För att komma till Kilafors måste man passera gula grusvägsskyltar med antipolisiära namn av typen Avskaksvägen. Man närmar sig när asfalten blir hålig och granarna större. Man är framme när asfalten upphört och gran är allt som finns.

Och där står Testament.

Jag giller’t, som vi skulle ha sagt i min timida, trygga Värmlandsskog.

Nu är vi inte i min timida, trygga Värmlandsskog, vi är i en svart, nihilistisk Hälsingeskog, den är djup och brutal och jag tänker en del på Fukten.

För en husägare finns inget större skräckämne än Fukten. Den ska ha sin versal i början, det är så mäktig den är. Man skulle kunna göra thrillers om den.

Man tror man köper sig frihet och trädgårdslugn när man köper en låt säga åretruntsommarstuga vid en sjö i en trygg, timid Värmlandsskog, men det gör man inte; man köper en latent fuktskada, en vånda för den stora katastrofen, för den slutliga striden mot Fukten.

Kunde all fukt på jorden förintas skulle jag göra det, utan konsekvensanalys.

(Klimathotet.)

Jag står på Rockweekend i Kilafors och tänker på det här, för att jag redan i incheckningskön känner mig som den stora katastrofen. Hela jag är en fuktskada. För varje minut sprids fukten vidare över min kropp, blir mer ohanterbar, oregerlig, irreparabel. Jag är ett förkroppsligat renoveringsbehov. Vore jag ett hus skulle min ägare ligga sömnlös.

Det är komplett vidrighet, leran är som kvicksand.

Det kanske bara är jag, men jag tror inte att det bara är jag.

Det här vädret, det gör att det känns lite hemskt att vara på Rockweekend, när det skulle ha kunnat kännas lite fantastiskt.

Jag orkar inte ens visualisera hur fint det hade varit i Peace & Love-solsken och Arvikavärme. Området är minimalt. Scenerna står bredvid varandra, hundra meter från tältcampingen, och lämnar bara fem minuters paus mellan banden. De som ej är i tjänst och/eller bilburna har fått lyxbarhäng i mitten. Det är behändigt, välvilligt och – som det tröstande skriks från sidlinjen på barnfotbollsmatcher – bra tänkt.

I går var det nattstafett av Testament, Dark Funeral, WASP och DAD. I kväll är det samma ställ med Mustasch, Arch Enemy, UDO, Paradise Lost och Chickenfoot, medan lördagen maxas av Queensrÿche, Edguy, Dimmu Borgir och Napalm Death.

Det ska regna hela tiden.

Om inget görs, alltså, om klimathotet inte skyndar sig.

Jag slänger min tomma vattenflaska rätt i gruset, på osorterat vis.

Man gör vad man kan.  

En styck lerpöl vid incheckningen.