Den amerikanske journalisten Anthony Lewis (1927 – 2013), var en remarkabel kolumnist i The New York Times och även i engelska The Guardian. Han var särskilt intresserad av mänskliga rättigheter och maktpolitik och Henry Kissinger avskydde honom. En gång (jag minns inte när) hade Lewis beviljats en intervju med Fidel Castro. Det var en kväll i Havanna, en medarbetare till Castro skulle hämta honom på hotellet men tidpunkten var osäker, som så ofta med Castro. Lewis väntade på telefonsamtalet men tiden gick, timme efter timme. När klockan var ett på natten gav Lewis upp och svepte två whisky och en sömntablett. Då ringde telefonen. — Han kom inte ihåg hur han tog sig ner till lobbyn. Men en medarbetare till Castro fanns där, de körde iväg och träffade Castro någonstans. Enligt vad som senare framgick talade Fidel Castro oavbrutet i ca en och en halv timme. — Lewis kom ihåg att han vaknade på sitt hotellrum någon gång dagen efter. Av Fidel Castros föreläsning mindes han absolut ingenting. — När det gäller Fidel Castros eftermäle är det en omständighet som jag saknar. (Med något enstaka undantag). Under många år innan det lilla revolutionära och liberala gänget tågade in i Havanna regerades Cuba av en brutal militärdiktator, general Batista. Regimen samarbetade utmärkt med USA och den amerikanska kapitalismen. Turister turister for till billiga nöjen på Cuba, sprit, knark och prostitution, allt väldokumenterat i skönlitteraturen. Det var först när högerdiktaturen störtades som man i USA (och större delen av västvärlden) började kritisera bristen på mänskliga rättigheter på Cuba. Kanske fanns det tämligen begripliga orsaker till att militärjunta föll så enkelt den gången, 1959. — Jag var på Cuba några veckor våren 1988. Då lyssnade jag på ett minst en och en halv timmes långt tal av Castro i en park i provinsstaden Santiago.  Castro kritiserade byråkratin men för övrigt minns jag inte mycket.

Det som nu händer i västvärlden betyder slutet på den epok av upplysning, humanism och demokrati som varit ideal sedan 1700-talet. Nu börjar i stället en epok med nationalism, rasism och hat. USA, som gjort anspråk på att leda den civiliserade världen mot frihet och mänskliga rättigheter, leds nu av en okunnig, stenrik gaphals och kvinnoföraktare. I Europa avancerar högerextremister i land efter land. — Det som har benämnts liberal demokrati (i vid mening) rivs upp av Treump och hans likasinnade. Det krävs visserligen andra egenskaper för att bli amerikansk president än för att vara det. Men effekterna är oundvikliga och USA är inte längre någon ledande nation. — Arbetarklassen och en stor del av medelklassen får föga del av den ekonomiska utvecklingen och siffror visar om och om igen  hur världens rikedomar hopsamlas av några få procent, kapitalister och oligarker. Trump bildar nu sitt eget etablissemang och tror sig vara arbetarledare. — I världspolitiken kan ingen hantera religiöst hat. Putin kan konsten att kombinera en auktoritär stat med hypermodern informationsteknik och Trump beundrar honom. — I Europa vinner högerextremistiska partier folkligt stöd vilket vi ser dagligen, i Frankrike, Italien, Österrike, Holland och en egen populistisk variant i Storbritannien. Det europeiska fredsprojektet vackla, tyskar kämpar för dess överlevnad men de kan ju inte propagera för att göra Tyskland stort igen. I Sverige minskar inte stödet för våra högerextremister  märkbart, trots järnrören. Medborgare i världens mest välmående land klagar på det här jävla landet. — Jag drar mig undan och lyssnar på Beethovens ”Eroica”.

Thomas Paine (1737-1809) var en berömd och beryktad skribent som kämpade för de amerikanska koloniernas frigörelse från den brittiska imperialismen. Han stödde upplysningens och franska revolutionens idéer och skrev en klassisk bok om mänskliga rättigheter. Han förtalades av högern både under sin livstid och mer än hundra år därefter, anklagad för vänsteråsikter, ateism, alkoholism och oregelbundna kvinnorelationer. De konservativa vägrade honom rösträtt fast han så framgångsrikt försvarat USA:s demokrati. Han dog ensam och övergiven utom av ett fåtal nära vänner. — När läget för de amerikanska frihetskämparna var som svårast på 1770-talet skrev Paine pamfletter som samlades under rubrikerna ”Commin Sense” och ”The American Crisis”, klassisk journalistik. ”Amerikas sak är i stor utsträckning hela mänsklighetens sak”. Hans förord för USA;s självständighet och demokrati nådde högsta upplagor näst bibeln. — När franska revolutionen bröt ut skrev den konservative parlamenstsledamoten Edmund Burke en stridsskrift mot de nya idéerna. Paine såg genast som sin uppgift att kritisera Burke, som fruktade folket, ”den svinaktiga massan”. Resultatet blev Paines bok ”Rights of Man” där han förkastade Burkes idéer om de traditionella makthavarnas rätt att förvalta makten, dvs kungafamilj och adel. Detta var början på västvärldens klassiska vänster-höger-debatt och de båda citeras än idag. — Orden var hårda i debatten, inte minst när Paine skisserade ett välfärdssamhälle med utbildning för fattiga barn, förhandlingsrätt för arbetare, pensioner och till och med rösträtt för kvinnor. — Paine dog utfattig. En sympatisör, William Cobbett, grävde upp liket 1819, fraktade det till England och fick det genom tullen i Liverpool. En präst påstod 1854 att han ägde skallen och högra handen.

En klok man, jag tror de var Orwell, skrev att han hade en önskedröm: att som guide visa Jesus runt i Vatikanen och demonstrera dess rikedomar. Idag har Stefan Lövén tagit emot påven på flygplatsen utanför Malmö. Nyligen hälsade han på en annan storhet, kungen av Saudi-Arabien. Vi kan ändå känna viss trygghet: han har dock varit svetsare och ordförande i Metallindustriarbetarförbundet. Vi håller huvudet kallt inför gudomliga och metafysiska symboler. — Påven träffade kungaparet i Lundagårdshuset, beläget i den urgamla parken. Där studerade jag för länge sedan humanistiska ämnen och lyssnade på föreläsningar av upplysta tänkare. En klassisk filosof, ännu aktuell, var Erasmus av Rotterdam, djupt skeptisk och gåtfullt ironisk. Han skrev vid mitten av 1500-talet ”Till dårskapens lov” så intelligent att läsarna än idag grubblar över vad det var han menade med ”dårskap”. Det gällde både katolicismen och protestantismen men han måste ju vara försiktig för att inte brännas på bål av religiösa fanatiker. — För 200 år sedan skrev Esaias Tegnér, professor i grekiska i Lund, dikten ”Vid jubelfesten i Lund den 4 november 1817”.  ”Förnuftet slår sitt öga / ur långa dvalan opp” / ”Evigt stråle ljuset / ofördunklat över Lundagård!” —  Luther var antisemit, sen kom sekel efter sekel av förföljelser av humanister och den muslimska världen har inte haft någon upplysningsfilosofi. — Det har i varje fall aldrig funnits några rikedomar i Lundagårdshuset, bara böcker.

Även om vi äldre kan förefalla tillhöra ”rena stenåldern” (ett uttryck som jag tror uppkom under bronsåldern) har vi dock en fördel: vi har varit med förr. Så här vill jag sammanfatta det politiska läget. – De borgerliga partierna kräver: 1) Lägre skatter för höginkomsttagare. 2) Vinster till aktieägare i välfärds- och skolföretag plus möjligheter att flytta vinsterna till skatteflykt. (3) Svenskt medlemskap i Nato även om Trump blir dess högste politiske ledare. — För socialdemokraterna är, eller borde, allt detta vara tvärtom. – Därtill kommer, för alla partier, ansträngningar att locka över väljare från Sverigedemokraterna, som avskyr ”det här jävla landet”, vanligen i övriga världen tillsammans med de andra nordiska länderna ansett som paradis på jorden. – För övrigt anser jag att klassanalys är väsentligt, alltid och därför även i en valdebatt, eftersom Sverige också har klasskillnader. ”Känn dig själv”, sa Sokrates, nu ca 2500 år gamma.

Nu, under den galna valrörelsen i USA, tar jag fram en klassiker, ”Demokrati i Amerika”, av Alexis de Tocqueville. Han var en ung forskare och journalist, som reste i USA i början av 1830-talet och hans reseskildring och socialpolitiska berättelser är oavbrutet aktuella.    Det finns de som tror att han berömde den amerikanska demokratin och i Sverige har hans bok getts ut av Tombro. Ingenting kunde vara mer fel. — Tocqueville reste från öst till väst, från norr till söder. I sydstaterna såg han slaveriet, hur ”negrer”, män, kvinnor och barn, billig arbetskraft, såldes och köptes av vita plantageägare på slavauktioner. Han reste tillsammans med juristen Beaumont som beskrev de svartas rättslöshet och det av rasism   ruttna rättsväsendet. De tog sig fram med hjälp vägvisare i norr till ödsliga bygder där de vita makthavarna stängt in indianerna i reservat, med svält, sjukdomar och alkoholism som följd. De vita invandrarna var för det mesta fromt kristna, ofta vad vi skulle kalla frikyrkliga i protest mot den ledande officiella kyrkan i Storbritannien.  — Tocqueville stod för franska revolutionens och upplysningsfilosofins idéer. I Amerika såg och beskrev han skillnaderna och avvikelserna från sitt franska ideal. — De europeiska invandrarna drog västerut som bönder och lånade pengar och köpte jord. De hatade banker och judiska penningutlånare. Amerikansk ”populism” handlade om banker och den grovhuggne demagogen Andrew Jackson blev president på ett sådant program. — En svensk poet, Göran Prinz-Påhlson, nämner i en dikt Tocqueville och Beaumont och den vita  medelklassen som försöker gömma sig i skräck för ”negrer och judar”. (Jag tvingas använda sådana ord, trots dagens svenska språkpolis). — I Gunnar Myrdals undersökning ”An American Dilemma” från 1940-talet beskriver han den populära myten i Sydstaterna, enligt vilken svarta män skulle vara mer sexuellt vitala, vilket bekymrade vita män som  fick för sig att deras kvinnor frestades av ”negrer”. Rasupplopp, vita terrorgrupper, mord och politiskt vulgärspråk blev följden. — Det förekom också motsatsen. Thomas Jefferson, alltid hyllad som en stor demokrat, hade flera barn med en svart slavinna på hans gods. — Gunnar Myrdal beskrev ”den amerikanska legenden”, historien om hur USA står för frihet, demokrati och till och med jämlikhet. Vi kan idag på nytt reflektera över denna filosofi.

I min högst informativa tidning ”Arbetet” skriver Martin Klepke om regeringens senaste skatteförslag. För månadsinkomster upp till 54.300 kronor höjs skatten i vissa fall med 100 kr per månad, för den som hamnar just över 37.500 med 20 kronor och för månadsinkomster under det beloppet med ingenting. Om detta skrev liberalernas skatteexpert att ”regeringens massiva skattehöjningar slår mot breda löntagargrupper”. Moderaternas expert sa att förslaget slår hårt mot ”barnmorskor, poliser och lärare”. — Förslaget går ut på en blygsam skattehöjning för höginkomsttagare. Ingen av de grupper som de två borgerliga experterna nämner kommer normalt upp till löner som påverkas. — Vi mins Panama-skandalen, om vilken det finns en nyutkommen bok. En oräknelig mängd rika har under åratal lyckats smita från skatt genom att överföra pengar till skatteparadis. Deras skickliga jurister tar bra betalt men det har den här folkgruppen råd till. — Nyligen såg jag en rapport om svenskar i Storbritannien som fick en fråga om vad de tyckte om Sverige. Ett vanligt svar var att de gillade välfärden men ogillade skatterna. De vill helt enkelt ha vår välfärd men de vill inte betala för den. — I själva verket kräver de ständigt mer resurser av ”politikerna”, alltså av skattebetalarna. — I den här delen av borgerligheten är ordet ”skattebörda” vanligt i deras politiska språk . Så blir sjukvård, barndaghem, äldreomsorg, lärare, poliser, försvar och så vidare en ”börda”. — Mänsklighetens historia är en historia om skatteindrivning. De gamla egypterna utvecklade lantmäterikonsten och därmed matematiken för att mäta innehavet av jord och beskatta jordägarna. Jesus´ far och mor drog till Jerusalem för att ”hela världen” skulle skatteregistreras. i den socialistiska sången ”Internationalen” sjunger man ”under skatter vi digna ned”, men det syftade på att överklassen drev in skatter för att föra krig. — Under min ungdom fanns ”Skattebetarnas Förening”, en sammanslutning för den tidens skatteprotest. Är den borgerliga politiska livsåskådningens kärna att slippa betala skatt”.

En bok med amerikanskt ursprung har enligt uppgift gjort succé även i Sverige: ”Livet med kvantfysiska glasögon”. Den gör anspråk på att ge oss råd för att lösa problem och bli lyckliga och rika. Detta är ju en vanlig sorts publiksuccéer i USA, som sprids över både den fattiga och den rika världen, med fullkomligt idiotiska vetenskapliga anspråk. ”Folk” går på sådant, bluffmakarna tjänar miljarder. — Både Katerine Marçal och Fredrik Virtanen har tagit upp den här sortens bluff i Aftonbladet, min gamla tidning, tack för det! — Vetenskapsfientlighet och charlataneri har alltid haft stor publik, alltsedan de gamla grekernas vinberusade sångare, som Platon klagade på, och medeltidens magnetiska mystifikationer, ofta spridda med hjälp av religiösa fantasier. — Jag har nu en enkel synpunkt: när så många klagar på elevers svaga kunskaper i våra skolor är då inte detta världsomspännande bedrägeri minst lika farligt? — I dagens Sverige gäller det ofta hälsobranschen, lätt sålda produkter med global marknadsföring. Jag har dock intrycket att berörda myndigheter har skärpt sig. — I äldre tider, dock så sent som i min barndom, förekom kloka gummor och gubbar, inte sällan mer anlitade än utbildade läkare.  Fritiof Nilsson Piraten berättade om en smörja som påstods stimulera äldre mäns skäggväxt: lika delar krossad skäggmussla, borst från en gris som slaktats vid fullmåne och Rigabalsam (70 procentiskt brännvin som skånskt sjöfolk köpte i Riga). Vill vi bli lurade?

I det offentliga språket gillar våra talesmän & -kvinnor långa ord. De säger, eller skriver, till exempel ”i nuläget” i stället för ”nu” och ”i dagsläget” i stället för ”i dag”. De gillar ”lagstiftning” när de menar ”lag”. Lagstiftning är ju en procedur som leder till en lag. Ändå hör och läser vi monsterordet ”gällande lagstiftning” i stället för ”gällande lag”. Politiker, byråkrater, till och med journalister föredrar långa ord, kanske tycker de att det verkar mer imponerande. — Varenda dag tvingas jag notera detta fenomen. ”Boende” i stället för ”bostad”, ”regelverk” i stället för ”regler”, ”kompetensutveckling” i stället för ”utbildning”, ”hotbild” i stället för ”hot”, ”åtgärdspaket” i stället för ”åtgärder”. Det är de långa ordens sjuka och det borde vara främmande åtminstone för journalister. — Det finns andra ord i vår offentliga terminologi där inte längden är det primära men väl andra besynnerligheter. Privata företag inom vård och skola benämndes nyligen i min morgontidning ”välfärdsföretag”, positivt, i motsättning till ”kommunala vårdinrättningar”, så trist. När israeler i Gaza kommer med schaktmaskiner för att riva palestinska hus kallas invånare som helt enkelt stannar hemma för ”mänskliga sköldar”, något som påstås strida mot krigslagarna, vilket schaktmaskinernas  raseri tydligen inte gör. Ett politiskt parti kallar sig nu ”liberalerna”, bestämd form, som om alla liberaler vore folkpartister. En liten grupp direktörer kallar sig ”Svenskt Näringsliv”. —  I fotbollen kallas vad som förr rätteligen hette ”Division 2” numera ”Superettan”. Ett i hög grad positivt adjektiv, efter en seger, är ”sjukt”, jag har till och med sett det i formen, ”sinnessjukt”, efter en häpnadsväckande framgång. När det gäller Olympiaden har jag tvingats stänga av radion när reportrarna i den annars så trevliga sportradion för femtioelfte gången frågar en vinnare eller förlorare ”hur känns det?” — Jag kan inte ändra språkvanor, men jag kan ju gnälla en aning då och då.

Presidenten i Turkiet säger att ”folket” vill att dödsstraff införs. NATO invänder att det är inte godtagbart i ett NATO-land. — Sedan urminnes tider har ordet FOLK brukats och missbrukats i politiken. Vi har ju kampen om ”folkmakt eller kungamakt” från den tiden då högern bekämpade allmän och lika rösträtt. Vi har de politiska termerna folksuveränitet och folkstyre. —  Men vi minns eller vet också hur Hitler på stora folkmöten vrålade Volk, Volk, Volk till tyska folkets jubel. När muren och kommunismen föll kom demokrater på slagordet ”Vi är folket”, en fantastisk demokratisk och rent av rolig, folklig replik. — I de ruttna kommunistiska enpartistaterna fanns folkdemokrati, folkdomstolar, folkarmé och folksoldater. I Västtyskland trumferade Volkswagen över de hostande östtyska Trbant-bilarna. — Hos oss fick vi folkskola 1842, folkhem med Per Albin, folkkyrka, folk-conjack, folkmedicin, folklustspel och folkopera. Om dialekter och slagdängor säger språkvetenskapen ”i folkmun”. Vi har i de svenska försvaret hemvärnet, den paramilitära folkmilisen. Nyligen upplevde vi en folkomröstning i Storbritannien, då stora delar av folket inte brydde sig om vad de röstade på, bara att de var missnöjda med etablissemanget och avstånd till folket. — Inte vet jag om turkiska folket gillar dödsstraff. Men jag tror inte att svenska folket vill gå med i NATO och därmed sympatisera med Erdogans Turkiet.