Gareth i The Office eller James Dean i Ung rebell? The Drums kickstartar lördagen på Way Out West. Gillar det skarpt.
Lekte av nån anledning paparazzi. Först Joel Kinnaman (väl?).
Sen Fares Fares och Moneybrother. När de ”riktiga” stjärnorna dök upp – Alexander Skarsgård, Kate Bosworth, Kirsten Dunst och Kiefer Sutherland, gav jag upp. Inte ett yrke för mig.
Inte alltför illa, eller hur?
Lite lugnare på Linnéscenen. The XX ”underhåller”. Ganska skönt efter M.I.A:s party-rökare.
Vi älskar tokiga kvinnor. Om de samtidigt är coola. M.I.A ber inte om ursäkt, smörar inte, ser ut som en förvirrad gerillakrigare. Mest publik hittills på WOW. Så klart.
Göteborgsnatten börjar lägga sig, LCD Soundsystem spelar. Att vara här är lite av en lyx.
The National vill många se. Väldigt fint. Gillar dessutom att trummisen ser ut som en korsning mellan John Lennon och Björn Borg.
Det här med symfoniker är ju maffigt och vackert och så men det är ingen tempohöjare direkt. Ebbot är dock mäktig – som alltid. MEN, att man annonserar ut ”TSOOL + gäster” och bara bjuder på en känns lite snålt.
Första eftermiddagen i Slottskogen, Göteborg.
Panda Bear, som egentligen heter Noah Lennox och är en av de mest tongivande ljudarkitekterna i Animal Collective, var som en elak och rolig parodi på indiepop.
Han stod i t-shirt och byxor och gitarr bakom några maskiner och levererade störande ljud och enerverande loopar och långa ”aaaaaaaaaaaaaaaahhh” till en publik med händerna bakom ryggen och en bekymrad rynka i pannan.
Om någon hade ritat en tankebubbla som bubblade upp från kidsens och farbrödernas huvuden skulle det stått så här:
”Det här är så konstigt och obegripligt och poänglöst att det MÅSTE vara bra.”
Själv gick jag.
På en annan scen uppträdde nämligen Rango i färgglada plymer och snäckskal runt höften. Det var afropop från Kairo med stil, hypnotiskt sväng och voodoo.
Paul Wellers konsert var emellertid så kass att jag inte orkar tänka på att jag måste recensera modtjafset i morgondagens tidning.
Ibland kan verkligen rockmusik vara det tråkigaste som finns.
Wu-Tang Clan stod nyligen och skrek att ingen ska fucka med dem, men vad är poängen med den gruppen när Method Man saknas på scen? Då finns det ju inget att fucka med.
Beach House?
Gruppen kan fortfarande sammanfattas med tre ord:
Drömskt. Fluffigt. Pitchfork.
Glöm inte att krama varandra i skogen.
/Markus Larsson
Ebbot (ja, det är han) och Göteborgs symfoniorkester. Alltid fint med lite Soundtrack of our Lives”.