Två dagar har gått sedan Big Four-spektaklet. Rent allmänt är det största samtalsämnet hur extremt hårt Gary Holt dominerade i Slayer.

Idag på gymmet kör jag först hela ”Hell awaits” och sedan hela ”Bonded by blood”, och inser hur rimligt det är att hösäcken Hanneman måste bort.

Oavsett om det beror på en köttätande sjukdom eller en konflikt med Kerry King, som ryktet säger, är det helt klart att Holt representerar energi och liv, medan Hanneman står för soffpotatis och rigor mortis.

Men det jag tar med mig mest från hela helgen är Gary Holt och hans Discharge-ryggmärke. Jag ser framför mig hur fyrtiosjuåringen väljer ut ”Hear nothing see nothing say nothing”-märket i någon obskyr, punkig DIY-distro, och sedan går hem och syr på det på sin jeansjacka.

Sedan toppar han med Angel Witch.

Hjärtskärande och tårdrypande vackert.

Mellansnacket, för i helvete. Mellansnacket! Med eko!

Rockbjörnensida på papper idag. Delar av den på internet – här.

Och om du känner för att läsa nedanstående artikel, kan du göra det här. Det kostar en krona. Som hittat!

Tidigare Page of Bear – här.

Äntligen blev det söndag och Big Boi. Varför måste all hiphop läggas på söndagen? I alla fall. Publiken är SJUKT med på noterna men inte ens de kan följa med i Big Bois rhymetempo, det går emellanåt sinnessjukt snabbt. Boi är glad och överraskad över publikens gensvar (lyssna på allsången) och det blir en fantastisk stämning i tältet. Det kommer hit på hit och även om Big Boi lätt fyller sina skor så kan man inte låta bli att sakna Andre 3000 på Outkast-låtarna. Men, en rakt igenom grym konsert förutom två trötta frågetecken:

Den här 90-talsgrejjen som (vissa av) rapsnubbarna fortfarande kör med – att dra upp 20 tjejer på scen som dansar halvtaskigt samtidigt som man zoomar in på deras rumpor? Och den här ständiga referensen till ”smoke some weeeeeeeed”. Pubertalt. Har vi inte kommit längre?

Hejdå, gamla pingpong-hippies.

Hejdå mankinis och nakna danskar.

Sista festivaldagen har alltid något sorgligt över sig. Igår mer så efter det tragiska dödsfallet.

I musikväg var Roskilde ganska tunt i år. De stora utropstecknen saknades. Igår kollade vi in Surfer Blood, coola Janelle Monae, Big Boi, Kings of Leon och Timbuktu.

Man kan säga vad man vill om hur trååååkiga Kings of Leon är, men allsången på ”Sex on fire” blev mäktig.

Man kan inte låta bli att bli imponerad av Bad Religon, fattar inte hur de orkar. Fast utan passion, med mellansnack om soliga Los Angeles och annat mysigt blir det såklart inte riktigt den fart det en gång var.

Att det fortfarande finns killar och tjejer som tycker att det är höjden av spexighet att springa omkring i Borat-badrräkten gör mig lite…beklämd.

Anledningen till att jag missade Megadave ser ni här. 

”What do you think about that?”

Eld, bara råa klassiker och ett jävla tryck. Ändå kan jag inte sluta stirra på stekargänget framför mig. De kommer direkt från ett FETT säljmöte och är jävligt peppade. De high-fivar, vevdansar, fyllespexar och sjunger med i texter de inte kan. Metallica är det nya Stureplan, uppenbarligen.

Det är som att bevittna en blodig bilolycka: det är hur vidrigt som helst men du kan inte motstå att titta. Fast helst av allt vill jag deportera dem till Ibiza.

Inte stekare. Möjligen idioter dock.

Bob Dylan

BORLÄNGE. Man kan i princip säga att jag är uppväxt under en strikt Dylanregim där man tvingades gå söndagsskola och läsa in Bob-evangeliet. Det har tjatats och gnatats och stötts och blötts i tid och otid. Allt detta givetvis med helt motsatt effekt. Jag har därför haft rätt gott om antikroppar mot den gamle stofilen och först i vuxen ålder har de under en långsam process börjat ge vika. I dag känner jag till och med att jag kan sträcka mig så långt som att jag känner viss uppskattning över min fars mångåriga tortyr. Annars hade jag aldrig stått i Borlänge och faktiskt hängt med och kunnat nästan hela Dylans set på Peace & Love.

Jag ska inte påstå att jag är helt såld på kråksången, men det kändes ändå som en stor stund att se honom. Efter alla skräckhistorier man hört om hur det kan låta så visst, gubben är inte helt död än.

Håkan Hellström

Vad kan man övrigt säga om helgen. Hellström leverer som vanligt, men efter att ha sett honom vad som känns som 75 000 gånger vid det här laget så börjar det bli lite förutsägbart. Jag vet inte riktigt vad jag önskar, bara helt enkelt… något oväntat. Alternativt får jag leva i Håkancelibat ett tag.

Helgens höjdpunkter på min lista är trots allt fortfarande M.I.A och Maggio. Och den fantastiska stämningen och bredden på festivalpubliken. Att byafolket i Mustasch-publiken på en halv sekund byts ut mot fem miljoner Linnros-kloner i Södermalmsfrilla är en fin process att betrakta.

En sen slutsummering här, men jag skyller på boende i icke internetvänlig Dalaby och allmänt dålig utrustning.

Lite sämre utsikt än på Anthrax. Ändå kan jag avgöra att vikarien Gary Holt regerar i Slayer. Vännen Parne sms:sar hemifrån tv-soffan:

”Jag tror fan jag skiter blod: Gary Holt på nationaltelevisionen. Alla som inte betalar sin tv-avgift ska fan dö.”

Boss Jocke lägger till ”kicka Hanneman”.

Nästan så jag håller med båda. Tur att jag betalar min licens.