Och grindarna är öppna! Ullevi börjar fyllas.

”Etta, tvåa, trea… Check, check”

Och roddandet börjar för Graveyard på Ullevi. 50 pers eller 55 000 pers – samma slitgöra.

Just nu nere i katakomberna på Ullevi: Graveyards mäktiga buffé.

Två förband, en scen. Graveyard och Sabaton roddar samtidigt i ett myller av folk.

Två förband, en scen. Graveyard och Sabaton roddar samtidigt i ett myller av folk.

M.I.A. publiksurfar

BORLÄNGE. Som bekant resulterar det urusla mobilnätet i att livebloggande blir en konst i att trycka på ”Försök igen” och hoppas på det bästa. Någon gång då och då funkar det. Men några bilder är det inte tal om.

Hur som helst. Några ord om Peace and Love-torsdagen.

Det går inte att poängtera nog hur mycket den här festivalen lever på ungdomlig festivalglädje. En extremt loj Oskar Linnros skapar studentflaksstämning trots att han är ungefär lika rolig som en vält ko på scenen. 

Och The Ark då. Lite sorgligt är det allt att det närmar sig upphällningen, men med det i åtanke borde de kunna bjuda upp till ett större spektakel, särskillt med Dalasinfoniettan bakom sig.

Men dagen tillhör the ladies. Maggio och M.I.A. Tredje gången jag ser den sistnämnda nu, och ingen spelning är den andra lik. När förra årets Way out west-show var mer en stroboskopupplevelse än en konsert är hon på Peace en love publikfriare av rang och bjuder på hitsbonanza.

Nu ska vi se vad The Strokes har att bjuda på.

Svinsnygg scen, stekhet publik på 100 000 personer, en sinnessjuk röst á la Bruce Dickinson. Men. Lite trist va? Det saknas en gnista, en glädje, en karisma. Det är inte så att det inte är bra. För det är det. Superstarka låtar. Tight som Christiano Ronaldos lårmuskler. Proffsiga musiker som gillar att posera. Och en publik som älskar, ÄLSKAR, sitt Maiden. Men någonstans tröttnar även de. Speciellt de som kommit till Orangea scenen mest för att få skråla med i Run to the Hills. De blir, tråkigt nog, besvikna och tröttnar efter en timma och lommar bort mot PJ Harvey istället. Och hur många gånger är det skoj att svara på Dickinsons enda publikflört: ”Let me hear some noise, Roskilde!” egentligen? Det blev lite för rakt, inga direkt höjningar och inga direkta ”ögonblick” om ni fattar vad jag menar. Men solidt, såklart, rakt igenom. Men vem åker till Roskilde för solidt?

Kanske är det här sista sucken? Men, om så, borde man inte då fläska på ÄNNU mer och verkligen leva ut sitt sista på de stora scenerna? Och Varför kan man inte bara bjuda på Run to the hills? Klart vi fattar att man tröttnar på vissa låtar om man spelar dem och och om igen. Men – kom igen – en sån trademark-låt tycker jag vi kan begära!

Var är gnistan Brucie?

Publiken älskade dock!

Ps, min kamera är så tung att armarna börjar skaka då och då. Sorry. Ska börja träna.

Så jävla bra. Men alldeles för kort.

Vi hann se början av Iron Maiden, traska till Polly Jean som spelade på Arena, se henne krossa i en timme och sen hinna tillbaka till Maidens trötta sista låtar.

PJ stod helt stilla i sina vita kläder och skippade allt mellansnack – men lyckades ändå hålla hela publiken i ett järngrepp. Många låtar från den fantastiska senaste skivan ”Let England Shake” – men även gamla hits. Sjukt snygg gitarr hade hon också.

Under Roskildes första kväll hann vi också se lite av Daniel Norgren, en för mig tidigare okänd svensk artist, som fick danskarna att gå bananas vid den nya, charmiga inomhusscenen Gloria. Brittiska Foals hade några hyfsade låtar, men urartade i gitarronani. 

Och Iron Maiden då? De körde åtminstone inte ”Run to the hills”.

Nina fotar en hipster-vägg. Väldigt hipster.

Tycker man det är mesigt och borgerligt med en vanlig FLAGGA kan man ju alltid sätta upp ett djurhuvud på en pinne.

Fräscht.