Så är då In Flames igång på Sticky Fingers med ”Sober and irrelevant”. Ett jävla tryck, men inte beroende på volymen. För gud vad mesigt lågt det är. 

Stark öppning av punkveteranerna, som slänger in ”We’re only gonna die” redan som tredje nummer. Mums!

Lite mat i magen rätar även upp ryggen. Välbehövligt. Men nu är jag tillbaka på området, och där i fjärran spelar Flogging Molly. Men jag styr kosan mot Bad Religion nu i stället. Ännu ett band du kommer att få läsa mer om i Aftonbladet i morgon. 

Nu är då The Dillinger Escape Plan igång på största scenen. Bra stök redan från start, men jag sparar övriga omdömen till min rec som du kan läsa i Aftonbladet i morgon. 

Backstage sitter en trio dödsmetallmusiker och deppar över att de inte har några armband för att komma ut härifrån. Grave-medlemmarna Ronnie Bergerstål och Ola Lindgren samt Entombeds LG Petrov surar över dåligt röj, men tröstar sig med öl. Får se hur det löser sig, men med tanke på LG:s förmåga att krångla sig in både här och där så torde saken nog snart vara biff. 

Hotter than hell, men gott som fan. Prova dessa chips inne på festivalområdet. Men glöm för all del inte brandsläckaren. 

Har precis gästat Jonas och Antonia här i Banditstudion som ligger precis bredvid festivalområdet. Kan väl inte påstå att jag lyckades presentera några världsomvälvande sanningar, men det funkade. Pratade om banden på West Coast Riot och festivalminnen i allmänhet. Missade du det? Inget att gråta över, så bra var det inte. 

Akustisk extranummerinledning? Jomenvisst. 

Men gosse, vilket tryck det är. ”Long forgotten sons” får golvet att gunga och taket att bågna. 

Kvart över tio är Rise Against då igång med ”Collapse (Post-Amerika)”, en låt som följs upp av ”State of the union”. Hmmm. Så långt en repertoar som liknar den bandet brukar framföra. Trodde att de skulle ta tillfället i akt att bjuda 420 hardcorefans på mer oväntat godis.