Det blev inget mer bloggande igår. Efter Deicides arselmangel blev det hetsigt intervjuande och skrivande av Avenged Sevenfold-artikel, som ni kan läsa i dagens tidning. Så jag missade Watain och Torture Division, som båda tydligen var skitbra.

Samt Volbeat som givitvis var den ultimata sämstheten.

Nu åker vi hem. Ses gärna nästa år. Jag älskar Metaltown.

We were the league: Mattias, Christoffer, Joacim.

Förresten 1: Igår bildade jag, Kenth från Torture Division samt någon av fyllbultarna från Bullet ett band. Vi ska köra en blandning av covers på Cannibal Corpse och Bruce Springsteen. Gruppnamn: Clemons Corpse. Boka oss gärna.

Förresten 2: Är det inte oerhört märkligt att Mille Petrozza i Kreator tydligen sitter på massa komprometterande bilder på den svensk konungen? Det var årets snackis backstage på Metaltown. Orimligt.

Förresten 3: Är det inte lika märkligt att en representant för en av Sveriges största festivaler, i sin roll som journalist och proffstyckare på en stor tidning, obehindrat får basha konkurrenten Metaltown? Om och om och om och om igen. Mycket orimligt.

Foto: Anders Deros.

Så här anspråkslöst ser det ut när kollegan Kling gör sin videoblogg. Framför kameran: Angela Gossow och Mike Amott från Arch Enemy.

De pratar om – veganism. Kudos!

Intervjuade just Arch Enemys Sharlee D’Angelo i vad som såg ut som ett stjärtundersökningsrum för den polska gränspolisen. Vi snackade om en enda sak: Metallica och King Diamond på Frölundaborg i Göteborg 1987. Om det får läsa i nummer två av Hårdrock!.

Kommentar överflödig.

Kommentar överflödig.

Utsåld festival och 25 000 pers ser System of a Down just nu. Inte jag. Jag sitter i Khomas luxuösa bil och pratar med gitarristen och hetsporren Johannes, som precis avslutat knegandet på ”The girl with the dragon tattoo”.

Han är numera på förnamnsbasis med David Fincher, och berättar massa hemliga saker om filmen och dess musik som han sedan säger att jag inte får skriva. Senast jag bloggade om cineastknutten Johannes blev han nämligen nedringd av media.

Eller, ja, Västerbottens-Kuriren ringde. That’s it.

Det här är Jan Jämte, sångare i Khoma. Han hatar internet, har inte Facebook och vill inte vara med på bild.

På 90-talet var han mindre sansad och modest, dock. En gång hade vi en diskussion om när första Pro-Pain-albumet släpptes. Det här var innan du kunde Goggla allt på en sekund, och debatten urartade till rått, fysiskt våld.

Slagsmålet böljade fram och tillbaka genom min lägenhet på Skolgatan i Umeå, den tog aldrig slut. Jan, som aldrig druckit sponken i hela sitt liv, har bättre minne och hävdar att jag försökte döda honom med en stol.

Må så vara. Jag minns bara att han vann då den gamle elitsimmaren låste min skalle i ett skruvstäd, alltmedan jag slog honom i huvudet med luren till en gammal bakelittelefon.

Till slut gav jag upp, trots att jag hade rätt: ”Foul taste of freedom” kom, 1992, inte 1993 som Janne den lögnaren påstod.

Men han fick sin hämd. Idag är han en firad och hyllad rockstjärna medan jag är en… tja, ett luftslott till bloggare? Vi säger så.

Men för Klings kamera kan han minsann posera, den lömske norrlänningen!

Se – här.

2011 finns det inget mer självklart rockband på den svenska scenen än Graveyard. Betänk att gruppen funnits i, tja, en musikhistorisk kvart? De har turnerat sig korkade, slitit hund och svettats blod för Saken. Så besinningslöst vackert att det fortfarande är möjligt att göra det i dessa sinnesslöa ”Idol”-tider – och göra supersuccé, dessutom.

Hörde du det, Andreas Carlsson, din förbannade halvfigur? Du kan sitta där med dina Coverdales och dina Simmons. Vi behöver dem inte. Vi har Graveyard.