Ikväll klockan 21.45 går (eller rullar?) finaste Olle Ljungström upp på scenen på Where the action is. Egentligen är det här min favoritlåt, men den svartvita videon där han cyklar runt med en gammal gubbe har jag inte lyckats hitta.

Om ni undrar varför vi knappt nämnt kvällens stora skägg-magnet ännu, Neil Young, så lugna. Vi förväntar oss ett hostile takeover av Neil-männen hyfsat snart.

Gissar att både ni och jag är tacksamma att det var Markus som skötte den riktiga liverapporteringen igår. Och att det var han som satte plus.

Jag antar att känslan många har för Bruce är ungefär samma som jag har för Morrissey.

Asbury Park-skivan som sagt, The River, Thunder Road, (några fler av hans deppiga stunder) och 4 juli-låten Sandy som jag tack vare mitt namn fått höra några gånger. Det var min relation till mannen. Nu vann han definitivt över mig som publikdomptör, väckelseledare, pastor, soulfarbror. Glöden.

Dessa stadiga nackar behöver inte alltid stå i vägen…

Ytterligare plus till:

– Clarence Clemons guld(?)-naglar matchade till fingerlösa skinnhandskar och svart hatt.

– Nils Lofgrens coola krullafro.

– Att Bruce ger den manliga varianten av ”den lilla svarta” ett ansikte. Hur många svarta (tajta) t-shirts avverkar han under en turné? Lyckas bära upp dem gör han definitivt.

– Little Stevens urringning, hur lågt får man gå?

Ser fram emot att återse mina gubbrockarvänner på fredag när Neil Young spelar på Where the action is. Får absolut inte missas!

Tävla om biljetter här! Do it!