För första gången på två år ser jag ett band fylla ut Teaterscenen och få hela Putte-publiken från första till sista rad att dansa loss. Medalj till Adam och hans Shout out louds!

Nina som är på plats på Roskilde har visat lite av det mer udda festivalmodet. Och hepp, det finns även på vår sida gränsen!

I övrigt kan jag rapportera att tema-klädsel är stort i Karlstad. Man gillar att se ut som sina kompisar helt enkelt!

:++++:

Meshuggah

Bäst: Tomas Haakes händer och fötter.

Sämst: Den läckra ljusshowen hade mått ännu bättre av mörker.

GÖTEBORG. Det är ju så enkelt att avge ett betyg likt det ovan. Många kan kalla det slentrian, men kanske lika mycket något som faktiskt är grundat i något verkligt.

Ta det uppenbara: det maskinellt perfekta utförandet, in på detaljnivå utarbetat och akademiskt konstruerat.

Men tänk också på detaljerna: hur bastrummebastanten Tomas Haake lägger ut rytmerna, hur Fredrik Thordendal och Mårten Hagström skruvar på riffen eller hur Jens Kidman slår knut på sig själv och vänder pupillerna inåt kraniet i ”Do not look down”.

Det är sällan välkomnande på ett ordinärt sätt. Snarare likt en utställning där man som åskådare har uppgiften att tappa hakan lika mycket som man ska delta och göra sig hörd.

Lika bra som vanligt? Ja, precis så. Och därför är ju slentrianfyran så underbyggd och rimlig.

Mattias Kling

Jag inleder min sista dag på Putte i Parken med att stå längst fram och se en sjukt peppad Oskar Linnros inleda med Kan jag få ett vittne. Sen springer jag upp till Holken och landar i en fantastisk balkanfest med Discoteka Yugostyle. Tokdans och röj när tio Lundakillar på alla tänkbara blåsinstrument fightas om platserna längst fram på scenen.

Tillbaka framför Sunstage en stund senare avslutar Linnros med Från och med du och Genom eld. Och det känns som att hela publiken är från Sumpan.

Ett band jag inte känner att jag lärt känna ordentligt tyvärr. Och det är verkligen ett band du behöver vara bra vän med för att riktigt uppskatta. Jag mår bra, det låter fint och man märker att de vet vad de gör. Jag bara känner ända in i själen att om jag kunde deras låtar, kände med deras texter, älskade sångaren – så vore detta fantastiskt. Istället går jag och peppar för Metallica.

Markus Larsson hälsar dock att det var fantastiskt hela vägen. Så nu drar jag och lyssnar in mig på the National.

:+++:

Free Fall

Konsert på Theater stage, Putte i Parken.

Bäst: Rösten, basen, trummorna, gitarren.

Sämst: Det är mer underhållande än drabbande.

KARLSTAD. De låter som en lp-back. Med absolut gehör, med absolut kärlek, gör Free Fall en avbild av en bit rockhistoria. Födda under dyrkan av tidiga Van Halen, självmant placerade i en genre kallad freedom rock.

Det kunde inte göras bättre.

Kim Fransson sjunger med raspigt, svettigt ursinne. I ”Free Fall” sätter han mikrofonen i linningen, David Coverdale-äckligt, medan Jan Martens* ringlar sin bas bakom ett riff med The Soundtrack Of Our Lives-nerv. I ”Power & volume” gör Mattias Bärjed så ovanligt fula gitarrlick som man bara kan spela om man kan spela ovanligt fint. Genom allt går det snygga, trygga trumspelet av Ludwig Dahlberg.

I ”World domination”, som efteråt får stående ovationer, sätter sig Kim Fransson i yogaställning, samtidigt som Mattias Bärjed agar sin gitarr.

Det är mycket roligt.

Det är mycket vackert.

Det är lika rikt på spelglädje som det är fattigt på nya rockidéer.

Marcus Grahn

marcus.grahn@aftonbladet.se

* Jan Martens gjorde 2004 en skiva som han kallade ”The Jan Martens frustration”. Vänligen lyssna på den. 

Ok. Kansk inte bäst metal i världen men namnet, NAMNET!!! Vi var tvungna att gå och se dem bara därför.

Får ni någonsin chansen så beordrar jag er att gå och äta en red curry hos Thai-Lanna. Aldrig ätit bättre thai – inte ens i Thailand!

Ibland är det enda som behövs en sol, en öl och en gråhårig countryman. Det är fantastiskt – i ungefär en kvart – sen märker man att det låter ungefär likadant hela tiden. Kanske är jag en ovan countryälskare men det här blir tyvärr lite tråkigt i längden. Men jag gillar dig Kris, det gör jag.

:+++:

Napalm Death

Fire Stage, Metaltown.

Bäst: Mark ”Barney” Greenway är extremmetallens egen John Cleese när det kommer till silly moves.

Sämst: Ja, det kommer ni ju snart att märka.

GÖTEBORG. Förvisso är grindcore till stora delar en väldigt oljudsbaserad subgenre. Kanske den delen bland de perifiera metalrötterna som ursäktar att det stundtals låter som att någon bränner av en biltuta rakt i örat på dig. Fast med fler blastbeats och agitatoriska texter som förbannar Systemet och Mannen.

Därför kanske man kan säga att inledningen är kaotiskt kategorivald. Fast sanningen är snarare att den låter bedrövligt. Jag tycker mig ana att Napalm Death som två första stycken släpper lös ”Mulinational corporations” och ”Everyday pox” – vad vet jag? Det mesta som hörs är en föga mixad noisekanonad som låter ungefär så här: gnissel–vröff–brrrrrrrrr–vröffvröff–smapp–smapp–SMAPP! Ungefär som då din granne spelar sina Crass-skivor på fel varvtal genom spruckna högtalare. En total attack mot vett och sans och trumhinnor, fast på ganska så fel sätt.

Lyckligtvis ordnar det upp sig redan till ”The wolf I feed”, detta ovanligt mångfacetterade stycke från ”Utilitarian”. Och därefter blir det därför åka av. Via ”From enslavement to obliteration” till ”Suffer the children”. Genom ”On the brink of extinction” till en ögonblicklig ”You suffer” och d-taktsdominansen ”Siege of power”.

Det är en uppryckning som heter duga. En hedersövertygelse som bevisar att tanke och aktion inte behöver vara någon negation. Inte ens i ett forum som detta.

Mattias Kling