Till och med husskyltarna här i GBG är metal.

När han hoppar ned från scenen och ger sin kropp till publiken går både kvinnor och män bananas.

Conor Oberst aka Bright Eyes, svårt att inte älska killen. Kittad med trenchcoat och solglasögon presenterar han en sång genom att förklara att den handlar om ”casual sex”, att festivalpubliken borde ha mycket sån, smutsig sex i tält, filma och sen mejla klippet till honom.

Han laddar varje textrad med så mycket känsla och den där rösten som låter som att den borde gå sönder vilken sekund som helst.

Fina ”Shell Games” från senaste skivan. Bara en sån sak.

Lördagkvällens stora akt var coolaste katten i Europa: M.I.A. Men – vart tog hon vägen? Det blev mest ett kakafoni (bra ord!) av ljud, rök och bilder. Det spretade något jävulskt och ibland visste man inte ens om hon var kvar på scen. Konstig spelning rakt av. Men – frågan är – är det vi som är efter? Är hon så pass nutida med sina Apple och Google-referenser att vi inte har hunnit ifatt? Är det såhär en spelning 2011 eller kanske 2012 ska se ut? Vet hon nått som inte vi vet?

Jag vet inte. Men, i så fall är jag inte redo för 2012 än. Jag vill ha en artist på scen (framför allt på den största scenen av dem alla) som stoltserar med sig själv. Som tar plats. Som ÄR en drottning. Inte någon som springer och gömmer sig eller som dränker hela scenen i rök så man inte vet vem som är vad eller var.

Låtarna i sig var så mixade och omgjorda att man knappt kände igen Bucky done gun när den väl kom.

Nä, ledsen M.I.A – men det här var inte bra. Synd.

Plötsligt var den en MASSA folk på scen. Men ingen av dem M.I.A?

Mest såg det bara ut såhär. Pepp?

Casablancas & company from a distance

BORLÄNGE. När jag såg The Strokes på Coachella i Kalifornien tidigare i år var det inte direkt bomber och granater. Det är det inte riktigt när de avslutar Peace and love på fredagen heller, men Julian Casablancas verkar åtminstone uppriktigt överväldigad av publiktrycket framför Utopia. Och att lilla Borlänge kan imponera på en av världens coolaste frontfigurer är rätt av lite gulligt.

Överlag blev fredagen lite av en mittemellan-dag. Stabila gig av Timbuk, bob hund, Teddybears och Anna Järvinen. Inte så mycket mer än så.

Den största skandalen är att festivalen serverar vegetariska rullar innehållande groddar, så kallade ehec-rullar. Beware folks.

Ehm, hur tänkte Roskilde när man skickar upp Portishead som ett av headliner-banden i år? Var det någon på bokningskontoret som vaknat ur sin koma från 94 och ba´”de hära roliga Portishead – de är heta just nu – måste ha!”.

Någon har lämnat sina gamla boots vid Pearl Jam-stenen. Fritt för tolkning såklart, men jag väljer att läsa in det som att kängorna var med på spelningen som fortfarande spökar här nere. Fint.

Gårdagens bästa på Roskilde – i min bok.

Kurt Vile hade nytvättat hår och hans band The Violators var minst lika hårfagra. Från att ha shoegazat lite väl mycket tittade han till slut upp bakom ”luggen”. Lite vackra gitarrer och truliga män var det jag behövde igår.

Anna Järvinen

Anna Järvinen soundcheckar klart 3 minuter innan spelningen ska börja. Folk verkar allmänt osäkra på om hon gått på för tidigt eller inte, men icke. Märklig stämning i tältet. Kanske skulle ha stannat några minuter till på Lo-fi-fnk tio meter bort.

The Sounds ångar på i ett alldeles för långt set. Även om de skapar en mindre jordbävning i publiken så är det mesta bara utfyllnad mellan ”Livingin America”-hitsen.

Det ska fan till att vara vakt och hålla koll på alla pass. Som ett luffarschack för elitister och snyltare.