Maskinen har vett att använda ugglor, den mest ockulta fågeln, som scendekor. Sedan har de ett jävla ös som extra utrustning. Dissade just kollegan som spelar samtidigt på största scenen: ”Vet ni vem som är världens ensammaste människa just nu? Morrissey!” Publiken går upp i linningen av extas. Dansextravagns!
Festivalens seriöst mest intelligenta låttext hittills: ”You’re the one for me fatty”. Sen när ”Everyday is like sunday” kommer dör man lite.
”Panic” är en hyfsad start på en konsert. Festivalens klart största publik också. ”First of the gang” är låt två. Folk trivs, Morrissey borde trivas om han som ryktet säger fått fem timmars massage idag.
Raised Fist ångar på, publiken gillar, jag är så gott som ointresserad. Sportig metalhardcore – just say no.
”Sorry, our keyboard is broken”. Hoppla för White Lies. Gitarrsträngar fixad ju rätt snabbt, det här blev..nått annorlunda. Ändå. Snabb revansch med bästa låten i raden: Unfinished Business.
Det bästa med festivaler är att du inser hur unik du är med dina tatueringar.
Samtidigt, i Österrike, spelar Clawfinger på en annan floppfestival, där 1200 av 8000 biljetter sålts. De har inga förstärkare, bara poddar och backtracks. Och ett oerhört värdigt backdrop.
Theo Hutchcraft, vilka käkben.
Pojkarna och flickorna längst fram skriker som om det vore pojkbandskonsert.
Sjukt vackert. Och att de släpar med en verklig opera-man till sina konserter – stor respekt. Att de gör en cover på en av Kylie Minogues finaste låtar – ännu mer respekt!
Martin, Moz-fanatiker, spelar Morrissey, Morrissey och mer Morrissey på förfesten för – Morrissey. ”Vi har inte dragit några horder direkt, men festen är i hjärtat”, säger han.
Anna och Jona, festivalens enda punkare, lackade för att bilden jag tagit på dem var så ful (bläddra ner!). Så nu har de skickat nya, snyggare, mer representativa foton på sig själva.
