Ser ni de röda ögonen och björnhuvudena? När Teddybears kör Punkrocker och konfettiregn är det inte många som står still.

I går kom jag äntligen fram efter en lång resa hit med dålig uppkoppling och mycket köande. Tänkte det var dags att ta Roskilde-oskulden vid 29. Började festivalen med Efterklang, Lcd soundsystem & Gorillaz. Insåg att det gäller att lämna husbilen i tid om man vill se banden på scen. Sjukt mycket folk överallt!/Sofia, som gästbloggar från Roskilde.

Två fyndiga norrmän underhåller den stekande varma parkeringsplats som är Eldoradoscenen. Erlend och Eirik i Kings i Convenience uppmanar skämtsamt den manliga delen av publiken att gå och titta på fotboll så att de får vara ensamma med flickorna. Kul. Nordens störste indie-charmör har mycket att tacka popstjärnestatusen för.

Här skriver jag om mina upplevelser denna helvetesnatt. 

Läs, minns och hedra dem som inte fick uppleva fler festivaler.

(jag i mina fejk-wayfarers)

Förmedlar härmed en högst ovetenskaplig sammanfattning av festivalmodet här på Peace&Love:

Andel korta t-shirts och linnen som visar magen:
tjejer under 25 år 68 %. tjejer över 25 år 0 %. Killar i alla åldrar: 2 %

Ray-Ban Wayfarermatematiken:
Oäkta: 97 % Äkta: 3% (jag sällar mig till bastarderna med mina Gant-varianter)

Andel stårhattar både killar och tjejer: 48 %

Antal brats: 2 st

Andel tjejer med minst ett par jeansshorts i väskan:
99,9 % (jag har ett par svarta med mig)

Andel killar med bar överkropp på Konsum: 67 %

Andel killar med bar överkropp som det skrivits könsord på, på Konsum: 64 %

Gårdagens vackraste syn: ett gäng hårdrockare studsar som dagisbarn framför Robyn.

Ingen blir väl förvånad om jag redan nu utnämner Robyn till festivalens drottning och totala babe! Herrejösses. Av någon konstig anledning så känner man en stolthet när Robyn äger scenen som bara hon kan. Det låter löjligt och helt orimligt att jag ska kunna känna någon som helst stolthet över det, jag känner henne inte det minsta och vad är hon – typ nått år yngre än jag? Men ändå. Kanske är det för att hon funnits med så länge, och varit så sjukt bra – så länge. Och samtidigt känns det som om hon precis börjat. Det är tydligt, mer än någonsin igår, att hennes styrka sitter i låtarna och i rösten. Från där jag står så ser jag bara henne (ingen annan i bandet syns från min vinkel). Det är bara hon, i avskalade svarta kläder, musiken och energin. Styrkan i det.

(sorry för burkigt ljud)

Precis som Sandra skriver nedan: De gör aldrig en dålig spelning. Jag har sett dem.. ge eller ta kanske 15-nångonting-gånger och aldrig, aldrig har jag blivit besviken, arg eller trött. Inte ens under den recensenthatade tältturnén. Av någon anledning kände jag mig ändå nervös inför gårkvällens spelning. Jag hade inte sett dem sedan 2008 på Zinken – i mitt tycke deras bästa spelning ever. Hur skulle denna spelning gå, hur skulle det nya (grymma) materialet förvaltas, hur skulle publiken ta emot ”det nya Kent”? Min nervositet var såklart totalt obefogad, det märktes inte minst av att publiken skriker med lika mycket i gamla Musik non stop som i nyare Idioter. Men det märktes kanske framför allt av att Jocke Berg förvandlats från surgubbe till en dansande och lekande slyngel. Älskar det!

(ber om ursäkt för upprepningar av mig och Sandy, men ibland tycker vi väldigt lika helt enkelt)

Tveksam till backdropen..? Kent-fans, hjälp mig nu, vad betyder den (brandfara, men varför)?

Som jag skrev i natt – det tycks helt omöjligt för Kent att göra en dålig konsert. Jag har inte sett dem sedan de spelade på Zinkensdamm 2008 och nu har de självklart mycket nytt, bra låtmaterial att ösa ur. Men den största förändringen är kanske att Jocke Berg börjat rejva. Eller? Han tycks numera mindre obekväm med att jazza ut på piren och dansa och agera publikhetsare. Riktigt trevligt att se.

Här skriver Håkan Steen om konserten!

Jag kände mig dock extremt gammal när jag blev euforiskt lycklig över att de spelade gamla favoriten ”Ingenting Någonsin” men snabbt upptäckte att stora delar av den väldigt unga publiken inte kände igen den.

Samtidigt är det en bra bild över hur breda Kent är.

Sådana ögonblick man lever för.

Lite ”747” – tyvärr inte hela dock.

På sedvanligt charmigt indie-vis uppmanade Vampire Weekend oss att dansa. De har samlat på sig ett gäng låtar som lämpar sig väl för smala armar som flaxar i otakt.

Inte revolutionerande – men mysigt. Älskade backdropen – och hur ögonen på tjejen började lysa rött i sista låtarna.

Fick dessutom höra ”Giving up the gun” som jag älskar så mycket. En skön stund.