Varför sluta konserthänga bort depp-vintern när man väl börjat..?

Hängde med tre miljarder skivsamlare och musikjournalister (+Sofia och Kalle) på Teenage Fanclub på Debaser Medis igår. Mycket trevlig kväll. Att gå på en Teenage Fanclub-konsert är som att bädda ned sig med lite varm glögg, en bra bok och en god vän så här i vintermörkret. Värmande.

Har haft en ologisk beef med bandet sedan 90-talet när mitt tonåriga jag skulle åka till festivalen Lollipop på Lida utanför Stockholm för att se Manic Street Preachers (som jag var besatt av på det där intensiva sättet man nästan bara kan vara i just den åldern). Manics ställde in i sista stund. Teenage Fanclub ersatte. Jag var totalt knäckt. Minns att jag såg Bob Dylan och Johnny Cash med mörkt hjärta. I dag vill jag bara säga till mitt tonåriga jag: ”Skärp dig”.

N.E.R.D. ställde in och Johnossi fick ersätta dem på Storsjöyrans största scen. 

Men det hade förmodligen inte blivit bättre om Pharrell Williams släpat sig till Östersunds centrala torg. 

Duon från Stockholm, denna märkliga blandning av The White Stripes och ett melodiöst britpopband, gick upp och dödade. 

Med en power och intensitet som jag inte sett på många år. 

Om de fortsätter i samma stil får festivalerna hädanefter vänja sig med att Johnossi uppträder på största scenen. 

Igår kändes ”What’s the point”  som ”Paradise city”. Minst. 

Och när samma låt spelades på den obligatoriska efterfesten flög folk in i bord och stolar och, ja, upp i taket. 

”What’s the point” var inte precis den enda låten under efterfesten – ingen festival har bättre eftersväng än Storsjöyran – som rev inredningen. 

Jag insåg än en gång att ”Kids” med MGMT måste vara en av 2000-talets bästa poplåtar. 

Och när Hellströms ”Ramlar” brakade loss ryckte folk tag i mig och skrek

– Var är Per Bjurman?

– Han är i New York, svarade jag. 

– Men han ska ju stå där nu, sa de och pekade på ett bord. 

Jo tack. Jag vet. 

Under samma efterfest fick Norman Blake – den gamle jingle-jangle-gubben från Teenage Fanclub – tonårsdansa med en ung blondin till Meat Loafs ”Dead ringer for love”. 

Under tiden stod resten av bandet i bakgrunden, inklusive Gerard Love, och flinade. 

I och med det har jag sett allt. 

Lite senare på morgonen stod jag plötsligt och skrek ”hey, ho, let’s go” till Ramones ”Blitzkrieg bop” med samme Norman Blake. 

Bara i Östersund, barn, bara i Östersund. 

/ Markus Larsson