Första eftermiddagen i Slottskogen, Göteborg.

Panda Bear, som egentligen heter Noah Lennox och är en av de mest tongivande ljudarkitekterna i Animal Collective, var som en elak och rolig parodi på indiepop.

Han stod i t-shirt och byxor och gitarr bakom några maskiner och levererade störande ljud och enerverande loopar och långa ”aaaaaaaaaaaaaaaahhh” till en publik med händerna bakom ryggen och en bekymrad rynka i pannan.

Om någon hade ritat en tankebubbla som bubblade upp från kidsens och farbrödernas huvuden skulle det stått så här:

”Det här är så konstigt och obegripligt och poänglöst att det MÅSTE vara bra.”

Själv gick jag.

På en annan scen uppträdde nämligen Rango i färgglada plymer och snäckskal runt höften. Det var afropop från Kairo med stil, hypnotiskt sväng och voodoo.

Paul Wellers konsert var emellertid så kass att jag inte orkar tänka på att jag måste recensera modtjafset i morgondagens tidning.

Ibland kan verkligen rockmusik vara det tråkigaste som finns.

Wu-Tang Clan stod nyligen och skrek att ingen ska fucka med dem, men vad är poängen med den gruppen när Method Man saknas på scen? Då finns det ju inget att fucka med.

Beach House?

Gruppen kan fortfarande sammanfattas med tre ord:

Drömskt. Fluffigt. Pitchfork.

 

Glöm inte att krama varandra i skogen.

 

/Markus Larsson