Roskilde är snart över. Coldplay drog överlägset största publiken (i konkurrens med Nine Inch Nails och Faith No More). Här är ”In my place”. Känn stämningen…

Vi tog en paus från konserthetsandet och softade i Roskildes skatepark. Tyvärr verkade de flesta ha gett upp efter en stekande het och intensiv helg. Men det fanns några troopers kvar.

Publiken var sjukt peppad, jag var sjukt peppad. Erlend Öye satte festivalstämningen tillsammans med sina tyskar i Whitest boy alive. Tycker det är roligt att tänka på hur tonårsbesatt jag var av Erlend en gång i tiden. ”Sudden Rush” är fortfarande en av mina favoritlåtar. Gör fler soloskivor, please.

White lies på Odeon. En av festivalens höjdpunkter. Man får inte vara 21 år gammal, från London och så bra. Det borde vara förbjudet. Här ”To lose my life”. Och sångaren. För lik Ian Curtis.

Lite märklig bokning tyckte vi – Ulf Lundell på stora scenen i Roskilde. Det hade kommit lite folk i alla fall. Och den prickiga skjortan var på.

Peter Doherty, nyktrare än vi någonsin sett honom. Har med sig ett blockljus, en blomma och ber publiken kasta upp kläder eftersom hans resväska försvann på flyget. I gengäld kastar han ut cirka 30 öl i publiken. Om det finns någon definition av söt, så är han det idag. Han skämtar, verkar trivas på Arena, och ger sin egen tribute till Michael Jackson, en Billie Jean – Pete-style.

Mitt i natten, jag gissar 03:27 cirka. Bestämmer sig Gustav Gelin för att intervjua Per Sinding Larsen backstage. Kolla in resultatet här.

Finaste gräshatten! Äntligen på bild.

Vi har det fint. ”It’s a sin” och Roskilde exploderar. Några låtar mindre än deras originalset som de körde på Cirkus i Stockholm, men bra ändå.

. Madge avslutar med en lång och fantastisk mördarversion av Give it to me. Game over. Det är slut.

Ray of light. Öronbedövande.