Den som väntar på något gott, och väntar och väntar… Men först Marit Bergman som gjort årets Pride-låt. Hon körde hitkavalkad och tog upp Titiyo på scenen – alltid sjukt snyggt klädd och vacker – för att sjunga duetten ”300 slow days in a row”. Alltså, jag blir alltid lite knäsvag av Titiyos röst, hon har det där lilla unika som särskiljer en vanlig sångerska från en musikalisk konstnär. ”Bästa publiken jag haft på flera år” var Marits betyg till Pride.

Vid ett tillfälle avbröt sig Marit mitt i en låt. Någon i publiken hade fallit ihop och behövde sjukvårdare. ”Schysst. Så här hade inte U2 gjort” sa en kille bredvid mig i publiken. Nja, jag vet inte hur bra slipning Bono har i de där gamla färgade glasögonen? Märkligaste presentatören: Stefan Sauk. Motivering: ”Han förkroppsligar årets tema: hetero”. Hm. Han var jätteglad över att få vara där, men skulle inte komma ut, höhö, nu kommer nästa artist – Linda Lampenius. Polka, elfiol och ett jobbigt musikalnummer med Lady of the Lake Nina Söderqvist. Jag var nära att ge upp… Men sen…

Marc Almond intar en helt tom scen med en röd handduk och mikrofonen som enda sällskap. Skivan med bakgrundsmusiken är kanske lite väl fyrkantig och stompig, men rösten är lika ren, klar, stark och vacker som någonsin. När ”Bedsitter” pumpade ut över området var det fler än Fredrik Strage som hade svårt att hålla fossingarna stilla.

Dancing laughing
Drinking loving
And now I’m all alone
In bedsit land
My only home

Snygga skor också – så klart. 

Men Marc, lite väl kort konsert, eller hur? Och lite väl mycket lekledare när du avslutade med dina två största Soft Cell-hits: Tainted love och Say Hello, Wave Goodbye? Ah well.

Semesterläget på… Men ikväll blir det lite Marc Almond i Pride Park innan färden återigen bär till grönskan och vilan. Pridefestivalen är ju alltid en av årets trevligaste festivaler, med artister och band som inga andra bjuder in. Förra året upplevde jag schlagerkvällen för första (och kanske sista) gången med artister som Dana International och Lotta Engberg och återupplevde 90-talsjucket tillsammans med Right Said Fred (”Deeply dippy” – minns ni den?). I år spelade bland annat Petter på 90-talskvällen. Undrar hur det känns för honom att dras in i samma fålla som Pandora, Eiffel 66 och Basic Element? 

Marc Almond är en herre som jag följt länge – utan att någonsin ha sett live. ”Say Hello, Wave Goodbye” snurrar fortfarande i playlisten på min iPhone och jag älskar självbiografin ”Tainted life” (vem har lånat den? snott den?). 2004 var han med om en allvarlig mc-olycka, återhämtade sig fysiskt men har lidit av posttraumatisk stress. Sedan dess har han bland annat släppt en fantastisk skiva med covers – Stardom road, men säger nu att hans sista egenförfattade skiva kommer 2010. Dessutom kommer jag alltid vara tacksam för att han ledde mig till Gene Pitney. ”Nu” – och då.

Samtidigt – i andra delar av världen…. Field Day Festival i London visar upp en sjukt bra lineup (varför kan man inte vara på två platser samtidigt?). Och mina kära vänner Johan och Martin följer U2 tätt i spåren borta i Göteborg. Nästa helg blir det min tur – två dagar på Ullevi tillsammans med självaste Madonna! Sen lite Gbg-häng och Way Out West. Sugen på att guida några festivalbloggare genom west coast-djungeln? Hojta.

ps. Firade verkligen U2 med strippor i natt som vissa uppgifter säger? Bisarrt sunkigt i så fall. Grabbigheten ringde och ville ha sin kvinnosyn tillbaka. ds