…och precis som jag trodde. Vid nio går i stället förbandet Misconduct på scen. Bra skit, men jag känner att jag gör mig bättre någon annan stans. Så jag tar folkskyggheten i hand och retirerar till hotellet en stund. Återkommer om någon timme!

Stadig kö utanför Sticky Fingers 20 minuter innan Rise Against ska stå på scen. Något säger mig att den aviserade konsertstarten klockan nio inte riktigt kommer hålla. 

Sedan MTV slutade visa videos och ZTV gömdes undan på någon kanalplats ingen hittar till har musikvideovärlden förändrats. Det gäller att få många visningar på Youtube och vad allt nu heter – ute i det där som kallas WORLD WIDE WEB.

Det gäller att skrika högst. Det videomakarna tycks ha att välja på för att nå igenom mediebruset är sex eller våld. Eller gärna både och. Tänk Lady Gaga. M.I.A. Erykah Badu.

Katy Perry väljer, inte så oväntat, sexspåret. Naken på ett rosa moln större delen av videon medan Snoop Dogg sitter vid sitt godisbord och har kontroll på läget. Perry är skön och låten fantastisk, men hur fräscht är det att heeeela tiiiiden anspela på sex? Trött.

Gillar däremot sista bilden i videon. När Snoop Dogg är nedgrävd i sanden.

Roger Pontares ekologiska hatt. Ernst Brunners bohemiska tras-hatt. Carolina Gynnings fashion-hatt. EMD:s ”nere med kidsen”-hattar. The Sounds-Majas rockhatt. Timo Räisänens GBG-hatt.

Det här med hattar är något jag ibland funderar över. Kanske för att jag själv är för feg för att våga ta steget.

Igår bjöd Johan n’Ananas (?) på härlig grillkväll. Sen blev det Italien-Paraguay och mittfältstragglande. I soffan satt tre personer – iförda olika former av hattar. Inomhus alltså. Mina gamla högstadielärare hade fått hjärtattack och stroke, samtidigt.

Hatt eller inte hatt? Det är frågan.

Mode-Nina, Nöjes-Johan och Allt om-Christoffer bjuder på varsin hatt-variant.

Blev av med min KISS-oskuld igår. Jag vet inte vad jag väntat mig, men shoegazing var det knappast. Mycket underhållande och en avslutande hitkavalkad och massivt fyrverkeri. Flygande trumset, flygande Gene Simmons, flygande Paul Stanley. En Simmons som kräktes blod. Falsettsång och världens alla rockklyschor samlade.

Här tar sig Paul ut i publiken via en linbana och sjunger ”I was made for loving you”.

En KISS-konsert är kanske inte första stället mina vänner skulle vänta sig att se mig – så jag fick endel förvånade sms över att jag efter viss vånda valde rockgubbar före Missy Elliott på Stockholm Jazz. ”Straffkommenderad?” Svar: ”Eld, bomber och blod”. Det räcker väl som orsak.

Favoritlåt?

Just nu ”Detroit Rock City”.

”Mr Brownstone” och ”It’s so easy” till trots – oj, vad det är många som går.

”Welcome to the jungle” nu. Men usch. Rösten Rose är inte i form. Snacka om forcerat försök till leverans. Men, trots avhoppen i väntan, festivalens största publik. Det är riktigt trångt, ända till matförsäljarna här på vänster sida.

Dryga 50 minuter efter utsatt tid är då Guns N’ Roses på tid. Många i publiken tröttnade på väntetiden, men det är tjockt i alla fall. Låter? Nja. Så långt.

35 minuter efter utsatt tid är Guns N’ Roses ännu inte på scen. Enligt uppgift så anlände de till festivalen runt halv tolv. Tankarna går till kollega Markus Larsson, som ska skriva recension. Tro mig, han kommer att få in den till tidningen. Och det bevisar vilket proffs han är.