Det var hetta och torka – med ett lager av damm över precis allting – när Roskilde rivstartade på onsdagen.

Det var ingen tvekan om vad som var huvudakten. Redan timmarna innan började området framför Orange stage fyllas upp av sönderbrända, svettiga, ölmarinerade festivalbesökare.

Tre minuter efter utsatt tid (Eminem tycks numera vara en rätt ordentlig 45-åring) klev han upp på scenen och körde i cirka 1,5 timme. Självklart blir det rätt mycket av en hitparad, men det kändes ändå laddat, inte minst med den galet taggade publiken.

Man påminns också om hur rolig han är, kvickt skämtsam i de korta mellansnacken. Det bjöds också på pyroteknik och de kontroversiella skottljud som det varnats för innan.

Men höjdpunkten då? Den maffiga avslutningen ”Lose yourself”.

Eminem, St Vincent, pyro, NIN och premiärfestival för Majken. Första dagen = helt ok. #roskildefestival #rf18

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) 5 Jul 2018 kl. 2:26 PDT

I övrigt då? En stenhårt pumpande Nine Inch Nails på Arena mitt i natten, grymma St Vincent och känslan av att vara på en riktig festival.

Sista dagen, bättre väder (men kanske inte alltid bättre musik).

The Lumineers körde skäggrock-mys inför en orimligt stor publik.

Jag hamnade i Avalon-tältet i stället där Jenny Hvaal hade musikperformance (uppskattade verkligen vaginan till höger på scenen).

Björkarna som planterades till minne av de som dog i publikhavet under Pearl Jam år 2000 har vuxit så att de nästan är i nivå med de andra träden.

Tiden går verkligen. Obönhörligt.

Slowdive körde lite mangel i Avalon-tältet. Fint, men vi var sugna på lite mer scenshow.

Hello, Halsey! Sjukt härlig scennärvaro, hits och glada Pride-flaggor i publiken.

När Ice Cube steg på scenen var allting perfekt igen – sol, värme och danskarna passade på att röka på rejält i publiken… Han har en imponerande hitparad, men tyvärr saknade jag lite tryck av åtminstone en trummis (bara skivspelare blir sällan riktigt bra på Orange stage).

Iskuben smälter i solen. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jul 1, 2017 kl. 12:19 PDT

Sista konserten för oss blev också en av de bästa.

Vi visste ju att Arcade Fire är ett magiskt liveband. Nu har de utökat repertoaren ytterligare med discodoft och dans, dans, dans.

Solen gick ned, mobilljusen lyste upp publiken och scenröken gav en illusion av att bandet verkligen brann… Från ”Wake up” till ”Rebellion: Lies”, via Win Butlers fantastiska röst.

En magnifik avslutning på en alltid lika trevlig festival.

Lies etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jul 1, 2017 kl. 2:26 PDT

Matkollektivet Rub & stub ordnar lite mat framför Orange stage vid lunchtid.

Jag hade dock lite bråttom till Nils Bech som körde sin känslosamma dans/pop-musik på Pavilion redan vid 12.15.

En säng, en kudde som publiken får leka med, en balettdansare och en pojkväns ex-flickvän i form av en docka som hänger från taket – showen hade allt.

Älskar detta.

Alla borde ha med sig säng på scen. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 3:25 PDT

…och en balettdansare. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 4:06 PDT

Medan regnet fortsatte strila körde Seun Kuti & Egypt 80 feat Yasiin Bey på Orange stage…

…och svincoola Tinashe ordnade dans och allsång på Arena. Mycket underhållande.

Det eviga regnandet var egentligen inte så farligt – jobbigast var nog leran. Som festivalveteran har man självklart stövlar, men geggan är svår att promenera genom. Hal, samtidigt som man fastnar i den.

Så här såg det exempelvis ut backstage.

Lite Father John Misty där borta. Bakom den långa Foo fighters-kön.

Det här var kvällen med hittills störst trängsel. Närmare Trentemöller än så här kom vi inte. Det är fredagkväll, danskarna är lediga och Foo fighters spelar.

Apropå det. Där står han Grohlen.

Trevlig konsert, med lite anekdoter från första gången Grohl spelade på Roskilde (Nirvana 1992). ”Ni hade en väldigt viktig match, vi satt innan konserten och höll tummarna för att ni skulle vinna och vara glada. Och det gjorde ni!”

Grohl menade naturligtvis när Danmark vann fotbolls-EM.

Grohl etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 2:12 PDT

Trots att Lorde började spela medan Foo fighters fortfarande höll igång var det trångt, trångt, trångt i Arena. Hon hade med lätthet kunnat fylla upp Orange stage.

Där i tältet, bortom pissoarerna är hon. Jag måste erkänna att jag inte tycker hon är särskilt kul, duktig men lite tråkig – en åsikt jag verkade vara rätt ensam om…

Sista stoppet för kvällen var The Avalanches som verkligen hade party på Apollo, den vita scenen som från och med i år inkluderats på festivalområdet, inte bara campingen.

Måste säga att den är en liten favorit, minns förra året när Silvana Imam ägde den. Synd bara att den ligger längst bort av alla scener.

Det var första gången jag såg The Avalanches live, men hoppas inte sista. De fick igång ett j-a party, med sina baseballträn och mix av musikstilar.

The Avalanches kör baseballträn + The Clash. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 30, 2017 kl. 3:13 PDT

Hejdå för ikväll, Roskilde.

Bra eftermiddag med Future Islands i Arenatältet.

Men vad är det här för ägg?

På senare år har Roskilde satsat mycket på konst, föreläsningar, hållbarhet – att det även ska finnas en tanke bakom festivalen.

Nytt för i år är Klubb Rå, ett tält och en sandig bakgård med såväl musik som konst. Det känns litegrann som att tanken är att man ska krypa in i en rosa vagina….

Det kanske bara är min sjuka hjärna.

Hittade förresten detta inskränkta klotter på en toalett, som några tack och lov protesterat emot.

Dagen fortsatte med ett rätt trevligt Royal Blood, till relativt gles men engagerad publik.

De hade likaväl kunnat byta plats med Solange, som spelade inför ett proppfullt Arena.

Närmare än så kom vi inte…

Desto gladare var jag när discot drog igång på Arena några timmar senare. Erasure (Andy Bell och Vince Neil) hade med sig två bastanta sångerskor och en magisk glitterkostym (sorry för urkass bild).

De spelade några nya låtar, men när hitsen kom höll taket på att flyga av. ”Ship of fools”, ”Chorus”, ”Always” och inte minst ”Love to hate you”.

Kvinnor & bögar unite and take over. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 12:55 PDT

Pur pop, melankoli och eufori. 

Glitterbrallor etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 1:05 PDT

Som sagt. Jag blev glad…

Älskar detta. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 2:26 PDT

Sen var det dags för fantastiska The xx på Orange stage. Romy Madley-Croft berättade att hon varit på Roskilde som ung, älskat det men blivit dumpad av sin tjej. Kanske lika bra, för nu står jag här, sa hon sen till publikens jubel.

De låter sjukt bra och Jamie xx håller uppe tempot. Den ljusshow som lyfte framträdandet förut behövs knappt längre.

Sen kom till slut regnet som vi väntat på…

Men så farligt blev det inte…

Under värsta skyfallet gömde vi oss med Viagra boys i Pavilion (intressant hur de använder saxofon för distat oljud).

Sen lite NAS på Orange och en dos Jesus and Mary Chain i Arena.

Jo, det är dem där i röken…

Skottland etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 5:35 PDT

Tillbaka igen alltså. Festival-Jocke är på plats, festivalbjörnarna och en och annan rumpa.

Årets hittills största besvikelser är att både bästa matstället Thai Lanna är borta (de har beslutat att skippa årets festival) och Bar Röv (båda kända från tidigare inlägg här).

Men vi kämpar på. Idag ser det ut som om Roskilde-dammet kommer få ge vika för festivalregnet och leran.

Bra musik har vi åtminstone.

Först ut igår var Warpaint på Arena, riktigt bra och skickligt mangel. Den perfekta starten.

Sen blev det en paus på några timmar i schemat där matköer och trängsel blev nästan olidlig. Först kl 22 gick The Weeknd upp på Orange stage och då var publiktrycket stort.

Han verkade på bra humör och påstod att det här var den största show han gjort (?). Det lät rätt bra, han öppnade hårt med ”Starboy” och lite pyro, men även om han har många bra låtar är han ju knappast någon större entertainer på scen ännu (som stora idolen Michael Jackson). Hans röst är fin, men har inte mycket till variationer.

Danskar etc.

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 28, 2017 kl. 2:06 PDT

Kl 23 drog The Hellacopters igång i Arena till rätt modest publik i början, men de jobbade upp trycket. Jag föredrar verkligen detta framför Blink 182 som ställde in…

Sen är frågan var Hellacopters är på väg med sin återförening egentligen. De lät rätt taggade, men ska de bara köra gamla godingar för rocknostalgiker eller blir det något nytt material?

Mot slutet bjöd de på en hitkavalkad,  från ”Toys and flavors” till ”By the grace of god”, som fick igång dansgolvet.

Justice avslutade Orange stage på onsdagen på ett finfint sätt. Den inre publikfållan var trång (det kändes som att vakterna släppt in för många när de i början frångick den vanliga kön och öppnade upp kravallstaketen).

Dans, dans, dans och bengaler i publikhavet innan himlen öppnade sig och vi fick fem minuters intensivt regn som åtminstone fick oss att fly hemåt…

Nya tag idag. Future Islands, Solange, Erasure och The XX ser jag främst fram emot.

So long.

Fransmän etc. #rf17

Ett inlägg delat av Sandra W (@monsandy) Jun 29, 2017 kl. 3:06 PDT

:++++:
The National
Scen: Orange stage, Roskilde

ROSKILDE. En kompis har en teori.
Han tror att The National har blivit favoriter hos kritiker och författare eftersom musiken passar bra att skriva till. En sorts intellektuell bakgrundsmusik.
Han gillar uppenbarligen inte bandet, men jag tänker inte argumentera emot. En annan mer vedertagen slogan, att alla är journalister idag, kan i så fall förklara att ett indieband från Cincinnati, Ohio, lyckas samla hela festivalen framför största scenen. Publiken är som Bruce Springsteens extranummer 1978 – den tar inte slut. Inte åt nåt håll.
Det är en märklig känsla att se The National uppträda under Roskildefestivalens klassiska och apelsinfärgade scenbåge. Allt talar emot bandets pessimism.
Storleken på konserten och solskenet från en enorm klar himmel borde steka sönder den mörka och inåtvända musiken. Sångaren Matt Berninger gömmer sig bakom solglasögon och mumlar som vanligt rakt ner i skorna.
Men de inleder med ”Fake empire” – ”Fake empire”! – och i kväll är moll den nya extasen.
Berninger är som alltid en sällsam syn. Det springer runt myror i hela kroppen. Mellan låtarna vankar han rastlöst omkring och sippar pissgult vin och munnen babblar oavbrutet. Resten av bandet tar sin frontman med ro och stämmer instrumenten och berättar att de har fått hänga med Kris Kristofferson och Metallica backstage och att det är awesome.
Matt Berninger liknar en ångestriden och halvpackad karaktär i en pjäs av Ingmar Bergman som för en lång monolog med sig själv. ”Vad gör jag här?” ”Hur kom jag hit?” ”Hur ska detta sluta?” ”Hur kunde min mor säga så!”
Matt Berninger ser hela tiden ut att vara på gränsen till ett nervsammanbrott. Då och då exploderar han och skriker så att saliven flyger flera meter. Efteråt ber han artigt åskådarna längst fram om ursäkt om han råkade spotta på dem.
Hur stor konserten hade kunnat bli i ett mindre rum under tak går knappt att föreställa sig. Men de sista 20 minuterna är det bästa jag sett i år. För till slut går det som för Walter White i tv-serien ”Breaking bad” – det brister för Matt Berninger, det blir kortslutning, ”zzzzzzapp”.
Han tumlar rakt ut i publiken och knuffas och snubblar och kramas, förföljd av stressade säkerhetsvakter. Han sliter i mikrofonsladden och drar ut den till bristningsgränsen. Han är så inne i musiken och konserten och sig själv att han inte märker att micken går sönder mitt i ”Mr November”.
Bandet och blåssektionen ser förvirrade ut och spelar ännu högre och kraftfullare.
Matt Berninger fortsätter att gestikulera och skrika bland tusentals händer och smartphones och flaggor. Ansiktet är förvridet. Venerna på halsen är på väg ut genom skinnet. Ingen hör vad han sjunger. Och att det inte spelar någon roll, att det faktiskt är skit fucking samma, säger en del om hur bra det är.
Jublet slår lock för öronen.

Låtarna: Fake empire, Don’t swallow the cap, Bloodbuzz Ohio, Mistaken for strangers, Sea of love, I should live in salt, Afraid of everyone, Coversation 16, Squalor Victoria, I need my girl, This is the last time, Abel, Slow show, Sorrow, Apartment story, Graceless, England, Mr. November, Terrible love

Mannen i baren med den lustiga hatten ropar: Kom närmare!

– Aldrig i livet. Jag vågar inte! svarar jag.

Danskarna är så orimligt, omotiverat glada.

Vår utsikt på OFWGKT. Tyler satt i rullstol och ropade ”penis”. Som man gör.

Biebers fans är överallt.

Jag försöker ta nån slags byline-bild på Nina. I bakgrunden den orimliga mängden folk som kommit för att se Kaizers Orchestra. De är norrmän, men sjunger på danska? Eller? Fattade verkligen ingenting.

Roskilde-sol, varmt och klibbigt. Ändå – härlig festivallera.

När han hoppar ned från scenen och ger sin kropp till publiken går både kvinnor och män bananas.

Conor Oberst aka Bright Eyes, svårt att inte älska killen. Kittad med trenchcoat och solglasögon presenterar han en sång genom att förklara att den handlar om ”casual sex”, att festivalpubliken borde ha mycket sån, smutsig sex i tält, filma och sen mejla klippet till honom.

Han laddar varje textrad med så mycket känsla och den där rösten som låter som att den borde gå sönder vilken sekund som helst.

Fina ”Shell Games” från senaste skivan. Bara en sån sak.

Gårdagens bästa på Roskilde – i min bok.

Kurt Vile hade nytvättat hår och hans band The Violators var minst lika hårfagra. Från att ha shoegazat lite väl mycket tittade han till slut upp bakom ”luggen”. Lite vackra gitarrer och truliga män var det jag behövde igår.

Så jävla bra. Men alldeles för kort.

Vi hann se början av Iron Maiden, traska till Polly Jean som spelade på Arena, se henne krossa i en timme och sen hinna tillbaka till Maidens trötta sista låtar.

PJ stod helt stilla i sina vita kläder och skippade allt mellansnack – men lyckades ändå hålla hela publiken i ett järngrepp. Många låtar från den fantastiska senaste skivan ”Let England Shake” – men även gamla hits. Sjukt snygg gitarr hade hon också.

Under Roskildes första kväll hann vi också se lite av Daniel Norgren, en för mig tidigare okänd svensk artist, som fick danskarna att gå bananas vid den nya, charmiga inomhusscenen Gloria. Brittiska Foals hade några hyfsade låtar, men urartade i gitarronani. 

Och Iron Maiden då? De körde åtminstone inte ”Run to the hills”.

Nina fotar en hipster-vägg. Väldigt hipster.