Utsåld festival och 25 000 pers ser System of a Down just nu. Inte jag. Jag sitter i Khomas luxuösa bil och pratar med gitarristen och hetsporren Johannes, som precis avslutat knegandet på ”The girl with the dragon tattoo”.

Han är numera på förnamnsbasis med David Fincher, och berättar massa hemliga saker om filmen och dess musik som han sedan säger att jag inte får skriva. Senast jag bloggade om cineastknutten Johannes blev han nämligen nedringd av media.

Eller, ja, Västerbottens-Kuriren ringde. That’s it.

Det här är Jan Jämte, sångare i Khoma. Han hatar internet, har inte Facebook och vill inte vara med på bild.

På 90-talet var han mindre sansad och modest, dock. En gång hade vi en diskussion om när första Pro-Pain-albumet släpptes. Det här var innan du kunde Goggla allt på en sekund, och debatten urartade till rått, fysiskt våld.

Slagsmålet böljade fram och tillbaka genom min lägenhet på Skolgatan i Umeå, den tog aldrig slut. Jan, som aldrig druckit sponken i hela sitt liv, har bättre minne och hävdar att jag försökte döda honom med en stol.

Må så vara. Jag minns bara att han vann då den gamle elitsimmaren låste min skalle i ett skruvstäd, alltmedan jag slog honom i huvudet med luren till en gammal bakelittelefon.

Till slut gav jag upp, trots att jag hade rätt: ”Foul taste of freedom” kom, 1992, inte 1993 som Janne den lögnaren påstod.

Men han fick sin hämd. Idag är han en firad och hyllad rockstjärna medan jag är en… tja, ett luftslott till bloggare? Vi säger så.

Men för Klings kamera kan han minsann posera, den lömske norrlänningen!

Se – här.