Är det jag som blivit gammal eller är det inte bara fantastiskt skönt att sitta ner (i solen) och lyssna på en konsert istället för att få ont i ryggen och bli gnällig över låtar man egentligen inte vill höra? Ok, jo, jag börjar bli gammal. Men det är fint med sittkonserter, det är det.
Bob Hund spelade på Götaplatsen igår. Vi slogs för hundraelfte gången av vilken enorm publikdomptör Thomas Öberg är. Iförd svart skjorta, pärlhalsband, ögonbindel och vita sidenhandskar klev han ut på scenen och tog över hela Göteborg. Som vi har saknat Bob Hund!
Imponerande var också Jonas Jonassons nylansering av Professor Drövel-looken (alltså han i norska Bröderna Dal-serien? nähä, ni minns inte? kolla här!). Imponerande sideburns.
Fick även ett äkta Gbg-moment när vi satt i en park ett stenkast från Avenyn och ingen mindre än Håkan Hellström strosade förbi iförd truckerkeps med sin barnvagn. Kändes som ett mått på vår vuxenhet att vi inte sprang efter honom och tonårsskrek. Ah well.
Lite Bob Hund:
Kvällen innebar också att vi upptäckte vad som kommer bli ett stort problem under Way Out West. Att komma in på klubbkvällarna på stan. Igår var det enligt uppgift några hundra meters kö utanför både Kajskjul 8 (där Theodor Jensen, Timo Räisänen, Joel Alme spelade) och Sticky Fingers – hela ”500 meter” lång utanför Världskulturmuseet där Crookers spelade.
Inte ens pressackreditering tycks hjälpa. Demokratiskt kanske – men problematiskt om man ska jobba och inte har tid att köa några timmar och därmed missa andra band man måste se. Hoppas arrangörerna fixar detta på något sätt…
Stan är full av små killgäng i jeans, långt fluffigt hår och skägg. Måste vara WOW-band. Ingen aning om vilket av dem…? Inte Band of Horses i alla fall – skäggen var för mesiga för det. Stor pepp inför dagens BoH-premiär. Har av olika anledningar missat dem alla tre (!) gånger de spelade i Stockholm förra året. Nu får inget gå fel…
Fantastiska ”The Funeral”:
…och lika underbara ”No One’s Gonna Love You”:
CNN.com rapporterar att Les Paul, fader till elgitarren som vi känner den, har avlidit vid den högst aktsamma åldern av 94 år. Enligt ett pressmeddelande dog han på ett sjukhus i White Plains, New York, till följd av en svårartad lunginflammation.
Ta därför tillfället i akt att minnas en av rockens stora innovatörer, som förutom den famösa Gibsongitarren även ligger bakom en rad inspelningstekniker (bland annat multitrack och och en rad delayeffekter) som tog musikaliskt studioskapande till nya höjder under 1900-talet.
Vila i frid.
Trots att det tidigare hävdats att headlineframträdandet på Sweden Rock i juni skulle vara gruppens sista i Sverige på lång tid så exploderar In Flames ännu tre gånger på svensk mark innan det är dags att skriva 2010 i almanackan.
Den 11 december står göteborsensemblen på Hovets scen för första gången som headlineakt, dagen efter är det dags för Scandinavium i Göteborg innan finalen äger rum på Malmö Arena den 14 december.
Med sig på Taste Of Chaos-turnén följer även Killswitch Engage och fler band lär tillkomma.
När solen gick ned över Göteborg klev Hammerfall upp på scenen på Götaplatsen. Vi hann konstatera att det var ”lite mesigt” innan vi gick vidare till Kungsplatsen där Markus Krunegård spelade. Smög upp vid sidan av scenen för att ta en (mörk) bild och fick då höra två små tjejer komma springande – ”åh, vad snygg han är!” Grattis Markus, du har blivit tonårsidol!
Att se Markus Krunegård spela är numera som att åka hem till mamma och pappa i Gävle – tryggt och mysigt. Han är alltid bra. Och man får alltid höra en ny historia om hans finska mamma. Vi har ju sett honom ganska många gånger nu – bland annat i Hultsfred.
Dagens Markus-favorit är denna:
Vi var ju på Pride-festivalens hyllning till Dusty Springfield för några veckor sedan. Nu kollade vi in den igen på kulturkalaset. Jag fick inte höra min favoritlåt, men en massa annat bra. Sen är det naturligtvis inte i klass med originalet.
Pauline (i grön kjol) och Titiyo (i glitterklänning) var som vanligt bäst – i konkurrens med duktiga kollegor som Marit Bergman, Tingsek, Rebecka Törnqvist, Moto Boy, Anna Maria Espinosa. Avslutningsnumret när alla artister kom ut på scenen var också fint. Helt obegripligt att P efter showen sa att hon var missnöjd med sitt framträdande.
Nere vid Göteborgsoperan ligger en fin liten scen. Här spelade nya Göteborgsbandet Steget. Inte att förväxla med Parken eller Skriet (what’s upp med dessa namn egentligen?). Trevligt – och med en pianist som enligt uppgift har absolut gehör (och har just ”pianist” som titel i telefonkatalogen). De har en låt på Spotify om ni är nyfikna.
Dags för inte så subtila bildskämt?
This is for you, Martin. Mycket roligt för alla oss med en lite komplicerad relation med staden Göteborg.
Det pågår allt möjligt ute på gatorna i Göteborg just nu. Jag behövde bara se detta för att inse att jag skulle gå vidare…
Indoktrineringen ska börja i tid. Barnvagns-kö vid Scan-vagnen i Trädgårdsföreningens park. Jag behövde bara se detta för att inse att jag skulle gå vidare…
Hamnade i ett vackert växthus fyllt av palmer och tropiska växter. Jag behövde bara se detta för att inse att jag skulle gå vidare…
Sekunden senare gjorde ett äldre par bruk av kysszonen. Sött. Men jag kände ändå att det var dags att gå vidare. Hittade en gräsplätt där jag kunde ladda inför kvällen – ifred med min Johnny Cash-biografi.
Vacker och småkylig promenad längs Avenyn på kvällen. Merde, vad jag älskar asfalt, betong, städer ibland. Vårt mål var Junior Boys som spelade på Kungsplatsen (förbi Paddan och Styrbord Babord som tycktes ha 80s-kväll).
Jag har knappt lyssnat på Junior Boys sedan de spelade på Debaser i Stockholm för några år sedan. Då älskade jag ”In the morning”. De gör den fortfarande bra.
Botade kvällens melankoli genom att sätta ihop en Spotify-spellista med mina sorgligaste/vackraste favoriter just nu. Perfekt till en efterfest som klingar av eller en morgon av minnen.
I kväll blir det Markus Krunegård och Dusty Springfield-hyllning. Hittade Dustys fantastiska version av Burt Bacharach-låten ”24 hours from Tulsa” på Youtube och fick gåshud. I paritet med (om än inte bättre?) än Gene Pitneys version. Lyssna på texten, I tell you. Kanske det vackraste som någonsin skrivits om otrohet – ur ”förövarens” perspektiv that is.