Så där, ja. Treat är igång med ”War is over” och ”All in” från årets starka comebackplatta. Det låter proffsigt och bra. Så klart.
Corey Taylor drar på sig en orange skyddshjälm och signalerar konsertslut för Stone Sour. Då har jag en halvtimme och vila benen innan Treat drar igång. Gott.
Corey Taylor drar på sig en orange skyddshjälm och signalerar konsertslut för Stone Sour. Då har jag en halvtimme och vila benen innan Treat drar igång. Gott.
Ja, då blir det hoppametal nu. Tre låtar in i giget är det dags för ”Made of scars”. Corey Taylor hälsar att han inte är någon morgonmänniska. Men, vem fan är det?
Ja, då blir det hoppametal nu. Tre låtar in i giget är det dags för ”Made of scars”. Corey Taylor hälsar att han inte är någon morgonmänniska. Men, vem fan är det?
Typiskt festivalmanér. Det är toktjockt med folk på vänsterflanken, medan högra sidan är luftig och fin. Bra. Jag kollar Stone Sour härifrån, med andra ord.
Jag minns en sen natt i Hultsfred för några år sedan. Roky Erickson hade precis kommit tillbaka till livet (se fantastiska ”You’re gonna miss me”!). Det blev en magisk natt i tältet – vi stod brevid en bredhattad man som hade ”väntat på Roky i 30 år”.
Nu meddelar Peace & Love att Roky kommer till festivalen tillsammans med Okkervil River. Han spelade där redan 2008 och har haft ett speciellt förhållande med festivalen sedan dess. De inledde ett samarbete med Rokys egen festival Roky Erickson’s Ice Cream Social i Texas.
Tidigare i år släpptes skivan ”True love will cast out all evil”.
Peace & Love meddelar också att Biffy Clyro ersätter Wolfmother som tvingades ställa in.
Well, bara att putsa mas-hatten och dra till Dalarna då!
Äntligen får jag lämna backstageområdet efter strul, strul och mer strul. Och lite skrivande så klart. Anledningen är Michael Monroe, som du säkert känner igen från Hanoi Rocks, som nyss körde igång. Hur han klarar sig utan sina vapendragare får du läsa om i papperstidningen i morgon.
 |
| Backstage, Sweden Rock |
Efter det krånglande det innebär att flyga ner till Kristianstad och därifrån ta sig till Norje via diverse nödvändiga stopp är eder Kling nu inloggad på pressområdet. Som ni ser på bilden ovan är dispositionen den samma som förra året, och till höger om mig ligger backstagebaren medan vänsterflanken just nu domineras av en munter dos piratmetal från Alestorm.
Kommer bara säga det här; efter racet förra året känner jag att det skulle vara omöjligt att toppa bevakningen i år på nätet. Men jag kommer kontinuerligt uppdatera min Twitter, som ni förhoppningsvis ser här till höger på bloggsidan. Annars går ni bara in här.
Men, frukta inte. Har en del coola grejer uppsydda som kommer göra festivalupplevelsen hemma vid datorn intressant.
Så. Häng med mig de följande fyra dygnen. Jag kör till pannan är i kaklet.
Nu ska jag skriva en krönika. Den läser du i tidningen i morgon.
Häppå’re.
Igår rapporterade jag från Whitney Houstons konsert i Globen. Jag håller verkligen med Håkan Steens recension – det var rörande. Hon kämpade och kämpade, men rösten höll inte riktigt.
I de få glimtar av gamla Whitney som tittade fram blev jag nästan lite tårögd. Hon har en makalös scennärvaro.
Den märktes särskilt i ”I didn’t know my own strength” som lät kraxig men som verkligen kändes självupplevd. Jag ville ge henne en kram.