En gång i tiden bodde jag på fjärde våningen i Akademiska Föreningens hus i Lund. Jag blev irriterad på söndagarna, vid den lätta slummern efter lunch, när dånet från Domkyrkan rev ner ekon i det inre av Lund. Nu har jag på nära håll Sofia kyrka på Söder i Stockholm men upplever kyrkans klockringning som vacker. — I skärgården däremot dånar vattenskotrar, maskiner som inte har något som hest syfte, utom att unga män terroriserar den sköna omgivningen. Jag hörde en sådan man uttala sig i radion men han var uppenbart förståndshandikappad. — I Dagens Nyheter och Aftonbladet finns numera dagligen flera bilder av kvinnor och män som står bredbent och skriker med en mikrofon i munnen. I DN finns de numera nästan dagligen på kultursidorna. Texterna handlar t ex om någon knarkare som släppt ett album i Kalifornien. — Av en slump påträffade jag häromdagen ordet ”Vrålapa”, även kallade ”bölapor”, i ett uppslagsverk. De har gripsvans, tät päls och långt skägg och de kan höras från Amazonas till Uruguay. Tyvärr saknar jag förutsättningar att avnjuta den här sortens kultur.

Nu tänker jag på känslor och förnuft. Jag ska om två veckor vara med vid ett seminarium på Österlens folkhögskola i Tomelilla, anordnat av ”Sommarakademin”. Min uppgift blir att föreläsa om ”Det politiska språket”. De var titeln på min första bok som kom ut 1962. Tiden går men ämnet är ju fortfarande aktuellt, i nya politisk miljöer. Politik ska ju helst vara förnuftig. Men vad är känslor? — Så här skrev Blaise Pascal, självständigt tänkande katolik, med en ordvits: ”Le coeur a ses raisons que la raison ne connait pas”, alltså: ”Hjärtat har sina skäl, som förnuftet inte känner till”. Och så här skrev David Hume, rationell upplysningsfilosof: ”Reason is and ought to be the slave of the passions”: ”Förnuftet är och bör vara känslornas slav”. Enbart fakta räcker inte, vi måste basera dem på någon form av värderingar, moraliska och politiska. — Men vad är ”känsla”? Det kan vara en känsla av smärta, t ex ont i magen. Det kan vara smak eller lukt. Det kan vara ett intryck av skönhet, till och med av något sublimt. Vi kan känna upprördhet, vankelmod, tillfredsställelse, förtröstan, glädje och sorg, till och med kärlek och inlevelse. Jag kan känna någon, mer eller mindre nära. Jag kan känna mig gammal eller åtminstone gaggig. Och jag kan känna mig som om jag behövde en drink. — Vad gör man nu av allt detta under ett seminarium om känslornas politik? Det vet jag ju inte än.

Idén att döpa om ”Arlanda” till ”Raoul Wallenberg Airport” är tydligen ett försök att få Sverige att framstå som historiskt ledande i kampen mot anti-semitismen, varvid Wallenberg är hjälten. Om förslaget blir verklighet kommer utländska resenärer som vet något om Europas historia att häpna. Det fanns lika mycket anti-semitism i Sverige som i de flesta länder i Väst- & Östeuropa, förvisso också i USA. Wallenberg gjorde en utomordentlig insats. Men i den mån Raoul Wallenbergs hjälteroll ingår i den svenska självbelåtenheten och är detta något problematiskt om man tänker vidare på saken. — En annan komplikation är att hyllningar av Wallenberg ingår i en opinionsbildning som vill påminna om förintelsen. Så långt är det lätt lätt hålla med, om det inte vore så att Israels och USA:s internationella propaganda innehåller två bud: a) glöm aldrig förintelsen och b) glöm palestinierna. Vi ska kanske också, enligt denna politik, glömma Folke Bernadotte, som hade FN:s uppdrag att medla fred mellan judar och araber och mördades av judiska terrorister. Nu förföljs och trakasseras palestinier av den olagliga israeliska ockupationsmakten i strid mot internationell rätt. Vad är det vi bör minnas och vad är det vi uppmanas att glömma? — Jag har svårt för att sjunga med änglarna och är mer intresserad av problem som uppstår.

Med distans och kanske viss skepsis följer jag händelserna i Almedalen, svensk politiks Kiviks marknad. Politiska budskap: lite pengar till den ena eller andra folkgruppen, om ekonomin tillåter. Jag stöder Aftonbladets idé om ”politism”, även om ordet förefaller en smula otympligt. — Det finns nämligen krafter som vill undvika politik. Häromdagen dök det upp en tråkig artikel på ”DN debatt”, (som ju är en anslagstavla för lobbygrupper) med ett opolitiskt budskap som påstods gå ut på att ”fördjupa” dialogen om svensk välfärd. Poängen var att slippa politik, vilket i praktiken alltid har betytt högerpolitik. — Det politiska språket var: samverkan över politiska gränser, det gemensamma bästa, styrmodeller, partipolitiskt obundet, fakta, processer, metoder, verktyg, osv. Alltså: ingen politik bara opartisk analys. Högern har så länge jag vet framställt sig som neutral, saklig och opartisk. Arbetare och bönder sysslade med poltik, inte högern. — Denna myt odlade högern t ex när de motsatte sig allmän och lika rösträtt. Den blev katastrofal, när högern i Tyskland under mellankrigstiden föraktade parlamentarism, s k partipolitiskt kjäbbel. — ETT ENAT FOLK var högerns fosterländska slagord, gemensamt med kungahuset och överklassen, nu, efter andra världskriget, förpassat till historien. — Men demokratins kärna är debatt, olika värderingar, olika intressen, diskussioner och kompromisser. Vi ska inte tro att vi bör slippa politiken, jag tror att jag trots allt gillar Almedalen och tankarna bakom Aftonbladets idé om ”politism”.

Inte hör jag till den sortens seglare som med båtar i miljonklassen nu är ute på färden runt Gotland, ej heller lockades jag av det i yngre ålder när kungen gav glans åt seglingen. Men jag känner till dessa farvatten någorlunda, både från gamla tiders lastfartyg och senare tiders seglingar. Så lastade vi till exempel en gång i min ungdom 1800 ton kalksten i underbar sommarsol och klart, genomskinligt vatten vid den lilla ön Furillen, destinerade till Stockviksverken söder om Sundsvall. På udden i syd fanns på den tiden en fyr som hette, på gotländskt språk, ”Grauten”, den står nog kvar. — Åratal senare var jag med en segelbåt på södra Gotland i Burgsvik, där det finns en stor vik, dock inte säker för alla vindar. Vi gick från Gotlands södra udde över till Ölands norra udde där det finns en utmärkt gammal hamn, den gamla skuthamnen Grankullavik. — Jag ser att Gotlands-seglarna passerar väster om Gotska Sandön och det gör de rätt i. Längre österut finns nämligen en hop små förrädiska grund, som kallas ”Kopparstenarna”, där det åtminstone förr fanns en lysboj jämt några röda och gröna prickar. Vi passerade en gång i mörker öster om dessa grund, på väg till Gdansk, lysbojen blinkade. — Vid Gotska Sandön får man någorlunda lä för ostliga och nordostliga vindar, dock icke vad sjöfolk kallade ”sjölä” när sjön är grov. Det hände att segelfartyg försökte ankra där vid hårda nordostliga vindar men de måste snart nog hiva upp ankarna och länsa sydvart för minimala segel. — Jag ser i tidningen att seglingen ”Gotland runt” egendomligt nog kallas ”folkfest”. Nåja, mina erfarenheter är i varje fall mera vardagliga.

Nyligen läste jag en kommentar på en sportsida, författad av en helt visst skicklig journalist. I en normal-lång kolumn använde han ordet jag 21 gånger, därav mig 2 gånger. — Jag har sedan ett par år noterat detta fenomen som en alltmer dominerande trend i svensk journalistik, särskilt i s k populärjournalistik, vad det nu är för något. Dessa kommentarer handlar numera i dominerande grad om skribenterna själva. Det gäller det mesta: politik, skvaller, sport, osv. Jag, jag, jag, osv i oändlighet, jag tycker, jag kände så och så, jag upplevde, jag njöt, jag grät, jag minns. Skribenterna tycker uppenbarligen att de själva är mer intressanta än det ämne som berörs och redaktionsledare satsar på denna egocentrism. — För någon tid sedan, när jag retat upp mig tillräckligt, försökte jag göra någon enkel statistik genom att räkna upp hur många kolumner som hade ordet jag i ingressen. Men det var meningslöst, eftersom det gällde nästan alla. Många började rent av artikeln med detta intressanta ord. Det är klart att det är enklare att skriva om sig själv än att mödosamt studera ett ämne och förklara dess komplikationer. — Ack ja, nu har jag gnällt nog för den här veckan.

Äntligen har det blivit skärpa i debatten om s k friskolor. I varje fall har själva kärnpunkten klarnat, trots dimridåer: är skolornas syfte att ge vinst åt kapital eller att ge eleverna kunskaper? — Högerns samhällsuppfattning har alltid gått ut på vinstintresse som drivkraft på så många områden som möjligt. De ledande tänkarna har så länge jag minns använt ordet ”incitament”, dvs profitmotivet, när de har velat framstå som intellektuella. Det är, enligt ett uttalande om aktuellt politiskt språk som jag såg nyligen ”handelshögskole-jargong”. (Dock vill jag inte tala illa om högskolorna). — Företrädare för ”näringslivet” i debatten är ständigt bara direktörer, t ex i dagens morgontidning. Deras modell tycks fortfarande vara USA, trots att skillnaderna mellan anglosaxiska system och de nordiska välfärdsidéerna framstår som alltmer väsentliga för dem som inte bara upprepar kapitalistiska ramsor. — Om inte friskolor ger vinst, inte ens om vinster flyr utomlands, vad händer då? Skolorna läggs ner, naturligtvis, som vilka fabriker som helst.

Under några dagar har Aftonbladet publicerat statistik om svenska folkets sexvanor med helt visst intressanta resultat. Jag utgår från att det handlar om fakta, till exempel hur aktiva på detta område svenska folket är i olika åldrar, i större och mindre städer, skogslän, osv. Men jag har alltid varit misstänksam när det gäller hur statistik utnyttjas av journalister till exempel när små statistiska skillnader görs dramatiska. Specialister på området redovisade nyligen vid ett seminarium arrangerat av forskningsinstitutet SIM(O) en skrift med titeln Räkna med nyheter och underrubriken Journalisters (ibland obesvarade) förkärlek för siffror och statistik. — Jag erinrar mig, fullständigt ovidkommande, ett skämt som vi presenterade i studenttidningen Lundagård för evigheter sedan. Vi tillverkade helt enkelt en egen undersökning om ”studenternas sexvanor” och jag minns första frågan ”Har ni haft samlag?” och de tre svarsalternativen ”ja”, ”nej” och ”vet inte”. — Dagens Nyheters ledaravdelning, som aldrig känd för humor, försökte göra sig lustiga om Aftonbladets kommentarer. Som trötta grodor föll deras tunga skämt på mitt frukostbord.

En ofta upprepad propaganda särskilt inom kristdemokratiska partier är att alla bör erkänna att vår gemensamma tradition är ”den judiskt-kristna kulturen”. Nu är våra kristdemokrater så nära att falla ur riksdagen att man kanske undrar om detta gäller hela den judiskt-kristna ideologin håller på att ramla ihop i Sverige. — Hela detta betraktelsesätt är nonsens och inte alls någon historiskt korrekt sanning. Vi kan välja vad det är inom västerländsk idéhistoria som vi tycker är viktigt och då är det en del som förordar något de kallar judiskt.kristet. — Jag menar att den mest betydande traditionen är upplysningens idéer om demokrati och mänskliga rättigheter. Kampen för dessa idéer fördes under århundraden mot religiösa anspråk på makt och inflytande. Demokrati förutsatte en sekulär och tolerant inställning. Den förste upplysningstänkaren av betydelse var Spinoza, som förtalades och förföljdes av judiska och kristna militanta, i synagogan där han gått i skola, senare av reformerta, protestanterna i Holland, och katoliker. Praktiskt taget alla betydande filosofer med allmängiltiga moraliska och politiska idéer har förföljts av teologer och kyrkor. Jag skulle kunna räkna upp dem men det skulle i så fall behövas ett betydande utrymme. — Så om någon upprepar formeln om att vi alla skulle vara överens om vårt ursprung i ”den judiskt-kristna kulturen” ropar jag NEJ !

För länge sedan ansåg många att världens centrum var finanskvarteren i London City och det tror många engelsmän fortfarande. Sedan kom decennier då amerikaner och åtskillig andra menade att det självklart var USA. I Kina talade man för hundratals år sedan om Kina som ”Mittens rike”, i världens centrum, och det kanske nu är framtiden. — Någon dag före julen 1972 lämnade jag Hanoi och läste i morgontidningarna på Kastrups flygplats om de amerikanska flygattackerna, ”julbombningarna”. Det blev en egendomlig kontrast till idyllen i Stockholm med juldekorationer och julmat. Vi var utanför det centrala skeendet. — En januarimorgon kom jag till Stockholm från Calcutta. Märkligt: I Indien var städerna fullproppade med människor och djur, lukter, färger, värme. Och så bussfärden från Arlanda, kallt, alldeles vitt av snö, varken människor eller djur, som en månfärd. Jag tänkte mig Indien i Stockholm: en miljon människor i Gamla Stan, lika många djur, ingren sophämtning eller annan avfallshantering, 30 grader varmt, starka färger och lukter. Vad var verklighet i världen? — När jag reste i Joseph Conrads farvatten1981 tog jag mig med ett litet flygplan från Jakarta till Tanjung Redeb, en by vid en flod på östra Borneo. Där hade Conrad varit hundra år tidigare som styrman i den lilla ångaren ”Vidar”, hemmahörande i Singapore, och detta är miljön i flera av hans berättelser. Bryggan där hans fartyg låg fanns kvar. — Polisen tog mig när jag gick omkring och fotograferade och jag var helt visst en egendomlig figur. Han förhörde mig i polishuset, där tuppar gol på gården, värdshusvärden tolkade, och jag sa att hans distrikt var berömt i världslitteraturen. Jag kunde inte förklara varifrån jag kom, Skandinavien och polcirkeln räckte inte. Jag avstod från att säga att i mitt land kunde man vid den här årstiden gå på vattnet. Han fick några rupier och släppte mig. På hans vägg fanns en mängd vykort och när jag kom hem sände jag ett vykort till honom med en obegriplig bild av Stockholm i snö. — Var finner vi världens centrum? Kanske i Indien,, Vietnam eller Indonesien. Stockholm finns, gärna för mig, någonstans i periferien, uppe vid polcirkeln.