USA vann med 5–0. Det var konstigt, det var hemskt.

MEN vi ska komma ihåg att detta var en betydelselös gruppspelsmatch. Den gällde absolut ingenting för Finland rent sportsligt. Däremot var det vidrigt att se nästan 13 000 i Hartwall Arena lida. Och jag kan bara tänka mig vad som skedde framför tv-apparaterna.

Jag pratade med flera spelare efter matchen och alla var tagna. De skämdes. Artikeln om detta hittar ni på sajten i dag – jag vill absolut inte älta om det.

Efter utfört jobb drog jag, som planerat, ut med Ilta-Sanomats personal. Det var roligare. Några intensiva timmar blev det och eftersom temat var ”Jarkko Päiväniemi i Helsinki-event” fanns ingen återvändo för mig. Jag var tvungen att närvara until the end.

Till min, och andras, förvåning dök Ilta-Sanomats chefredaktör och ansvarige utgivare Tapio Sadeoja upp. En otroligt rolig snubbe som bjöd på sig själv och överraskade sina anställda flera gånger om under kvällen. Jag önskar verkligen att alla toppchefer kunde vara lika öppna och närvarande.

Här en bild på mig och Tapio:

Vi hade en stund på en tjeckisk krog och drog senare vidare till ett av få ställen som hade öppet länge. Jag tror vi löste många mediala problem – inkluderat IS mindre bra redigering. De är nu inbjudna till Stockholm för en intensivkurs i höst med mig som layoutansvsarig.

En gruppbild på Ilta-Sanomats gäng – från vänster Hanna, Ville, Juha, Vesa och då hövdingen Tapio.

I kväll spelar Finland mot Kazakstan.

Den 7–0-segern kan ni följa på liven igen.

Vi ses där.

Det blir ingen livebevakning av mig från matchen Finland–USA. Främsta anledningen är att den sänds på huvudkanalen TV4 och då kan alla i Sverige se den. Sedan händer det ju en del annat där borta med upplösningen i Premier League som huvudnummer. Därmed ska jag verkligen se och njuta av matchen här i Hartwall Arena.

Kari Lehtonen står i mål i eftermiddag. Det betyder med största sannolikhet att Jukka Jalonen har gjort sitt val – Dallasproffset blir den som också står i kvartsfinalen på torsdag. Petri Vehanen lär dock få starta mot jumbon Kazakstan i morgon.

Jag pratade med Lehtonen efter Kanada-matchen och på frågan om han känner på sig att han blir förstemålvakt var svaret:

”Känna? Det finns ingen anledning att känna något. Jag spelar om ledningen vill att jag ska spela. De har nog redan gjort sitt val, vi får snart veta vad det blir”.

Lite stingslig (förståerligt efter 3–5-förlusten) var den annars så lugne och lite halvblyge Lehtonen.

Well, i dag fick vi beskedet – han är Jalonens val.

Ett litet lir på Finland blir det. Tror på en tvåmålsseger. 3–1?

Jag orkade inte uppdatera bloggen efter 3–5-förlusten mot Kanada. Inte för förlustens skull utan för att jag helt enkelt hade jobbat i 14 timmar i sträck och var totalt mörbultad i psyket.

Nu däremot, efter åtta timmars sömn och åter i Hartwall Arena, är det dags.

Morgonen har förflutit med en liten artikel om Ryan Getzlafs födelsedagsfirande natten innan matchen mot Finland. En grej som jag upptäckte i Iltalehti när jag gick ned till kiosken utanför hotellet. Här är den: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/landslag/hockeyvm/article14818031.ab

Nu har jag precis kommit tillbaka från Finlands eftermiddagsträning i den lilla underjordiska hallen som finns utanför Hartwall Arena.

Jarkko mötte Jarkko, blev det.

Immonen var en riktigt trevlig filur, lite väl skärpt i svaren kanske, men mysig. Ni ska få allt vad han sa så småningom. Att han är redo skjuta sönder Viktor Fasth i år igen är dock givet.

Hela det finska laget såg piggt ut under det 45 minuter långa passet. Harmonin fanns där trots kollapsen i gårdagens match. För tillfället håller finska Canal Plus på med en djuplodande analys av vad som gick fel. De pratar om felplacerade backar, små marginaler, trötthet och det ena med det sjuttiotredje.

Hur som helst – här är vad spelare och förbundskaptenen tänkte efter matchen: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/landslag/hockeyvm/article14816666.ab

Det om den matchen. Förutom en sak till. Stämningen i arenan när Finland körde över Kanada i den första perioden är bland det det mäktigaste jag varit med om. Hoppas verkligen vi får uppleva mer av det under VM.

Angående att jag inte ska jobba under VM 2013 växte sig ännu starkare efter gårdagen. En vecka i Helsingfors då vore mumma. Fick ett Facebook-meddelande från polaren, Reima i Sandviken, som också föreslog det. Har en känsla av att det skulle bli en… ehrm, go resa i så fall.

***

När man ska ta sig upp från den där lilla träningshallen under jord finns det en transport som arrangörerna har fixat. En liten golfbil som någon stackare (nåja) får köra journalister fram och tillbaka i.

Teemu (vilket vackert namn!) hette dagens chaffis. Här ett par bilder på honom och hans vrålåk.

***

Sedan fanns det en skylt på dörren in till Valio Arena, som den lilla hallen heter, med texten: ”Nuuskan käyttö harjoitushallissa on KIELLETTY”. Översatt: ”Använda snus i träningshallen är FÖRBJUDET”.

Jag kan härmed meddela att både Aftonbladets och Expressens utsända har brutit mot lagen.

Och till sist: de där jävla trapporna. Här är vägen från Valio till Hartwall Arena. Ni fattar, va?

***

Huomenna: en del om Finland–USA.

Glödhet stämning utanför Hartwall Arena just nu. Det är fyra timmar kvar till nedsläpp Finland–Kanada. Och öltälten fylls snabbt.

Vad gjorde jag då? Jo, drog ned dit för att snacka lite med supportrarna.

Det första gänget jag hamnade hos var en grupp veteranspelare från Janakkalan Kiekko. Sex snubbar som kommit hit nu för att se fyra matcher under två dagar – givetvis med Finland–Kanada som huvudnummer.

Priset för biljettpaketet: 274 euro.

”Dyrt, men det här sker bara en gång om året. Det är stämningen som man betalar för. Det är därför vi är här så tidigt i dag, för att insupa atmosfären”, sa de.

Grabbarna från vänster: Pepe, Pentti, Jäppära, Juha, Affe, Kapa.

Sedan gick jag vidare till en annan skön sextett som åkt hit från Ylivieska.

”Vi köpte biljetterna för två år sedan och har planerat den här resan sedan dess. Tjejerna har sytt de blåvita klänningarna själva. Snyggt, va?”, sa Marko.

Tre gubbar, tre gummor – från vänster till höger:

Pentti, Marko, Minna, Juha, Anneli (designern bakom klänningarna) och Sanna.

Minna vill förresten skicka en hälsning till Sverige. Hennes syster Ritva och sonen Björn bor nämligen i Skokloster – och är hängivna Suomi-supportrar. Härmed är uppdraget genomfört.

Kanadensare? Inte en enda som fastnade på min radar i alla fall.

***

Sedan måste jag bara skriva om dessa förbannade trappor överallt i och runt Hartwall Arena. Jag har haft ont i ryggen sedan jag kom hit. Området byggs om för nya järnvägsspår och då finns det branta backar och trappor på flera ställen på vägen hit.

Lägg till allt spring i trapporna inne i hallen. Presscentrat ligger på tredje våningen och mixed zone och utgångarna längst ned.

Fram och tillbaka. Upp och ner. Fy fan.

***

En sak till angående fans. Jag bestämde mig att jag ska återvända till Helsingfors till VM 2013 – men då endast som supporter. Bara hockey och fest utan att behöva tänka. Yes!

Därmed har jag just sökt semester till maj 2013, adminchef Karlsson. Uppfattat?

***

Det om det. Matchdags i kväll alltså.

Här kan ni läsa en förhandstext inför mötet: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/landslag/hockeyvm/article14814898.ab

Mitt tips? Tja, 4–2 till Finland. Sista i tom kasse av Mikko Koivu.

Vi hörs på liverapporteringen med start klockan 18.45. Nu ska jag gå och se lite av USA–Kazakstan som precis startade.

Det blev en målfest i Hartwall Arena, 7-1 mot Frankrike.

Och det var en lång förfest utanför innan matchen. Jag publicerar längre ned en del bilder på fans och annat som jag knäppte med min Iphone.

Men matchen först. Sju mål, fyra i power play och framför allt en total islossning för NHL-kedjan med Mikko Koivu, Valtteri Filppula och Jussi Jokinen. Tillsammans fixade de tre nio poäng fördelat på Koivu 1+3, Filppula 0+3 och Jokinen 2+0.

Och trion fick stå kvar i den mixade zonen länge, länge för att besvara alla frågor. Jag snackade mest med Filppula och Jokinen och grabbarna var nöjda men blickade redan fram emot kvällens match mot Kanada.

”Friday night i Helsingfors. Hemma-VM och Kanada som motståndare. Det kan inte bli så mycket bättre i Europa”, sa Jokinen.

Japp, det blir något extra.

Stämningen bland de 13 000 i hallen var stundtals magisk. Det lär inte bli sämre mot Kanada om nu bara Finland inte släpper till alldeles förskräckligt i början.

Strax innan matchen hedrades också backlegendaren Pekka Marjamäki som dog natten mot torsdag. Mäktigt det också.

Nu en bildkavalkad – sedan ska jag sova… klockan är 03.00.

I tur och ordning: fans, härlig färg i Hartwall Arena 1,5 timme före nedsläpp, en katt bland hermerlinerna det vill säga en snubbe med Tre Kronor-tröja som inte ens kunde ett ord svenska, ett hardcore-fan, hungriga cheerleadern Mirka, fullsatt öltält, far och son på hockey, tyst minut för Pekka Marjamäki och till sist trångt när alla finländska lirare ska intervjuas i mixed zone.

På plats i Hartwall Arena.

Den första jag såg när jag kom in i pressområdet var Expressens utsände Tomas Pettersson. Jag och Tomas har ett förflutet tillsammans. Det är faktiskt, om man ska hårddra det, tack vare honom jag sitter här.

I början av 1990-talet, när jag fick för mig att sportjournalist kanske kunde vara ett trevligt yrke, var Tomas sportchef på Norrländska Socialdemokraten (NSD) i Luleå. Jag fick en praktikchans på tidningen och senare värvade han mig till att bli bandyreporter i Kalix – på den tiden när orten hade två lag i elitserien (Kalix/Nyborg och Karlsborg). Efter ett års bandyslit, en nyfunnen kärlek och längtan ned till Stockholm igen hamnade jag på Aftonbladet 1996.

Så tack, Tomas – även här på bloggen.

Jag bjöd med honom till partaj med Ilta-Sanomats snubbar på söndag kväll efter USA-matchen. Han tackade jag. Kan bli några fina återblickar till norrbottniskt 1990-tal om jag känner honom rätt.

Här en bild på oss när vi myser under matchen USA-Vitryssland.

***

I kväll Finland-Frankrike. Nedsläpp 19.15.

Mycket inför matchen kommer att handla om Pekka Marjamäki. Den förre finländske storbacken avled i sviterna av en hjärtattack den gångna natten. Han blev 64 år.

Marjamäki kommer att sörjas och hyllas inför matchen i kväll. En ”Marja”-video ska visas på jumbotronen, en tyst minut ska hållas och de finländska spelarna bär sorgeband på armarna.

Här kan ni läsa en kort text om detta: http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/landslag/hockeyvm/article14808443.ab

Frankrike ska väl inte bli några problem för lejonen, tycker man. Men jag har en känsla av att spelarna kanske tar det lite lugnare än normalt med tanke på att Kanada väntar i morgon kväll.

Det är faktiskt så att Finland spelar fyra matcher på fem dagar nu: Frankrike i kväll, Kanada i morgon, USA på söndag och sedan avslutningen mot Kazakstan på måndag.

Nu in i arenan för att se USA-Vitryssland. Har ett spel på att USA inte får vinna med mer än två mål.

Kämpa, Belarus!

Och just det, ja. Jag kommer att lajva Finland-Frankrike på sportbladet.se med start 18.45. Häng med där.

En flygbuss till Arlanda, en flygresa över Östersjön, ytterligare en buss in till Helsingfors och, vips, tre timmar senare befinner jag mig i Ilta-Sanomats lokaler i city.

För er som inte har koll så är Ilta-Sanomat Finlands största kvällstidning och har influerats en del av Aftonbladet/Sportbladet genom åren. De har besökt oss flera gånger i Stockholm och jag har själv varit här några gånger, hållit föreläsningar och haft väldigt roligt med mina finländska journalistkollegor.

Det var egentligen en trist händelse som inledde ett närmare samarbete, nämligen dopningsskandalen i skid-VM 2001 där vi på Sportbladet behövde en del hjälp. Sedan dess har utbytet fortgått i olika grad genom åren. När det väl behövs så finns där för varandra.

Välkomnandet nyss från redaktionschefen Antti Virolainen, tidigare sportchefen (nu någon slags webbguru) Juha Niemi och förre Stockholmskorrespondenten Ville Jutila var varmt. Inom en halvtimme hade jag fått mig en egen liten redaktionsplats, ett inpasseringskort och ett par inbjudningar till olika aktiviteter under dessa dagar som väntar.

Det ska bli ett nöje att vara här, minst sagt.

Jag ska snart bege mig till Hartwall Arena för att hämta ackrediteringen. Förhoppningsvis orkar jag åka tillbaka dit i kväll för att se Kanada–Schweiz (nedsläpp 20.15 lokal tid). Jag har visserligen varit vaken sedan klockan 14 i går eftermiddag, men 35-36 timmar i sträck ska väl funka innan jag slocknar.

Annars hoppas jag stolarna i arenan är bekväma att slumra in i.

***

Intrycken när jag kommer till Helsinki – eller Helsingfors som det nu heter när man skriver på svenska (visst var jag duktig nu, Jan Helin?) – är alltid lika överväldigande.

På bussresan hit såg jag mycket av det som symboliserar Finland för mig: trippelvokalerna, kvinnornas söta uppnäsor, de slitna gubbarna, den mäktiga blåvita himlen (jo, den är visst mer blåvit här!), Lapin Kulta-transporterna, de rena gatorna och faktiskt även ishockeyförbundets lokaler.

En väsentlig skillnad från tidigare besök såg jag dock: det kryllar av stora vajande finska flaggor. I varje gathörn, på varje byggnad, överallt. Vackert så det förslår. Ishockey-VM är helt enkelt i stan – det märks definitivt mer här än i Stockholm.

***

Philadelphia Flyers blev utslaget i natt av New Jersey Devils. Därmed blev backen Kimmo Timonen tillgänglig för VM. Men det är med största sannolikhet inte aktuellt, meddelar mina kollegor här.

Alltså kan vi säga att det finska lag som knäckte Schweiz i går också är det lag som spelar final den 20 maj…

Nu mot Hartwall Arena.

Jodå, vi fick svaren vi ville ha.

Storseger, 5–2 mot Schweiz. Tre mål i powerplay. Två skyttekungar som vaknade.

Både Jarkko Immonen, fjolårets målspruta, och Detroit-proffset Valtteri Filppula satte två puckar i nät.

”Det här underlättar förstås. Jag har fått spela mycket power play och då förväntar man sig själv också en viss produktion. Jag har inte stressat upp alltför mycket eftersom vi ändå har vunnit matcherna. Men klart det är skönt att göra mål”, sa Filppula efter matchen.

Han fortsatte – angående det mer aggressiva spelet framför motståndarkassen:

”Nu hade vi mer folk framför mål. Då har motståndaren svårare att försvara sig och vi har förstås enklare att komma åt returerna”.

Exakt det coach Jalonen efterlyste och som han drillat spelarna på inför matchen.

Träning ger färdighet, typ.

 ***

Nu har Finland tre raka segrar i VM-upptakten och toppar gruppen – precis som Tre Kronor.

Det är självklart mer än godkänt.

Närmast väntar Frankrike på torsdag. Och därefter stornationerna Kanada och USA innan allt avslutas mot Kazakstan.

Visst ska det bli kvartsfinal efter dessa inledande nio poäng, frågan är bara vilken slutplacering i tabellen det blir och vem som senare står som motståndare i kvarten.

En repris mot Schweiz – som faktiskt imponerade långa stunder – är fullt möjlig.

Inte mig emot att möta chokladens och ostens förlovade land igen.

Vi fick ju hål på dem i kväll.

 ***

Ni – jag gissar att det handlade om cirka 80% finländska fans – som följde min livechatt på sportbladet.se hade en synnerligen rolig stund när målen trillade in.

Mycket ”lajking”, som mina rosa halvparanoida nätchefer skulle sagt.

Ett tag var ni över 7 000 som öste in kommentarer och gladdes med Suomis framgång.

Finnomenalt!

Däremot kan jag fortfarande inte svara på era kommentarer här på bloggen. Något tekniskt som ingen verkar klara av. Ber om ursäkt för det.

 ***

Om några timmar bär det av till Arlanda. Nästa inlägg från Helsingfors.

Kuulemisiin.

Match tre: Schweiz i kväll klockan 19.15.

Jag skriver ned några korta rader nu på morgonkvisten efter avslutat nattpass, det näst sista på redaktionen innan jag drar till Helsingfors på onsdag morgon.

Det handlar alltså om ett toppmöte i gruppen. Både Finland och Schweiz har inlett med två raka segrar och laget som vinner i kväll har ett kanonläge att ta sig till slutspel.

Finland byter, som väntat, målvakt igen. Kari Lehtonen ställer sig mellan stolparna.

I övrigt ser femmorna ut som i de två första fajterna, men förbundskaptenen Jukka Jalonen aviserar förändringar i power play.

Inte helt oväntat. Fem lag står på noll gjorda PP-mål i turneringen: Italien, Vitryssland, Slovakien, Tjeckien och – Finland.

”På två matcher har vi spelat i numerärt överläge i totalt över en period. Om man inte har gjort ett enda mål så är självklart någonting fel”, säger Jalonen.

Och han tror sig ha lösningen: skjut, skym målvakten, ta närkamperna och slå in returerna. Ren, rå hockeybasic, alltså.

”Om det syns tydligt att vi inte har tillräckligt med trafik förändrar vi. Vi låter de som vill åka in framför mål spela”, förklarar Jukka Jalonen.

Ord och inga visor. I kväll får vi se om spelarna har lyssnat.

***

Schweiz, då?

Jorå, den hockeynationen håller på att göra samma resa som Finland gjorde på 80-talet. Numera är en kvartsfinalplats ett mål och en skrällmedalj faktiskt tänkbar om allt klaffar.

Lagets utan tvekan största stjärna är NY Islanders-backen Mark Streit som hittills noterats för två mål och en assist.

Mitt tips: en tajt match och, typ, 3–1 till Finland.

Ni kan följa mina liverapporter på sportbladet.se med start cirka 18.45 i kväll. Vi ses där.

***

Till sist ett spelförslag.

Jag reagerade på oddset i eftermiddagens match mellan Vitryssland och turneringens sämsta lag Kazakstan.

Det ska Kari Heikkiläs gäng ta enkelt. Alltså liras Vitryssland att vinna med minst två mål till fina 1,71.

Ja, för er som inte köpte den 86 sidor tjocka hockey-bibeln som såldes under helgdagarna så kommer här den krönika jag hade där.

Den handlar om Finlands resa från en icke-medaljkandidat på 70-talet till den stormakt nationen numera är i ishockeyvärlden.

Från Katowice 1976 till Bratislava 2011. Här är den – ord för ord:

***

Resan har gått från Seppo Suoraniemis självmål 1976 till Antti Pihlströms 6–1 2011.

Från förnedrade till förnedring.

Jag lovar – det har aldrig varit skönare att vara finländsk supporter i Sverige.

Världsmästerskapen i ishockey. Det är för många finländare den idrottsliga höjdpunkten varje år.

2012 är inget undantag trots att det ska sparkas intressant boll i juni och svingas spjut i London ett par månader senare.

Jag har lika många VM-minnen som Teemu Selänne har NHL-poäng. Oräkneliga, alltså.

Det första är från 15 april 1976 när Finland efter ett bisarrt självmål föll mot Tre Kronor med 4–3 i polska Katowice. Jag var sju år och såg Yles sändning på familjens första färg-tv – en Luxor – i gränsstaden Haparanda.

När jag nu hittade målet på Youtube blev jag paff över hur mycket som har förändrats sedan dess.

Finlands målvakt Jorma Valtonen bar en enkel vit mask (en liknande som en viss Jason Voorhees några år senare skrämdes med på bio), spelarnas tröjor såg förkrympta ut och hjälmarna var av märket Jofa.

Spelet i sig såg simpelt och oskyldigt ut. Åtminstone var lejonen tama.

Självmålet sved för en redan hockeyfrälst sjuåring och känns småtungt att återuppleva 36 år senare:

Tekning i försvarszon. Matti Murto vann den till Henry Leppä. Jokerits dåvarande poängkung slog pucken vidare bakåt till backen Seppo Suoraniemi som – helt oattackerad – styrde den mot eget mål. Pucken hittade löjligt nog in mellan Valtonens smala benskydd.

Tavlan målar upp hur livet som finländsk hockeysupporter var på den tiden – lite pinsamt och mycket smärtsamt. Under landhockeymatcherna på Haparandas gator dagarna efter var mina motståndare precis så genialt grymma som -bara sjuåriga pojkar kan vara.

Päiväniemi blev lätt till Suoraniemi, typ.

Finland höll på att trilla ur a-gruppen efter 4–4 mot Västtyskland och 5–5 mot Polen trots att laget innehöll blivande legendarer som Lasse Oksanen, Matti Hagman, Esa Peltonen och Timo Nummelin. Kontraktet säkrades efter 9–3 mot Östtyskland.

Tre Kronor hamnade, förstås, på pallen. Dan Labraaten och co fixade bronset.

På den tiden var tanken att besegra och placera sig före Sverige en dröm. En finländsk VM-medalj en utopi.

– Det är svårt att säga varför. Men vi var framför allt inte professionella då. Jag tog ledigt från mitt jobb på kommunen. Det gjorde vi alla, sökte ledigt för att spela VM. Klart målet var att kämpa om en medalj, men vi lyckades aldrig nå dit. Vingarna bar inte då, säger den i dag 63-årige Timo Nummelin när jag ringer upp honom inför årets mästerskap.

Men hockeyn förändrades. Skydden och tröjorna växte, hjälmarna blev till… ja, hjälmar och de skräckinjagande Jason-maskerna försvann.

Och Finland bredde ut de blåvita vingarna och lyfte mot skyarna.

På slutet av 1980- och genom 1990-talet växte sig Suomi till en stormakt i ishockey.

Första VM-guldet 1995 har följts upp av flera medaljer i OS, VM och World Cup.

Den senaste, historiens andra VM-guld, kom i maj förra året.

Efter 6–1 i finalen mot Sverige.

Vi tar det igen:

Guld. Efter 6–1. Mot Sverige.

– En otrolig match, en otrolig framgång. I dag är inte målsättningen en medalj. Det är att vinna mästerskapen, säger Timo Nummelin som framför allt tack vare sonen Petteris VM-äventyr (15 turneringar!) följt landslaget på nära håll genom åren.

Resan från självmålet i Katowice 1976 till 6–1 i Bratislava 2011 har långa stunder varit påfrestande, men samtidigt ett härligt äventyr.

För oss finländare i Sverige, för Nummelin, för den 94 år unga nationen.

Nu ska guldet försvaras, 6–1 gärna repriseras. Detta i en turnering som för första gången delas mellan Stockholm och Helsingfors.

Förhandsscenariot kan inte bli fränare än så.

För Finlands del har några tunga NHL-pjäser anslutit även om den kanske mest efterlängtade (främst av nostalgiska skäl), Teemu Selänne, tackat nej. Grundstommen kommer från guldlaget i fjol med Minnesotas Mikko Koivu som härförare.

Att vinna ett hemma-VM är traditionellt mycket svårt – i det närmaste omöjligt. Senast ett lag lyckades med den prestationen var 1986 när Sovjetunionen fixade det i Moskva.

Men jag tror att det kan ske igen. Jag vill så gärna tro det.

Och självklart vore en final-seger mot Tre Kronor i Hartwall Arena det ultimata.

Det finns bara en nackdel med allt detta.

Min landhockeykarriär är sedan länge avslutad.