Anna Pohjanen och Katherine Salisbury.

De är inte fler än så, kvinnorna som har intressen på den svenska spelarmarknaden.

Norskan Berit Riise, mamma till John Arne och Bjørn Helge Riise, blev år 2000 Nordens första kvinnliga licensierade agent.

Sverige?

Sedan 2004 är det bara Johanna Wikblom och Helena Granberg som har skrivit licensprovet och båda blev underkända.

Det betyder dock inte att det helt saknas kvinnor som är involverade i den svenska transfermarknaden. I Stockholm verkar den amerikanska advokaten Katherine Salisbury. Tillsammans med George Friedman driver hon sedan 2009 Friedman & Salisbury Sports Management, som även har kontor i New York.

Dessutom har den förra landslagsspelaren Anna Pohjanen fungerat som rådgivare åt en rad kvinnliga fotbollsspelare sedan 2003. Det var då hon startade Anna Charlotte Consulting, som hon driver tillsammans med juristen Charlotte Fridh.

– Redan som spelare upplevde jag att det fanns ett behov. Som elitidrottare är det skönt att kunna fokusera på det idrottsliga i stället för avtalstekniska diskussioner, säger Anna Pohjanen, som inom fotbollen hjälper Lotta Schelin och tidigare har haft klienter som Victoria Svensson, Hedvig Lindahl, Malin Andersson och Caroline Seger.

Eftersom både Anna Pohjanen och Charlotte Fridh valt att inte ta Fifa-licens och således saknar förhandlingsrätt har de, när behovet uppstått, samarbetat med Johan Strömberg, advokat på Nordia Law och ordförande i AIK Fotboll AB.

– För mig är licensen inte intressant över huvud taget, bland annat eftersom övergångar inte är någon stor del av vår verksamhet. Jag tycker för övrigt att det är viktigare att sträva efter att spelarna företräds av juridiskt utbildade personer. Det är den juridiska kompetensen som är viktig, säger Pohjanen.

Tror du att branschen skulle bli mindre smutsig om det fanns fler kvinnliga agenter?

– Den skulle inte bli smutsigare, om man säger så. Jag tror att det blir fler kvinnliga agenter i framtiden, men det lär inte bli någon snabb förändring, säger Anna Pohjanen.

Stefan Holm

Sportbladets fotbollspodcast – om svensk och internationell fotboll.

Medverkande: Amanda Fredin, Robert Laul, Oskar Månsson och Stefan Holm.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/article15952621.ab

Han är Sveriges mest omstridde fotbollsagent, men beskriver sig själv som en kärleksfull tvåbarnsfar.

Vem är han egentligen, Oliver Cabrera?

– Jag har aldrig försökt att framstå som något helgon. Det finns ingen anledning.

Oliver Cabrera, klädd i jeans, skjorta och marinblå cardigan, tar emot på kontoret, en vindsvåning på Östermalm i Stockholm. Han hinner knappt hälsa förrän han vänder på klacken för att hämta kaffe. 49-åringen är trött och sliten och behöver koffein för att hålla sig vaken.

– Jag kom hem från Moskva i går och har bara sovit två timmar. Klubbdirektörerna i Ryssland har ju dessutom lite annorlunda vanor när det gäller vad man ska dricka och inte dricka. Innan dess var jag i Kiev, nästa vecka ska jag till Brasilien, sedan Madrid… Jag bor ofta på hotell, så det är skönt att komma hem till sin egen säng.

En fråga förändrade allt

Hans skrivbord är placerat framför fönsterpartiet och badar i ljus.

Sittgruppen består av en fåtölj och soffa i mörkt skinn och två kohudspallar. På ett bord intill står en bartenders alla basvaror, vodka, gin, rom, konjak och whisky.

Att Oliver Cabrera hamnade i agentvärlden är ytterligare ett bevis på att tillfälligheterna styr livet. Han föddes i Göteborg, flyttade som sjuåring med familjen till Spanien, återvände tio år senare, studerade på Chalmers och Handelshögskolan. Cabrera visste vad han ville, startade ett tradingbolag och pendlade mellan Stockholm och Hongkong.

Då kom frågan som förändrade allt: Vill du sitta i Hammarbys styrelse?

Du är tydligen kompis med Michael Andersson. Var det han, den förre sportchefen, som frågade?

– Nej, det var någon jag inte kände. Jag kommer inte ihåg vad han heter, men minns att han var en riktig bajare och Chelsea-fan. Det var så jag kom in i fotbollsvärlden. Jag satt i styrelsen 2001 och 2002, men det var inte min grej. Det var för mycket prestige. Av en ren slump började jag i stället jobba med brasilianska spelare.

Hur startade det?

– När jag jobbade för Hammarby fick vi besök av två killar. Den ena spelade VM för Brasilien 1998, den andre var från Karlstad men bodde i Brasilien. De drev fotbollsskolor och ville inleda ett samarbete med svenska klubbar.

Oliver Cabrera talar om Marcelo Gonçalves, 46, och affärsmannen Lars Lindell, 45. Trion startade OML Sport & Marketing och började slussa brassar till framförallt Kalmar FF.

– Lars Lindell förstod hur man tänker som svensk och Gonçalves kommenterade matcher för Globo, så scoutingen fick vi gratis. Det blev ett intressant koncept. Vi körde in oss på brassar, tjänade lite pengar och sedan rullade det på.

”Lever enkelt” 

Drygt tio år senare har bolaget ett 30-tal anställda runt om i världen.

– Jag har byggt upp en organisation i Ryssland, Ukraina, Portugal och Spanien och jobbar på marknader som är och kommer att vara väldigt, väldigt bra. Då pratar jag om den inhemska marknaden i Brasilien, om Ryssland, Ukraina och Kina. Jag är inte jätteberoende av den svenska marknaden.

Vem är egentligen Oliver Cabrera?

– Jag är ganska normal och behöver till exempel ingen guld-Rolex.

Vad har du för klocka då?

Han drar upp högerärmen och visar upp sitt armbandsur.

– En stål-Rolex för 30 000 kronor. Jag fick den som present.

Cabrera skrattar, men blir snart allvarlig igen.

– Ah, jag lever ganska enkelt, cyklar till jobbet och tar bara på mig kostym när jag ska prata affärer med folk jag inte känner. Jag är generös mot spelare och vänner och älskar min familj, två barn och sambo. Sedan gillar jag inte konflikter.

Gillar inte konflikter?

– Det tar bara energi. Man blir förbannad, tappar hår, blir lynnig och gråhårig. När jag kommer hem vill jag ha kul med familj och vänner, men jag är absolut inte konflikträdd. Det finns en hel del klubbar som är skyldiga mig mycket pengar. Jag ger dem en chans att betala. Sedan blir det bråk.

Har du spelat fotboll själv?

– Jag älskade fotboll som liten och spelade tills jag var 12-13 år. Jag tyckte det var kul, men hade en hård pappa som inte var sportintresserad. Det hämmade. Det var bara plugget som gällde.

Varit i blåsväder 

I dag är du en maktfaktor inom fotbollen?

– Jag?

Ja, det är väl alla agenter?

– Så har jag aldrig sett det. Jag blir förvånad när folk säger: ”Åh, här kommer Cabrera”, även om det kanske har varit lite annorlunda sedan 2010. Ha, ha, ha. Äh, det har ringt en hel del sportchefer som vill jobba åt mig.

Oliver Cabrera ger sin version av kaosets 2010, då många rubriker handlade om honom och hans arbetsmetoder. Det började med Wanderson-affären, fortsatte med Roni Porokaras tänkta övergång till israeliska Maccabi Haifa och slutade med Linus Hallenius-härvan.

Förbundets disciplinnämnd ansåg att Cabrera företrädde både Örebro och Porokara, vilket ledde till att han fick Fifa-licensen indragen.

Agenten överklagade beslutet och anlitade fotbollsadvokaten Gianpaolo Monteneri och Thomas Bodström.

– Efter tre veckor fick jag tillbaka licensen. När det gäller fotbollsfrågor av internationell karaktär är disciplinnämnden en samling analfabeter.

Varför tror du att du blev av med licensen, nu när du har haft tid att reflektera?

– Kentaro blev förbannade när Per Jonsson (Företrädde Linus Hallenius och jobbar på Northern Goals, som ingår i Kentaro-gruppen) beskyllde mig för att vara hjärnan bakom Hallenius-affären. Hur mycket pengar pumpar Kentaro in i Svenska fotbollförbundet genom tv-rättigheterna? Man behöver inte vara raketforskare för att förstå. Lagrell (Lars-Åke) var schyst mot mig under TV4:s granskning eftersom han verkar förstå på vilken nivå TV4 granskar folk. Men sedan fick jag plötsligt hela förbundet mot mig. Han kommer aldrig att erkänna det, men det är ju inte så att Kentaro inte har pratat med Lagrell.

Samma år blev du dömd till samhällstjänst för misshandel.

– Det hände mycket det året och det var en grej som kan drabba vem som helst. Jag var på ett ställe vid Norrmalmstorg med George Scott, (Daniel) Nannskog, Stephen Simmonds och några andra för att fira en tjej som fyllde år. När jag skulle gå på toaletten stod en kille utanför dörren och pratade med tre andra män. Han uppfattade att jag trängde mig, flög på mig bakifrån, lappade till mig och rev mig i nacken. När jag vände mig om kände jag att, ”Fan, fyra killar ska flyga på mig”. Jag gav snubben en eller två smällar, men slutade när jag såg att han blödde från näsan. När polisen kom var de tre killarna plötsligt inte vittnen längre.

”Lappade till”

Du gjorde en motanmälan.

– Ja, men jag hade ju inga vittnen. Det är hela historien. En snyting – en misshandelsdom. Det är sådant som händer. Ger du någon en örfil får du minst 50 timmars samhällstjänst eller en månads fängelse. Det är samma sak om du nyper någon i ansiktet. Många jag jobbar med inom finansbranschen applåderar mig mer eller mindre för att jag lappade till den här
jäveln. Han är arrogant och illa omtyckt i finansvärlden. Han ska vara glad att det var mig han hoppade på. Om det varit en gangster hade han blivit ihjälslagen.

Finns det någon svensk agent som du skulle vilja ge på käften?

– Nej. Det ingår inte i själva yrket att slå folk på käften, men det händer att man vill ge tio gånger tillbaka. Det gör jag genom att se till att deras kunder går över till mig. Det svider mer än att jag nyper någon i näsan.

Du uttalar dig sällan i media, men är ändå en av landets mest omskrivna agenter. Upplever du dig som kontroversiell?

– Inte det minsta, men samtidigt… Håller du på att ta över en marknad och konkurrenternas kunder går över till min grupp blir folk oroliga och nervösa. Kampanjen 2010 var planerad av två konkurrenter som utnyttjade sina kontakter på TV4. Det är sanningen. Tyvärr lyckades de inte. Jag har aldrig haft så mycket att göra som under den perioden. Klubbarna behöver pengar och då anlitar de mig.

Menar du att konkurrenterna ville få bort dig från marknaden?

– Ja, de tyckte att jag jobbade med metoder som de själva inte använde och tyckte att det var fel enligt deras regler. Jag har alltid jobbat med en annorlunda strategi och köper ibland loss en spelare för att han ska få lämna en klubb.

”Ingen följer reglementet”

Hur stor drivkraft ser du i pengarna?

– Alla vill tjäna pengar. Vad har du för morot? Vill du vinna Pulitzer-priset eller något sådant?

Gärna det.

– Jag uppfattar att många sportjournalister riktar in sig på skandaler och sedan går in i väggen.

Jaha.

– Massor av människor vill bli agenter, för de tror att vi tjänar hundratals miljoner. Det är klart, ibland tjänar vi bra. Tjänar spelaren stora pengar tjänar vi agenter stora pengar.

Är det en skitig bransch?

– Ja, verkligen. Det beror på möjligheten till snabba cash. En klubb kan köpa en spelare för 50 000 kronor och året därpå sälja honom för 30 miljoner. Då tror folk att alla affärer är sådana. Det finns för många outbildade människor i den här branschen.

Finns det någon agent som följer reglementet till hundra procent?

– Det tror jag inte. Alla försöker hitta en väg som gynnar ens affärer. Det gäller alla företag, inte bara inom fotbollsbranschen.

På fönsterbrädet bakom skrivbordet finns en bild på dina två barn. Är du en bra pappa?

– Ja, det tycker jag verkligen även om jag reser för mycket. Flickan är tio, pojken sex. Det är mycket kramar, mycket pussar, mycket fotboll, mycket fiske, mycket jakt, mycket allt möjligt.

Så du är en naturmänniska?

– Ja, jakt och fiske är mina stora hobbyer. Jag fiskar mest abborre och jagar allt möjligt, änder, fasan, rådjur, älg… För det mesta lagar jag maten själv. Finns det något bättre än färsk stekt abborre, färskpotatis och ett gott vitt vin? Jag har jagat sedan jag var liten och får ro i själen när jag sitter där, speciellt när barnen är med och tycker att det är roligt.

Har du mobilen avslagen då?

– Absolut – om det inte är transferperiod.

Agenterna vet hur de ska utnyttja media för att sänka sina konkurrenter och höja sig själva.

– Det är ingen hemlighet att en del agenter kryddar övergångssummor, spelarlöner och sin egen involvering för att få bättre publicitet, säger Fifa-agenten Anders Wallstén.

Oliver Cabrera blev 2010 granskad av TV4 och Fotbollskanalen, vilket han ser som ett beställningsjobb av två konkurrenter. Enligt Cabrera har de utnyttjat sin goda relation till två journalister och hjälpt redaktionen att komma över avtal som förekom i inslagen.

– Jag har dessutom haft en offentlig grej med en av reportrarna, som jag kallade mutkolv under en konferens. Det fick jag igen 2010. Han har alltid sett mig som en nål i ögat, säger Oliver Cabrera.

Han är inte den enda agenten som känner sig smutskastad av branschkollegor. Lamine Touré företräder Moestafa El Kabir och blev minst sagt förvånad när han surfade in på Fotbollskanalen i april i fjol.

Rubriken: ”El Kabirs rådgivare portades av Cagliari”. Enligt artikeln hade Serie A-klubbens företrädare, som träffade Mjällby och El Kabir på ett hotell i Malmö, sparkat ut Touré från förhandlingsrummet. Det var, enligt fotbollssajten, ett krav för att affären skulle avslutas.

”Någon försökte smutsa ned mitt namn”

Lamine Touré, som har fått sin Fifa-licens via förbundet i Guinea, återger en helt annan verklighet.

– Jag satt med hela tiden, som stöd till El Kabir. Det känns som att någon försökte smutsa ned mitt namn. Jag vet ännu inte hur det gick till, men har mina aningar. På omvägar har jag hört att andra agenter inte gillar mig. Alla borde jobba tillsammans, men tyvärr är det värre att vara utlänning i Sverige än svensk i utlandet, säger han.

Martin Klette kände sig angripen på ett liknande sätt när han 2008 och 2009 granskades av Aftonbladet.

– Få journalister är intresserade av att berätta hela bilden och för mig kändes det som någon form av beställningsjobb. I det man skrev kunde man se spår av andra agenter. Det tillfogade mig tillfällig skada. Jag är glad över att Pressens opinionsnämnd konstaterade att det var fel, säger Martin Klette.

Journalister är beroende av agenter, precis som agenter är beroende av journalister. Det har aldrig varit tydligare än 2006, då Expressens dåvarande fotbollsreporter Olof Lundh blev omplacerad sedan det visat sig att han mot betalning hjälpt agenten Kent Carlzon, som han i sin yrkesroll var satt att granska.

Förhållandet är inte problemfritt eftersom en reporter måste lita på agentens ord. Anonymt berättar en agent hur journalister utnyttjas:

– En spelare kan tjäna 60 000 kronor i månaden, men med lite hostningar kan man antyda att det handlar om 120 000 kronor. Vad händer då? ”Expressen avslöjar – Chibsah får drömlön”. Agenten framstår som en skicklig förhandlare, spelaren ökar i status och agenten kan rentvå sig genom att säga ”Ingen kommentar”. Om det sedan blir en diskussion med spelaren är det bara att säga: ”Du vet ju hur tidningarna är.” Det här har många agenter satt i system.

Anders Wallstén uttalar sig sällan i media men berättar för Sportbladet att han ofta reagerar på de överdrivna lönesummor och transferbelopp som förekommer i media.

– Beloppen som nämns i samband med övergångar kan ofta halveras, säger han.

AGENTERNA OM MEDIA

Har Fifa och de nationella fotbollförbunden rätt att exkludera människor från ett yrke genom att införa en agentlicens – eller strider det mot EU-rätten?

Ulf Bernitz, professor i europarätt vid Stockholms universitet, rätar ut frågetecknet:

– Förutsatt att det är icke-diskriminerande vågar jag påstå att de har den möjligheten. Jag misstänker att det förekommer en del skoj och oegentligheter och då vill de ha en viss kontroll. Det är därför de har ett licenskrav. Om folk inte sköter sig kan man dra in licensen.

ESKILSTUNA. Spelarna i Eskilstuna City är lediga, men för Lansana Kamara existerar inga träningsfria dagar. Han gör 50 armhävningar och rullar sedan över till ryggläge för att träna magmusklerna. När han är klar med fysdelen plockar han fram en sliten fotboll ur garderoben och sparkar den gång på gång mot betongväggen. Det gnisslar när hans gummisulor gnider mot plastmattan.

Extraträningen är ett botemedel mot ensamhet och tristess, och den hjälper honom att hålla drömmen vid liv.

– Lyckas du inom fotbollen kan du leva ett bra liv. Liverpool, Chelsea… Som alla andra spelare hoppas jag komma till en toppklubb i Europa, säger han.

Lansana är en av alla spelare från Sierra Leone som slussas till Sverige och placeras i en mindre klubb, där han ska utvecklas och förhoppningsvis upptäckas av en allsvensk förening. Han hamnade i City i augusti förra året och har bott här, i en källarlokal i stadsdelen Nyfors, sedan april.

Mitt i rummet står två bärande pelare, som blompinnar åt en ventilationstrumma som sträcker sig däremellan. Små fönster berättar vad som är ovan jord men Lansana har persiennerna neddragna, som om han nöjer sig med ljuset från de meterlånga lysrören. I ena hörnet har hyresvärden placerat ett piano och en blå snurrfåtölj, i ett annat en enkelbädd. På ett furubord i anslutning till det lilla pentryt ligger tre tomma äggplattor, några potatisar, en kortlek och hygienartiklar. Väggarna är, bortsett från några tavelkrokar, helt kala.

Lansana betalar 1 500 kronor i månaden för att bo här. Det är en låg hyra, men mycket pengar för ett proffs som tjänar 14 300 kronor i månaden. Det är minimilönen för att en idrottare utanför EU ska få arbetstillstånd i Sverige.

Efter skatt har Lansana 9 000 kronor kvar och pengarna ska räcka till mer än till hyra, mat, telefon och andra levnadskostnader. I Freetown, Sierra Leones huvudstad, har han sex syskon och en mor att försörja.

– Jag skickar hem 200-300 dollar varje månad. Vad har jag kvar efter det? Ingenting.

Unnar du dig inte något själv?

– Jo, jeans, skor, allt i klädväg, säger Lansana och nickar mot en välfylld vägghylla i hallen.

– När jag återvänder till Afrika måste jag klä mig och uppträda som ett föredöme. Spelar du fotboll i Europa ser alla upp till dig.

”Nu är det tufft”

20-åringen säger att han trivs i City, men gör ingen hemlighet att han vill vidare i karriären. I allsvenskan skulle han kunna fördubbla sin lön.

– Pengarna kommer först. Alla spelare i världen, även Messi och Cristiano Ronaldo, tittar på pengarna. Nu är det lite tufft, men jag är ung och har framtiden för mig.

Almanackan visar den 11 oktober och hösten har klätt Eskilstuna i rödgula toner. Lansana skrattar ofta och ger intrycket av att vara en lycklig människa, men glädjen är inte äkta. För tre veckor sedan ringde en av hans äldre bröder och berättade att deras far dött på ett sjukhus i Freetown. Amara Kamara, som pappan hette, blev 62 år.

– Han var sjuk, men här säger alla att han var för ung för att gå bort, säger Lansana Kamara.

Eskilstuna City gav honom möjligheten att avsluta säsongen i förtid och flyga till Sierra Leone för att sörja med sin familj. Han tackade nej till det. Då skulle han gå miste om en månadslön och den av klubben betalda hemresan skulle knappast utveckla honom som fotbollsspelare.

– Jag mår inte bra, men måste vara stark och koncentrera mig på fotbollen.

Lansana berättar att en lagkamrat, Serkan Pektas, hör av sig eller tittar förbi varje kväll för att försäkra sig om att allt är okej.

– Jag älskar honom så mycket. En gång bjöd han mig på middag när hans föräldrar var på besök.

Det är lätt att tycka synd om Lansana Kamara, men han söker ingen empati. Han föddes 1992, året efter att inbördeskriget mellan regeringsarmén och gerillarörelsen RUF bröt ut. Tio år senare, då det äntligen blev fred, var Sierra Leones historia omskriven i blod.

– 50 000-60 000 människor, även små barn, dödades och många fick händer och fötter avhuggna. Kriget var så grymt, men nu är det fred och det gör alla så lyckliga.

Det betyder inte att Sierra Leone är välmående. Lansana växte upp i ett land där medellivslängden för män är 54 år, där halva befolkningen saknar tillgång till rent dricksvatten, där vart tionde barn dör före sin ettårsdag, där 60 procent av alla människor livnär sig på högst en dollar om dagen, vilket är den internationella definitionen av extrem fattigdom.

– Pappa ville att jag skulle bli fotbollsspelare, så att jag kan ta hand om familjen. Det finns mycket pengar i Europa och om fem år vill jag vara en superstjärna som alla människor i Sierra Leone ser upp till. Det här är en stor möjlighet för mig. Jag älskar min agent, som har tagit mig hit. Om det inte vore för min familj och min flickvän hade jag inte längtat hem. Tänk om jag haft dem här, säger Lansana Kamara och får något drömskt i blicken.

* * *

Som många andra spelare från Sierra Leone företräds Lansana Kamara av Patrick Mörk, som driver Global Soccer Management Sweden AB. I Freetown finns sedan 2005 en agentbyrå med ett liknande namn, Global Soccer Management Sierra Leone Ltd.

”Populär svensk agent”

Bakom bolaget står Chernor Musa Jalloh, som är svenskens högra hand och ögon i Sierra Leone. Innan Jalloh blev agent jobbade han som klubbintendent och manager i FC Kallon, som är moderklubb för majoriteten av de spelare som hamnar i Sverige.

– Jag och Jalloh fick kontakt för sju-åtta år sedan. Vem som hittade vem minns jag inte, säger Patrick Mörk.

I Sierra Leone vill alla spelare komma till FC Kallon, trots att klubben inte har vunnit ligan sedan 2006. Det beror på att föreningen slussar i väg flest spelare utomlands, bort från fattigdom och misär.

Jalloh och Mörk brukar arrangera uppvisningsmatcher och bjuder då in klubbledare från när och fjärran. AIK:s sportchef Björn Wesström och klubbdirektör Jens Andersson har blivit flitiga medresenärer. Lasse Larsson, Trelleborgs förre klubbdirektör, Chelsea-scouten Peder Widlund och Kalmars sportchef Svante Samuelsson har också varit i Freetown.

Afrikanska fotbollssajter brukar skriva om besöken och Patrick Mörk kallas nästan genomgående för ”popular Swedish agent”. Det gjorde han inte 2004, då han tillsammans med Jalloh placerade Sheriff Suma i Åtvidaberg och Samuel Barlay i Malmö FF. Spelarna, som nu är lagkamrater i Kazakstan, hade svårt att hävda sig i sina svenska klubblag och blev snart utlånade.

– Andravågen med Banguras slog desto mer, konstaterar Patrick Mörk.

Det har skrivits spaltkilometer om Mohamed Bangura och namnen Teteh, som lånades ut från FC Kallon till IFK Värnamo respektive Köpings FF och 2010 återförenades i ett konkurshotat AIK. Solnaklubben betalade 1,8 miljoner kronor för spelarna – och sålde dem vidare, till Celtic och Bursaspor, för 55 miljoner.

Försäljningarna väckte en dröm hos många svenska klubbar.

– Det var två Messias som damp ned. Det är bland det häftigaste jag har varit med om, säger Patrick Mörk.

Han återkommer ständigt till Banguras. Det talas betydligt mindre om de afrikaner som misslyckas. I år har det funnits 21 spelare enbart från Sierra Leone i svenska klubblag, ditslussade av Mörk och andra förmedlare. Av dem håller endast en tredjedel till i allsvenska föreningar.

”En jättelön i Afrika”

Ibrahim Tahini gick från Mellerud till Oddevold 2010, men platsade inte och har i år varit utlånad till Svarteborg Dingle IF och Vänersborgs IF. Tejahim Thomas provspelade för Motala AIF 2009 och har sedan dess representerat BK Kenty, Kinna IF, Karlskrona AIF och Norrby IF.

Landslagsmålvakten Christian Caulker vaktade målet i Västerås SK, men är nu tillbaka i FC Kallon. I den inhemska ligan, där alla matcher spelas på FC Kallons hemmaarena, stöter han bland andra på Donald Wellington, som har ett förflutet i IFK Värnamo.

– Jag har aldrig sagt att alla jag har tagit hit från Sierra Leone har varit Bangura-succéer. Min målsättning är att lyckas med åtta av tio spelare. Då är man ett superproffs. Lyckas man med tio av tio har man tagit för lite risk. Jag kan tycka synd om killar som inte lyckas, som Wellington. För dem är det en stor besvikelse, men det är en elitriktad verksamhet och de afrikaner jag tar hit har en minimilön på 15 000 kronor i månaden. Det är en jättelön i Afrika. I vissa fall, som Banguras, lyckas de i Sverige. I värsta fall får de åka tillbaka, men då har de i alla fall fått chansen, säger Patrick Mörk.

Att placera spelarna i småklubbar är en affärsidé som delas av många agenter.

– Spelarna har inget direkt cv och då är det svårt att få kontrakt med allsvenska klubbar. Konceptet att ta dem till lägre divisioner har slagit väl ut. Spelarna mår bra av att komma till en klubb där de är givna och blir lite stjärnor, säger Mörk.

När börjar du ta betalt av spelarna som kommer till Sverige?

– När de är i allsvenskan, men att vara agent handlar inte bara om att vänta på att de ska bli stjärnor. Det är människor, inga maskindelar. När Lansanas pappa dog tog Jalloh på sig kostnaden för hela begravningen.

Hur ser du på Lansanas framtid?

– Jag pratar med många elitklubbar och hoppas att det ska bli något, men det finns i dagsläget inget konkret.

Vad betyder ett väl uppbyggt kontaktnät för en agent?

– Allt. Dels när det gäller att hitta spelare, dels när det gäller att hitta klubbar. Spelarna måste trivas.

”Måste göra fler mål”

Att Lansana Kamara hamnade i Eskilstuna City var ingen tillfällighet. Laget tränas av Daniel Wiklund och det var Patrick Mörk som rekommenderade klubben att anställa honom. Nu har han, som likt Mörk kommer från Köping, skrivit på ett kontrakt som sträcker sig till 2016.

* * *

Två dagar efter besöket i Lansana Kamaras hem tar nykomlingen Eskilstuna City emot Akropolis i divison 1 norra. Det är inte direkt någon karnevalsstämning på Tunavallens läktare. 307 personer har sökt sig till en arena som rymmer 7 800 åskådare.

Citys klack består av ett 20-tal människor som samlats bakom ena målet. Vid ett tillfälle skriker de ”Spela fotboll, bonnjävlar”, som om de inte känner till att Akropolis kommer från 08-området.

Hundra meter därifrån, på ena långsidan, sitter AIK-tränaren Andreas Alm med neddragen mössa och uppfälld krage. Han får se City vinna med 2–0 efter mål av Anton Hansén och Adnan Cirak.

Spelaren med nummer 6 på ryggen, Lansana Kamara, springer mil och stångas i luftrummet men tvingas gå mållös av planen ytterligare en gång. Han har gjort fyra mål under säsongen, och det ska bli ytterligare ett. Det är elva färre än Björn Berglund, Sandvikens och seriens skyttekung.

– Jag har blivit utsedd till matchens lirare fem gånger, men min agent säger att jag måste göra fler mål. Det är inte så lätt som mittfältare, säger Lansana.

Du får väl säga till honom att även motståndarlagen har målvakt.

– Ha, ha, ha. Det ska jag göra.

Det går inte att ta miste på glädjen i Citys omklädningsrum. Klockan närmar sig 18.00 och det finns sämre sätt att inleda en lördagskväll än med en seger. Spelarna stimmar och stojar innan de skiljs för att fortsätta kvällen med familjer och kompisar.

– Vad jag ska göra? Åka hem till lägenheten, säger Lansana.

Vad ska du göra där då?

– Se en film på datorn.

Om allt gått enligt planerna hade Lansana Kamara aldrig hamnat i det här omklädningsrummet, än mindre i en källarlokal i Eskilstuna. I mars förra året provspelade han för norska Fredrikstad FK, men klubben erbjöd inget kontrakt. Nästa anhalt blev Trelleborg, dit han kom en regnig augustidag. Då hade han sällskap av Sulaiman Kamara, även han från FC Kallon.

Dåvarande klubbdirektören Lasse Larsson gillade vad han såg när han besökte Sierra Leone med Patrick Mörk, men spelarna imponerade inte lika mycket på Vångavallens B-plan.

Möte – på McDonalds

Det ledde till att de långväga gästerna placerades i Eskilstuna City, där de spelade säsongen ut. Lansana berättar att de bodde på City Hotell och umgicks när det inte var träning och matcher.

– Vi gick promenader och gjorde andra saker tillsammans.

Efter säsongen skickades spelarna tillbaka till FC Kallon. Sulaiman Kamara är kvar där, medan Lansana fick chansen att återvända till Eskilstuna.

Han saknar Sulaiman.

– Ibland är det ensamt och tråkigt. Det händer att jag spelar piano trots att jag inte vet hur man gör, säger Lansana Kamara.

Han vill vidare i karriären, men vet inte var han hamnar nästa år.

– Patrick säger att läget är under kontroll och jag litar på honom, säger Lansana Kamara.

Han berättar att han för några veckor sedan träffade sin agent och City-tränaren Daniel Wiklund för att diskutera framtiden. Mötet ägde rum på McDonalds i centrala Eskilstuna.

Det gav inga raka besked, men han behövde inte gå och lägga sig med kurrande mage.

– Jag älskar hamburgare, säger Lansana Kamara.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article15806311.ab

Lansana Kamara berättar om livet i Sverige, om familjen i Sierra Leone, drömmarna och sin framtid.

Patrick Mörk är inte ensam om att slussa afrikanska spelare till svenska klubbar.

Det finns, visar Sportbladets granskning, många förmedlare som öppnar dörren mot Sverige.

Vissa är kända, andra helt okända.

** FRANCO PERTUNAJ, 48, OCH ROLAND BÄRTILSSON, 58

SIERRA LEONE: Manager respektive tränare i Västerås-klubben Juventus IF, som har ett
farmarlag i Sierra Leone. Fröet till samarbetet med Dalarosa FC planterades 2011, då agenten Patrick Mörk tipsade Franco Pertunaj om en spelare därifrån, Christian Moses. I år har ytterligare två afrikaner, James Bangura och Amadu Bella Barrie, förstärkt division 3-laget. Inför nästa säsong har klubben dessutom värvat Alpha Sama, även han från Sierra Leone. Franco och Roland har varit i Sierra Leone i omgångar för att träna laget och överlämna bollar, skor och annan utrustning. De kallar projektet ”Fotboll kan hjälpa” och planerar att starta en fotbollsakademi i Freetown. Franco och Roland var aktuella för jobbet som förbundskaptener i Sierra Leone innan budet gick vidare till Lars-Olof Mattsson.

**CHRISTER SMITTERBERG, 56

GAMBIA: Målare från Sundbyberg som har fungerat som rådgivare åt många gambier i Sverige och Belgien. Det var han som 2000 hjälpte Djurgården att hitta Pa Dembo Touray i Real de Banjul FC. Smitterberg har själv ett förflutet som målvakt i klubben och ingick tidigare i Djurgårdens rekryteringskommitté. 56-åringen började vägleda spelare för tolv år sedan, då han under en semester i Gambia träffade en man vid namn Mouse, som kände i princip alla inom fotbollen. Förutom Pa Dembo Touray är Smitterberg förknippad med Lamin Conateh och Aziz Corr Nyang.

**PATRICK MÖRK, 47

GHANA OCH SIERRA LEONE: Agenten som representerar bland andra Rasmus Elm är stor i framförallt Ghana och Sierra Leone, där han jobbar med Chernor Musa Jalloh, en agent som tidigare var manager i FC Kallon. I Ghana hade han länge ett nära samarbete med Alhaji Sylvester Tetteh, som lämnade jordelivet i fjol, 49 år ung. Sly, som han kallades, återvände till Accra efter några år i USA, startade fotbollsakademier och placerade de största talangerna i sin egen klubb, Liberty Professionals FC. Föreningen fostrade spelare som Michael Essien, Derek Boateng, Asamoah Gyan, Sulley Muntari och Kwadwo Asamoah och Mörk fick uppgiften att slussa dem vidare. 2006, då Ghana för första gången tog sig till ett VM-slutspel, företrädde de inte mindre än åtta spelare i landslagstruppen. Genom åren har Patrick Mörk, för att ta några exempel, hjälpt Kwame Karikari, Mohamed Bangura, Paul Oyuga, Alhassan Kamara, Derek Boateng, Teteh Bangura, Olivier Karekezi, McDonald Mariga, Ibrahim Moro, Patrick Osiako, Boniventure Maruti och Alhaji Kamara till Sverige.

** SVEN SJUNNESSON, 54, OCH KWASI DARLYN, 42

GHANA: Kwasi Darlyn är Malmöbon som 2005 startade en fotbollsakademi, Golden Boot Academy, i Akosombo, Ghana. Fyra år senare gick scouten Sven Sjunnesson, som är ungdomsansvarig i LB07, in som delägare. Redan samma år, 2009, hjälpte han den då 15-årige Shadrach Eghan till Twente, som förser akademin med fotbollsutrustning och läkemedel. En annan svensk med kopplingar till LB07, Tom Strand, jobbar periodvis som tränare på akademin, som har ett 50-tal spelare i åldern 12–20 år. Erik Okai Adjiracor, i Sjöboklubben BW90, är för närvarande den ende akademispelaren i Sverige. Sjunnesson driver även The Football Network tillsammans med holländaren Jan Streuer, som efter spelarkarriären har jobbat som teknisk direktör i Vitesse och chefsscout för Sjakhtar Donetsk. Duon har tecknat avtal med akademier i Nigeria, Ghana, Senegal, Liberia, Kamerun och Gambia och jobbar för att hitta europeiska klubbar till de största talangerna. Även 36-årige Timothy Walentynowicz, som jobbar på Handelshögskolan i Stockholm, har ägarintresse i bolaget.

** BOSSE NILSSON, 68

SYDAFRIKA: Tränarprofilen är vän med moçambikiern Nadime Mahmood, agenten som 2003 startade Stars of Africa i Johannesburg. Bosse, som har ett förflutet i Malmö FF och Helsingborg, är numera tränare i IFK Hässleholm, som fungerar som språngbräda åt spelare från akademin. May Mahlangu, Tokelo Rantie och Amethyst Bradley Ralani har alla inlett sina proffsäventyr i klubben. Bosse, som besöker akademin ett par gånger om året, har haft planer på att ge sig in i agentbranschen och är sedan 1998 vd i Ebbarp International AB. Företaget, som aldrig har haft någon högre omsättning, ska enligt bolagsordningen bland annat bedriva agentverksamhet.

** SPIROS TOULIKAS, 42

KONGO: Spiros jobbar sedan två och ett halvt år som chefsscout på Sportnet Group, som ägs av grekiske Fifa-agenten Costas Botos. Firman driver TP Mazembe, som 2010 försvarade segern i CAF Champions Leauge och tog sig till final i klubblags-VM, och en till klubben knuten akademi, Katumbi Football Academy, i Lubumbashi, Kongo. Vid senaste antagningen visade 5 000 afrikaner i åldern 15-16 år intresse för de 25 platserna. På akademin, som sköts av fransmannen Regis Laguesse, får spelarna mat, kläder, husrum och privat skolutbildning samtidigt som de tränar två gånger om dagen. De största talangerna slussas till TP Mazembe och klubbar utomlands. Sportnet Group samarbetar med en klubb per land och Spiros Toulikas, som bor i Kalmar, har koncentrerat sig på stadens fotbollsförening. Han har själv spelat för Kalmar FF och var då lagkamrat med nuvarande klubbchefen Svante Samuelsson. Hittills har han placerat tre afrikanska landslagsmän, senegaleserna Khadim N’Diaye och Papa Diouf  samt Archford Gutu, Zimbabwe, i klubben. Agentfirman äger en del av importerna och kan tjäna stora pengar när spelarna säljs vidare.

** BOSSE ANDERSSON, 44

GHANA: Djurgårdens förre klubbdirektör driver sedan 2011 Club Consulting Scandinavia AB tillsammans med Bo Lundquist och Henrik Berggren, som var ordförande respektive ekonomichef i samma förening. ”Super-Bo” jobbar operativt och har besökt en rad klubbar och akademier i Afrika. Bolaget medverkar vid finansieringen av spelarköp och tar procent vid vidareförsäljningen. Hittills har företaget, när det gäller Afrika, investerat i ghananerna Zakaria Abdullai och Joachim Adukor i Gefle samt Emmanuel Dogbe och Mohammed Abubakari i Åtvidaberg.

** TOM STRAND, 29, OCH NIKLAS STRAND, 44

GHANA: Bröderna Tom och Niklas (bilden) driver Soccersoldier AB tillsammans med sina föräldrar, Marie-Louise och Mats-Olof Strand. Affärsidén bygger på att Tom, som jobbar på en ghanansk fotbollsakademi där mamman är delägare, tar med talanger till familjens hästgård utanför Höllviken. Paddocken fungerar som fotbollsplan och en del av stallet som styrketräningslokal. Där specialtränas spelarna av Tom och Niklas, som är agent och försöker hitta klubbar både i Sverige och utomlands. Enligt Soccersoldiers hemsida testas spelarna för proffsspel i Twente. Klubben tecknade nyligen ett 4,5-årskontrakt med Shadrach Eghan, som bodde hos familjen Strand när han 2010 spelade för IFK Klagshamn. Sven Sjunnesson, som är delägare i samma akademi, var då assisterande tränare i klubben. Samma år kom Eric Adjirackor, nu i BW90.

** TORE ELIASSON, 37, OCH GLENN SCHILLER, 52

LIBERIA: Tore, som har liberiansk mor och svensk far, är delägare i Monrovia FC och slussar spelare till Norden genom företaget Lib Sports. Han jobbade tidigare med norrmannen Wilhelm Myrer, som 2011 köpte FC AK, en av klubbarna i huvudstaden Monrovia. Under 2012 har de bland annat placerat fem spelare i division 2-klubben Härnösands FF: Sam Johnson, Anthony Allison, Abdul Bangura, James Teaway och Prince Somah. När det gäller Johnson och Allison har Lib Sports stått för en del av lönekostnaden. Ytterligare tre spelare – Ephraim Harris, Archie Harvey och Hassan Kanneh – har provspelat under hösten. När samarbetet med Myrer sprack intensifierade Tore Eliasson kontakterna med förre Fifa-agenten Glenn Schiller. Även Bosse Andersson och Club Consulting Scandinavia har visat intresse för Eliassons tjänster. Schiller, som kallar sig rådgivare, har goda kontakter i både Norge och Afrika. Han har samarbetat med Fifa-agenten Erik Solér och drev fram till 2002 en filial av brittiska International Sports Management Group Ltd tillsammans med Steffen Iversens rådgivare, Christian Eidem. Schiller, som vann Uefa-cupen med IFK Göteborg, hjälpte så sent som 2009 norska Kongsvinger och samarbetsklubben African Lyon FC att försöka bygga upp en akademi i Dar es Salaam, Tanzania.

** MOMODOU LOUM, 36

http://www.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/article15806288.ab

Vad krävs för att slå sig in på spelarmarknaden och tjäna pengar utan agentlicens?

Det räcker med ett mejl.

Jag påstod mig kunna hjälpa afrikaner till svenska klubbar. 

Fyra dagar senare hade jag ett stall med 27 spelare – de flesta med landslagsmeriter.

– Spelaren får bara lön. Du och jag delar på sign on-bonusen och agentarvodet, lovar en lokal agent.

(mer…)