Downtown Hultsfred strax före åtta på morgonen. Med tanke på Anthrax sorgliga avhopp blev det sovmorgon, men ändå är jag vaken. Varför? Ja, tragiskt är det. Kan helt enkelt inte sova.
Först ut på schemat för mig i alla fall blir Lamb Of God vid kvart i tre. Faktiskt, tillsammans med Mastodon, ett av de band jag mest ser fram emot i dag. Missförstå mig nu rätt. Älskar Metallica och det lär bli mäktigt i natt, men då jag redan har sett dem tre gånger bara i år så har jag svårt att bli helt till mig i trasorna. Om de nu inte kör ”Dyers eve”. Då dör jag en smula.

Har du biljett till Sonisphere? Och känner för att skaka tass med Brann Dailor, Ben Kellhier, Troy Sanders och Brent Hines?

Grattis. Malin Persson på Warner Music kan se till att just du kan få göra det.

Men det är brådis. Festivalen hålls i morgon och senast i eftermiddag (fredag) vill hon veta om du är sugen på att hänga lite med Mastodon backstage. Dessutom har jag en bestämd känsla av att i alla fall en ännu lyckligare kommer gå hem med ett signerat vinylexemplar av bandets senaste fullträff ”Crack the skye” under armen.

Allt du behöver göra för att delta är att mejla malin.persson@warnermusic.com senast i eftermiddag och uppge namn och mobilnummer så hon kan få tag på dig.

Kör hårt. Och lycka till.

Ni har väl inte missat Jazzfestivalen som pågår på Skeppsholmen i Stockholm just nu? Håkan Steen hyllade gårdagens gubbkväll med Allen Toussaint och Dr John. Det lunkar på i några dagar nu innan kvinnorna tar över – Titiyo och Estelle på lördag, Pauline, Joss Stone och Erykah Badu på söndag. Jag kommer definitivt satsa på ett besök i helgen. Samtidigt som Metallica manglar på som mest där nere i Småland.

Sen blir det semester…

Aj, aj, aj. En hel j-a månad kvar till Way Out West… Luger laddar på med nya roliga bokningar och jag undrar hur vi ska få tid till någon bilfest i år?

Skitsunkig rubbe, I know. Detoxar från Hultsfred och Roskilde genom att se Britney Spears uppträda tillsammans med gycklare och kortväxta människor i Globen. Känns fint. För att citera The Smiths: ”Call me morbid, call me pale. I’ve spent six years on your trail”. Det känns som det i alla fall. Under hela mitt liv som nöjesjournalist har jag följt henne, på ett eller annat sätt. Jag älskar fortfarande ”Baby one more time”. Men tyvärr spelar hon tydligen inte min favoritlåt från senaste skivan – vackra ”Unusual you”.

Årets Hultsfredsfestival (de går back, men sålde trots allt 23 000 biljetter nånting och ska vänta med att räkna ihop allt till efter Sonisphere-festivalen 18 juli) avslutades i Thåströms mörker. Han kom till Småland med en av sina vackraste skivor i bagaget och cirklade runt på scenen som världens mest intensiva 52-åring. Vi fick höra gamla favoriter som ”Die Mauer” och ”Fanfanfan”, men jag blev också glad över nya låtar som ”Kort biografi med litet testamente” och ”Långt bort” (yes, är en sucker för nostalgi, melankoli, hela ”På spaning efter den tid som flytt”-grejen). Dessutom en duett med Anna Ternheim i ”Kärlek är för dom”. Jag kom på mig själv ibland med att blunda och bara lyssna på hans monumentala röst som speglades mot den kolsvarta Hulingen. Fint avslut.

Kanske inte världens tydligaste bild, men absolut – det är Marit Bergman som gästkörar åt fina Frida Hyvönen. Det lät så klart fantastiskt och jag håller tummarna för fler samarbeten snart.

Jag var helt enkelt tvungen att dela med mig av gårdagens skönaste bild. Som stort Morrisseyfan värmer det alltid extra fint i hjärtat av att få se växtlighet på scenen. Slagsmålsklubben hade dragit upp en hel skog som de dansade med.