Olle Ljungström med hatt/utan hatt på Gröna Lunds Lilla scen. 19.59 klev han upp på scenen, helt utan hjälpmedel i form av käppar eller pallar. Förra årets brutna ben har läkt. Fina Olle ser ut att må bra.

Det blev ett best of-set med de flesta Olle-favoriter som ”Jag och min far”, ”Morotsman” och ”Den norrländska präriens gudinna”. När Olle tar i och rösten balanserar på gränsen till att knäckas har jag svårt att tro att Djurgården upplevt vackrare stunder än så. Längst fram står hans mamma (om jag nu såg rätt). Så fint.

Olle kör ”Jag spelar vanlig” som extranummer. Just då känns det som att väldigt få människor överhuvudtaget kan beskriva livet så exakt som honom.

Olle på Way Out West förra året:

Det här är ett band som heter Calexico. Jag lyssnade inte speciellt länge på dem. Jag vet inte så mycket om dem. Men jag tog en halvrisig bild.

Däremot hängde jag en hel konsert med Olle Ljungström – i Linnétältet. Det var inte minst skönt att komma undan regnet. Olle stod upp med hjälp av käpp och stapplade runt lite ibland. Han verkade vara på lite dystert humör och höll ett ganska bittert tal till sin pappa innan han spelade ”Jag och min far”. 

– Det största straff man kan få är kanske att någon dödförklarar en medan man fortfarande lever, sa han bland annat.

Högst kicksparkar: Dennis Lyxzén i The Internation Noice Conspiracy. Imponerande mikrofonhantering och lika mycket sprattel i benen som för 17 år sen med Refused.

Närmast tårar-ögonblick: Olle Ljungström tar i från tårna (i sina brutna fötter) sittande i rullstol

Mest mangel: Neil Young fick feeling då och då… Vilket också ger upphov till en ny form av dans – mangeldansen. Utförs vanligtvis själv, av en person av manligt kön, med stor känsla.

Festivalens bästa människa: Romeo Stodart i The Magic Numbers i viss konkurrens med Seasick (sleeveless) Steve

Dagens gnäll-favorit: Festivalplanerarna har sett de dystra väderprognoserna superlänge – men knappt ett enda j-a regnskydd någonstans. Hallå, vi blir blöta här! Och ölen späs ut till lättöl. Gräddfilen på langosen blir till mjölk. Suck.

Stort tack för bilden till Festivalphoto.se!

Igår fick jag äntligen höra min Olle-favorit live – ”Jag och min far”. Han började med ett långt tal eftersom han tappat rösten och inte riktigt kände sig i form. han ville alltså skjuta upp sjungandet så länge som möjligt…

Kolla in det. Olle är fin – även utan röst.

Ikväll klockan 21.45 går (eller rullar?) finaste Olle Ljungström upp på scenen på Where the action is. Egentligen är det här min favoritlåt, men den svartvita videon där han cyklar runt med en gammal gubbe har jag inte lyckats hitta.

Om ni undrar varför vi knappt nämnt kvällens stora skägg-magnet ännu, Neil Young, så lugna. Vi förväntar oss ett hostile takeover av Neil-männen hyfsat snart.