishead – de är heta just nu – måste ha!”.

Någon har lämnat sina gamla boots vid Pearl Jam-stenen. Fritt för tolkning såklart, men jag väljer att läsa in det som att kängorna var med på spelningen som fortfarande spökar här nere. Fint.

Gårdagens bästa på Roskilde – i min bok.

Kurt Vile hade nytvättat hår och hans band The Violators var minst lika hårfagra. Från att ha shoegazat lite väl mycket tittade han till slut upp bakom ”luggen”. Lite vackra gitarrer och truliga män var det jag behövde igår.