Sist ut är tyskarna i Kraftwerk med sin 3D-show. Vi pratade efter om hur det egentligen ser ut bakom de där pulpetrarna de står bakom. Det ser ju ut som att de trycker på knappar och skruvar på olika saker. Men gör de egentligen det!? De skulle ju lika gärna kunna vara helt tomt där bakom båset och så har de satt igång musiken via ett USB någonstans bakom scen?

Asså, nu TROR jag ju inte att det är så – men ändå. Det är inte svinkul att se på en show med dessa stillastående män. Men ändå står jag där och sjunger med i We are the robot. Mest för att det ändå någonstans är rätt så jäkla skoj. Och bra.

Det finns ingen tvekan om vem som är Miguels stora förebild. Prince genomsyrar allt han gör, från tonart och sånröst till dansmoves och sex-os. Arena-tältet är fyllt till bredden och utanför sitter folk i solstolar eller ligger på filtar. Miguels stjärna lyser sannerligen starkt.

Även om jag själv mest blir avtänd på hans så kallade ”sex-appeal” (det blir lite för mycket ”do u wanna have sex” och juckande med skrevet) så har han helt fantastiskt sköna låtar och hans röst är helt magisk då och då. Prince borde vara stolt!

Så oerhört bra de är ändå. Synd att de får spela en söndag förkväll när alla är lite för trötta för att festa Metallica-style men det är inget fel på låtarna. De är värda lite hoppande framför scen. Å andra sidan är inte bandet svinroliga – de står där de står. Varken mer eller mindre. Men bra, det är det.

Äntligen! Äntligen ett band på scen som ser lika coola ut som de låter. Hela festivalen har jag längtat efter ett band som SER coola ut (förlåt Rihanna, du såg också svincool ut) och nu är de här. BRMC är ett klassiskt rockband som man inte kan annat än gilla. Man kanske inte blir hardcore-fan för så jävla speciellt är det inte men det är Bra. Och det räcker långt.
Dessutom: Leah Saphire – ny dansk kvinnlig trummis i bandet. Vilken förebild, tack!!!

Hela Roskilde är här och jag vet att James Blake är ”rätt” att gilla. Men nej. Jag kan inte undgå känslan att detta är ett stort luftslott. Visst han är säkert bedårande i all sin svärta men han är SÅ inte orangea-scenen-värdig. Blakes musik hade passat så mycket bättre i ett mörkt tält, i stekande sol på mega-scen så känns allt bara fel.
Nu är ni säkert jättemånga som inte känner igen sig i mina åsikter och ni tycker säkert jag har fel. Men jag säger det igen: luftslott.

Eh – WOW!?!?!? Det är inte var dag man blir totalt överkörd av ny musik men det här? Shit! Så otroligt imponerad av detta 3 manna och 1 kvinna-gäng. De gör något jag aldrig hört tidigare. Vad är det ens? Elektronika säger presentatören men det räcker ju inte. Elektronik, house, pop, rock, blues och typ Morricone i en härligt konstig blandning.
De har hur många instrument och hälften av dem vet jag inte ens namnet på, från datorer till dragspel och xylofoner. Dessutom verkar alla fyra i bandet kunna spela precis vad som helst – de byter instrument med varandra hela tiden.
Enda smolken: jag är tyvärr en sån som behöver ord och text. En timma av nonstop musik utan ord blir lite för jobbigt för mig. Men gitarristen (och mer instrument) som visslade igenom en hel låt gör att jag ger er de starkaste rekommendationer att gå och se Wintergatan!

Så skönt att höra äkta skånska! Min favoritdialekt alla kategorier. Nu rappar ju Chords på engelska men ändå. Det är stabilt som attans, det märks att han varit med ett tag och vet hur scenen funkar. Bra skön soul/reggae som funkar utmärkt en söndag i solen.

Inför Metallica hade jag börjat misströsta. Konserterna jag sett har inte gett mig några som helst minnen att bära med mig och låt oss vara ärliga: årets lineup för festivalen är inte svinbra direkt. Skulle Metallica lyckas rädda min festival?

OH YES.

Nu är ju jag en av dem som faktiskt älskar the Black Album och är väl inte känd för att vara trashmetallens främsta förespråkare direkt så jag börjar ju på riktigt gråta när Enter Sandman fyller oss alla med känslostormar och där alla skrikesjunger med i vartenda ord. För mig gjorde de ynka 3-4 minutrarna att hela festivalen räddades. Det gjorde det värt allt. Inte för att jag lider – men ni förstår vad jag menar.

Det här är James Hetfields show, förlåt Ulrich du är förvisso på hemmaplan, men du har inte en chans. Allas ögon är på Hetfield. Och med all rätt. Vilken jäkla kraft han har i sin numera sinnessjukt vältränade lekamen. Han äger oss alla.

Här kan du läsa Markus Larssons recension av konserten och jag lämnar er med mina två frågeställningar efter denna fantastiska kväll.

1. Kan jag få numret till Hetfields PT?
2. Hur mycket tid lägger Robert ­Trujillo ner på sin hårvård? Måste vara de mest slitstarka flätorna ever.

:++++:
The National
Scen: Orange stage, Roskilde

ROSKILDE. En kompis har en teori.
Han tror att The National har blivit favoriter hos kritiker och författare eftersom musiken passar bra att skriva till. En sorts intellektuell bakgrundsmusik.
Han gillar uppenbarligen inte bandet, men jag tänker inte argumentera emot. En annan mer vedertagen slogan, att alla är journalister idag, kan i så fall förklara att ett indieband från Cincinnati, Ohio, lyckas samla hela festivalen framför största scenen. Publiken är som Bruce Springsteens extranummer 1978 – den tar inte slut. Inte åt nåt håll.
Det är en märklig känsla att se The National uppträda under Roskildefestivalens klassiska och apelsinfärgade scenbåge. Allt talar emot bandets pessimism.
Storleken på konserten och solskenet från en enorm klar himmel borde steka sönder den mörka och inåtvända musiken. Sångaren Matt Berninger gömmer sig bakom solglasögon och mumlar som vanligt rakt ner i skorna.
Men de inleder med ”Fake empire” – ”Fake empire”! – och i kväll är moll den nya extasen.
Berninger är som alltid en sällsam syn. Det springer runt myror i hela kroppen. Mellan låtarna vankar han rastlöst omkring och sippar pissgult vin och munnen babblar oavbrutet. Resten av bandet tar sin frontman med ro och stämmer instrumenten och berättar att de har fått hänga med Kris Kristofferson och Metallica backstage och att det är awesome.
Matt Berninger liknar en ångestriden och halvpackad karaktär i en pjäs av Ingmar Bergman som för en lång monolog med sig själv. ”Vad gör jag här?” ”Hur kom jag hit?” ”Hur ska detta sluta?” ”Hur kunde min mor säga så!”
Matt Berninger ser hela tiden ut att vara på gränsen till ett nervsammanbrott. Då och då exploderar han och skriker så att saliven flyger flera meter. Efteråt ber han artigt åskådarna längst fram om ursäkt om han råkade spotta på dem.
Hur stor konserten hade kunnat bli i ett mindre rum under tak går knappt att föreställa sig. Men de sista 20 minuterna är det bästa jag sett i år. För till slut går det som för Walter White i tv-serien ”Breaking bad” – det brister för Matt Berninger, det blir kortslutning, ”zzzzzzapp”.
Han tumlar rakt ut i publiken och knuffas och snubblar och kramas, förföljd av stressade säkerhetsvakter. Han sliter i mikrofonsladden och drar ut den till bristningsgränsen. Han är så inne i musiken och konserten och sig själv att han inte märker att micken går sönder mitt i ”Mr November”.
Bandet och blåssektionen ser förvirrade ut och spelar ännu högre och kraftfullare.
Matt Berninger fortsätter att gestikulera och skrika bland tusentals händer och smartphones och flaggor. Ansiktet är förvridet. Venerna på halsen är på väg ut genom skinnet. Ingen hör vad han sjunger. Och att det inte spelar någon roll, att det faktiskt är skit fucking samma, säger en del om hur bra det är.
Jublet slår lock för öronen.

Låtarna: Fake empire, Don’t swallow the cap, Bloodbuzz Ohio, Mistaken for strangers, Sea of love, I should live in salt, Afraid of everyone, Coversation 16, Squalor Victoria, I need my girl, This is the last time, Abel, Slow show, Sorrow, Apartment story, Graceless, England, Mr. November, Terrible love

I förra veckan såg jag DJ Bobos turnébuss i Frankrike och ikväll drar Scooter storpublik i Karlstad. Det oroar mig.