Cirka 30 minuter sen (såklart) går hon på. Rihanna, woman of the hour. Publiken är såklart maxad, alla är där. Det här är fredagens stora akt. Frågorna innan är många: kommer hon vara full? Hög? Kommer det bli skandal? Kläderna? Nakenchock? Etc etc. Rihanna har lärt oss, ofta via Instagram, att allt kan hända. Så kommer hon då in. Ingen nakenchock – istället i någon form av Yankees-randig burka. Hon ser oerhört stencool ut och jag tror att vi alla känner: henne vill vi festa med!
Sen börjar hon sjunga. Eller nej – gör hon? Nä, det gör hon inte. Hälften playback, hälften singback (går det ens?) och lite då och då hör vi hennes röst. Det duger inte.
Men hits. Det har hon. Så det blir ändå en partyfylld och rolig spelning. Men inget som jag kommer minnas om några år när man ska tänka tillbaka på de där magiska Roskildenätterna.
Det är lite synd om Rihanna ändå. För av någon anledning så blir det gärna att man förväntar sig Beyoncé-takter av henne. Och det är ju inte rättvist att tänka så. Beyoncé är ett fullblodsproffs, en maskin, en urkraft utan dess like. Rihanna når inte ens upp till en fjärdedel av det. Och det bevisade hon här i Roskilde. Hon har mycket, men hon har inte vett att använda sig av sin fulla potential.
Av någon anledning fick jag inte med mig någon bild från Maskinens spelning igår. Antagligen är det för att jag var lite mer intresserad av att filma och spana in killen som dansade loss i publikhavet. Spelningen i sig var dock: solig, varm, rolig och fartfylld. Maskinen är ju förbannat bra på party. Ljudet är återigen inte det bästa men de får fram sitt budskap. I ”Krossa alla fönster” så nästan önskar man att man hade ett ex att krossa. Det blir någon form av hetsstämning som de ju så gärna önskar. Bra uppladdning för Rihanna.
Det känns som att det är dubbelt så mycket folk i Mariebergsskogen ikväll. Många slöt upp framför The Sounds för en stund sen, men kl 23.30 är det tydligt vem som är det största dragplåstret.
Området framför Stage of joy är smäckfullt och det är bitvis svårt att höra Håkan genom allsången. Under Nu kan du få mig så lätt blir det helt sjukt. Jag har varit på väldigt många Håkan-konserter, men OJ. Gåshuden.
Huvudpersonen verkar aningens rörd, piffar med krullet nån gång i minuten och bjuder smartphonegänget närmast diket på en massa svåra poser. Alla vill vi ramla dåliga gatan fram ihop med Håkan. Riktigt fint!
Hästpojken spelar just nu i Karlstads gassande sol. Martin Elisson ser lite svajig och nyvaken ut och berättar att de tappat bort sin backdrop, men allsången är det inget fel på.
Linnea Martinsson som är Lune (uttalas Lyn förresten) förtrollar den fullsatta Teaterscenens publik. Det är suggestivt, magiskt och scenshowen är jättekonstig men underbar. Lite som att DiLeva möter Björk och leker med ficklampor. Girls with bangs ringer i öronen och jag vill se mer!
Det är thaikäk, langos, kött & bea och våfflor, men jag blir ändå mest sugen på att ta en Icona sopp eller en Faster harder souper hos En riktig soppa. En bananpannkaka från de lättast klädda kockarna på området på det. En liten bit av Asien i Karlstad. Sjukt gott!
Feelingkungen Ola Flink och Björn ”Speed” Strid i krigsformation. Foto: Thomas Johansson
:+++:
Soilwork
Fire Stage, Metaltown.
Bäst: Basisten Ola Flink har feeling. Ja, jävlar vad han har feeling. Mest hela tiden.
Sämst: Något svårgripbart saknas. Dessvärre.
GÖTEBORG. Ja, och hur mås det här då?
Jo, tydligen alldeles förträffligt – om man ska tro de fåglar som cirklar över scenen samtidigt som strängen slås an med ”This momentary bliss”.
Och, ja. Varför inte? En timme med Soilwork är knappast något som känns bortslösad. Snarare likt en stund då du står där och förundras över över hur bra de är. På ett väldigt sympatiskt och anspråkslöst sätt, ett manér som kan illustreras av att sångaren Björn ”Speed” Strid ägnar pausen mellan ”Nerve” och ”Let this river flow” åt att lägga in en portionsnus.
På så sätt är gruppen något av den melodideathscenens slitvargar. Sällan i fokus, alltid i periferin men aldrig annat än bra. Vilket också kan ses som dess nackdel, då ensemblen tycks jobba bäst i det avlägsna, vid sidan av mer profilerade genrekamrater likt In Flames och Dark Tranquillity.
Det kanske är den där slutliga karisman. Förmågan att gå igenom bruset och gå från bidragande till oumbärliga. Den slutliga knorren som kan skicka gruppen från en tidig eftermiddagstid till att bli det dragplåster som musiken egentligen garanterar.
Vad som behövs på resan dit? Ja, det vete fåglarna.
