Med bandagerad hand efter att ha blivit hundbiten stod han så där. Tillbaka på gamla Hawaii-scenen.

Jag har inte riktigt lyckats smälta det än. Men fint var det.

Jättetrumman och manglet i ”Meat is murder” var knäckande.

Och ja, Maskinen var sannolikt mycket bra också, jag såg dem senast på Putte i parken. Men herregud, om de fortfarande tror att Morrissey handlar om ensamhet och misär kan de väl få tro det. Jag är bara extremt tacksam för att gubbfan finns i mitt liv. Motsatsen förefaller som att leva livet helt endimensionellt.

Att kunna kombinera kärlek, intelligens OCH party i byxan. Man behöver inte välja.

Sluta mobba, folks.

Nu sätter jag mig på tåget mot Stockholm. Enjoy.

Uppdatering: Fick påpekat att Maskinen troligtvis bara menade att det var så mycket folk i tältet att det inte kunde finnas publik kvar på festivalen åt Moz. Tack Nina. Jag var på väg att knacka dem.

Uppdatering 2: Innan Patrik Sjöberg eller nån annan läser det här – knackningen var menad ironiskt. 

De här Riddarna hoppas jag inte har nåt med Medeltidsveckan att göra. Beskrivs som hipster-hårdrock. Ganska trevligt. Ingen publikrusning dock. Istället orimligt mycket folk på Hoffmaestro.

Vi musik-kredd-pajsare kan tydligen tycka vad vi vill, Hoffmaestro drar rejäl publik och de vill festa och det får de garanterat. Men är det bra? Ehm…

Nu rullar vi mot Sthlm igen. Det jag tar med mig mest från kvällen är Maskinens onda ugglor och duons sanslösa maskinmangel. Trist att behöva blada hemåt när festen börjar komma igång på riktigt, och det känns som HULTSFRED. Fast det bästa är att vi slipper vara på plats när Hoffmaestro drar igång det brott mot mänskligheten som de kallar musik. Oh, sådana äckliga tongångar!

Låten Morrissey alltid passar på att spela live – ”Meat is murder” – ackompanjeras av passande obehagliga bilder. Han är åtminstone inte insmickrande i onödan. ”Thank you for your natural beauty” sa han när han gick av scenen.

”Action is my middlename” är Morrisseys nya låt. Den handlar typ om – sex.

Maskinen säger: ”vem är den ensammaste människan ikväll? Morrissey!” Det känns som om de har rätt, tältet kokar, hoppar, dansar, öser, älskar! MASKINEN! 

Mörkret sänker sig över Hultsfred. Moz sjunger Lou Reeds fina ”Satellite of love”.

Maskinen! Oh, vilket party!

”I’m so happy to be back in your beautiful country. I hope we can keep it that way. But – you never know”. Sen spelar Morrissey ”You have killed me”.