Jag upptäckte det ju väldigt sent, men glädjen när jag väl gjorde det var desto större. Mauro Scocco länkar till min lilla fanvideo från Popagandafestivalen på sin officiella sajt.

Det är stort. För en person som fortfarande blir starstruck när Mauro smiter förbi på Debaser eller Kvarteret Skatan-premiär på Rival (jo, han var där) så är det sjukt stort. Fjortis, that’s me.

Gillar också att han rankar Bruce Springsteen på Stadion på söndagen som in bästa konsert. Jag var där – med kära pappa.

Även lite roligt att kära Daniel Gilbert lagt upp mina videos. Förhoppningsvis kan jag se honom när han spelar på Debaser Slussen på lördag, men har tyvärr ett jobb som jag måste hinna sköta innan dess… Och en fruktad Debaser-kö att parera (om ingen ängel har gästlisteplats att bjuda på?).

Gissar att både ni och jag är tacksamma att det var Markus som skötte den riktiga liverapporteringen igår. Och att det var han som satte plus.

Jag antar att känslan många har för Bruce är ungefär samma som jag har för Morrissey.

Asbury Park-skivan som sagt, The River, Thunder Road, (några fler av hans deppiga stunder) och 4 juli-låten Sandy som jag tack vare mitt namn fått höra några gånger. Det var min relation till mannen. Nu vann han definitivt över mig som publikdomptör, väckelseledare, pastor, soulfarbror. Glöden.

Dessa stadiga nackar behöver inte alltid stå i vägen…

Ytterligare plus till:

– Clarence Clemons guld(?)-naglar matchade till fingerlösa skinnhandskar och svart hatt.

– Nils Lofgrens coola krullafro.

– Att Bruce ger den manliga varianten av ”den lilla svarta” ett ansikte. Hur många svarta (tajta) t-shirts avverkar han under en turné? Lyckas bära upp dem gör han definitivt.

– Little Stevens urringning, hur lågt får man gå?

Ser fram emot att återse mina gubbrockarvänner på fredag när Neil Young spelar på Where the action is. Får absolut inte missas!

Tävla om biljetter här! Do it!