Detta avslutade tre dagars festivalhets för oss.

Nya konstellationen Ingrid (Lykke Li, Miike Snow, Peter, Bjorn & John m fl) såg ut att älska att spela ihop. Det lät fruktansvärt bra också. Dansen och allsången till ”Young folks” som avslutade natten på Trädgår’n var något alldeles extra.

”I know places we can go, babe.”

Det blev en fin, märklig, het sista kväll på Eriksdalsbadet. Spanska Delorean drog upp tempot. Midlake drog ned det igen. jj gjorde en ganska udda spelning, bitvis glasklar, bitvis förvirrad. De verkade helt ointresserade av att gå av scenen. Först när Lykke Li drog igång och överröstade Elin i jj tvingades de sluta spela. Sen att hennes bandkollega med jämna mellanrum klev fram bakom henne och började nafsa i öronen kändes aningen konstigt. Men jag gillade dem.

Och Lykke Li då? Hon har blivit ett superproffs på scenen. Det är fortfarande mycket rökmaskiner och mörka tyger – men rösten bakom sjoken är helt egen. Det var sista gången hon kommer att spela i Sverige med sin senaste skiva, sa hon.

Ännu ett avsked alltså.

Hejdå festivalsommar.

Arctic Monkeys. Minns att jag såg dem på lilla Kägelbanan i Stockholm en gång i tiden. Då tyckte jag om dem. Nu fyller de Orangea scenen. Det är proffsigt. Jag är uttråkad.

Försökte ta mig in i ett knökfullt tält där James Blake spelade. Sjukt bra.

Exit solsken, enter blixt och dunder. Ovädret for in över Roskilde.

Skyfallet försvann lika plötsligt som det kom. Nån kände väl på sig att Julian Casablancas inte ville bli blöt.

The Strokes var heta, tunga, men lite loja. Att Julian pratade danska och berättade om sin danska mormor och morfar hjälpte upp stämningen en aning.

– Ni har ju claimat Lars Ulrich. Claima mig i stället!

Lykke Li avslutade kvällen. Mycket, mycket fint.

Varje gång jag ser Lykke Li slås jag av vilken grym scenperson hon är. Hennes mörka uppenbarelse på Popaganda igår var så fokuserad, så målmedveten, så knivskarp. Knäckande. Att hon gjorde en cover på Lil Waynes ”A Milli” gör ju inte saken sämre.