GO! Tompa namncheckar Kortedala fritidsgård 1988. Har dock svårt att tro att alla de tusentals som gallskrek ”jaaaa!” faktiskt var där.
Kuriosa: Madball insisterade på att få spela på Metaltown, INTE punkiga West Coast Riot. Rimligt ändå. De känner sig nog mer hemma med familjen Cavalera än Sum 41.
Eftersom det tar en halvtimme att köa sig till mat här på Metaltown spisar jag lite Khoma i tomrummet fram till Anvil. Nästan lika mycket folk sompå Graveyard. Metaltownpubliken vet att uppskatta bland det finaste vi har här i Sverige. Khoma är briljant som vanligt. Nu In it for fighting.
Varför känns Anvils titel ”Juggernaut of justice” som något Charlie Sheen skulle säga i ett galet drogrus? Winning!
Hårt arbetande kulturjournalisten Fredrik Strage finner Khoma vara bedårande Coldplayiga. Jag finner musiken fullständigt obegriplig. Men trevliga snubbar!
Punksvinet Max Cavalera förnekar sig inte. Han bär en svart t-shirt där han säkerhetsnålat (!) fast ett Amebix-tryck. Tidlöst cool crustestetik! I övrigt har Max aldrig sjungit på en skiva utan att åtminstone EN gång vråla order ”prrropagandaaa!”. Så, då fick jag det sagt också.
Det här är Jan Jämte, sångare i Khoma. Han hatar internet, har inte Facebook och vill inte vara med på bild.
På 90-talet var han mindre sansad och modest, dock. En gång hade vi en diskussion om när första Pro-Pain-albumet släpptes. Det här var innan du kunde Goggla allt på en sekund, och debatten urartade till rått, fysiskt våld.
Slagsmålet böljade fram och tillbaka genom min lägenhet på Skolgatan i Umeå, den tog aldrig slut. Jan, som aldrig druckit sponken i hela sitt liv, har bättre minne och hävdar att jag försökte döda honom med en stol.
Må så vara. Jag minns bara att han vann då den gamle elitsimmaren låste min skalle i ett skruvstäd, alltmedan jag slog honom i huvudet med luren till en gammal bakelittelefon.
Till slut gav jag upp, trots att jag hade rätt: ”Foul taste of freedom” kom, 1992, inte 1993 som Janne den lögnaren påstod.
Men han fick sin hämd. Idag är han en firad och hyllad rockstjärna medan jag är en… tja, ett luftslott till bloggare? Vi säger så.
Men för Klings kamera kan han minsann posera, den lömske norrlänningen!
Se – här.
2011 finns det inget mer självklart rockband på den svenska scenen än Graveyard. Betänk att gruppen funnits i, tja, en musikhistorisk kvart? De har turnerat sig korkade, slitit hund och svettats blod för Saken. Så besinningslöst vackert att det fortfarande är möjligt att göra det i dessa sinnesslöa ”Idol”-tider – och göra supersuccé, dessutom.
Hörde du det, Andreas Carlsson, din förbannade halvfigur? Du kan sitta där med dina Coverdales och dina Simmons. Vi behöver dem inte. Vi har Graveyard.
Årets felplacering. Djupt tragiska Dr. Midnight på största scenen inför blygsam publik medan Graveyard spelar samtidigt i ett knökfullt tält. Skandal. Scientologrock – fuck jävla off.
Axel i Graveyard lever glamoröst logeliv minuten innan rocksensationen går på scen inför jublande massor.
Ovanstående ska läsas med röst modell journalfilm från 30-talet.
