I morgon (tisdag) kl 11.30 håller Oscar Carlén presskonferens på ett hotell i Malmö.

Jag förstår varför han vill samla upp alla frågor som finns från all möjlig media för att slippa sitta i telefon i timmar och för att sedan kunna gå vidare i livet.

Men jag kan inte låta bli att presskonferensen som hålls i förbundets regi (meddelandet om presskonferensen skickades till exempel ut av förbundet) leds av agenten Åke Unger. Man har till exempel svårt att se Mino Raiola leda presskonferenser med Zlatan Ibrahimovic genom svenska förbundets försorg.

Min tveksamhet beror inte på att det är just Åke Unger (ni som vet förstår vad jag menar) utan att det är en agent i allmänhet.

Så jag ställde frågan till landslagets manager Stefan Lövgren, som för övrigt står med som kontaktperson i pressmeddelandet om presskonferensen, om det inte är konstigt att en agent håller i en presskonferens i landslagets regi.

Lövgren höll med om att frågan var berättigad.

– Men i samråd med Oscar har vi bestämt så. Och Åke har ju en bakgrund som journalist så det ska nog gå bra. Sedan är ju det här mer Oscars presskonferens än landslagets, säger Lövgren.

Jag kan förstå Lövgren och förbundet också. Situationen är förstås speciell och om det här var Carléns önskan så förstår jag att man tillgodoser den även om det kanske inte är klockrent ur ett etiskt perspektiv.

***

Oscar håller alltså presskonferens och nu når mig informationen att pappa Per tydligen också tagit bladet från munnen.

Han gör det för gänget bakom Bengan Boys-dokumentären. Nu handlar det visserligen mer om att blicka tillbaka på 1990-talet än att förklara vad som hänt det senaste ett-två åren.

Bengan Boys-gänget mejlade en form av pressmeddelande till mig i kväll och för den goda sakens skull, alltså dokumentären, så publicerar jag det i princip rakt av:

***

Man kan ju knappt bärga sig till den där dokumentären är klar. Och jag lovar att göra allt jag kan för att allt extramaterial ska publiceras någonstans.

***

Skövde tog säsongens lagbild i dag. Man kanske kunde ha väntat en dag till…

Dystra nyheter för svensk handboll i natt.

Desto roligare i eftermiddag då.

Det här publicerade jag nyss på sportbladet.se, nyhetsartikel och en liten tyckare:

Grattis elitserien och landslaget!
Sportbladet kan avslöja att Jonas Källman vänder hem till Skövde och gör comeback i landslaget.
Världsstjärnan skriver i morgon på ett ettårskontrakt med sin förra klubb.

För tre veckor sedan gick Jonas Källman i princip ut med en platsannons i Sportbladet:
– Den senaste veckan har jag börjat fundera mer på elitserien. Det hade varit skoj att komma hem till elitserien ett år, till att börja med. Det är absolut intressant, sa Källman.
Skövde, där Källman spelade 2000-02, hade tidigare nämnts.
– Jag får väl ringa Robban (Arrhenius, Skövdetränaren) och fråga om han kan hitta på något, fortsatte han.
Och nu är det klart, uppger Sportbladets källor.
Den trefaldige Champions League-mästaren, som spelade i Ciudad Real/Atletico Madrid i tolv år men som varit klubblös sedan början av juni då klubben lade ner verksamheten, anländer i morgon till Skövde och skriver på ett ettårskontrakt innan han presenteras på en presskonferens.
Därmed återvänder 32-åringen troligen också till landslaget.
– Jag får kanske ändra mitt beslut där. Nu är det helt plötsligt ett helt annat läge, sa han för tre veckor sedan.
Enligt Sportbladets källor har Källman nu, i och med att det blir Skövde, bestämt sig för en blågul comeback. Nästa landslagssamling är Super Cup i Tyskland i månadsskiftet oktober/november.
Källman blir den tredje riktigt tunga hemvändaren till elitserien, som har premiär 20 september, efter Dan Beutler till Kristianstad och Magnus Jernemyr till Lugi. Till dem kan vi lägga Kristian Svensson, Skövde, och norrmannen Stian Tönnesen, Malmö, båda med massor av erfarenhet från Bundesliga.

Stjärnorna som vänder tillbaka till elitserien
Jonas Källman, till Skövde från Atletico Madrid.
Magnus Jernemyr, till Lugi från Barcelona.
Dan Beutler, från Hamburg till Kristianstad
Kristian Svensson, till Skövde från Tus N-Lübbecke.
Stian Tönnesen, från Magdeburg till Malmö

Först Magnus Jernemyr och nu Jonas Källman.
Som om Johan Elmander skulle skriva på för Malmö FF och Kim Källström återvända till Häcken.
Zlatan? Om Kim Andersson kommer hem till Ystads IF.

Ni som brukar läsa mina ”spalter” vet att jag då och då drar paralleller till fotbollen.
Det gör jag inte så mycket för er som kan er handboll utan mer för att den mindre insatte ska förstå hur stort det är, som den här gången, att två av våra största stjärnor väljer att komma hem till elitserien.
Samtidigt haltar jämförelsen lite då Magnus Jernemyr och Jonas Källman är klart mycket större stjärnor på världsnivå i sin sport än vad Källström och Elmander någonsin varit eller kommer att bli inom fotbollen.
Men tittar vi på stjärnstatus i respektive landslag så är väl Källström och Elmander där närmast bakom Zlatan Ibrahimovic, och tillhör också det äldre gardet. Precis som Jernemyr och Källman är snäppet bakom Kim Anderson i handbollslandslaget.
Så det är först när Kim bestämmer sig för att återvända till YIF som vi kan jämföra med Zlatan till MFF, även om den parallellen också haltar fast omvänt så att säga. Ibrahimovic är ju den störste idrottsstjärnan vi haft i det här landet. Det får nog handbollsmänniskorna också erkänna.
Nog med fotboll för nu.
Det är bara att gratulera elitserien och handbolls-Sverige till alla tunga återvändare. Vi har ju Dan Beutler och Kristian Svensson också. Och Stian Tönnesen för all del. Jag tror norrmannen blir mycket viktig för Malmö och en stor attraktion i elitserien med sina framspelningar.
Skövde har alltså lockat hem två av dem och ska förstås ta sig till slutspel den här gången. Men längre än till semifinal på sin höjd tror jag inte det räcker, även om jag tror att Källman är den hemvändare som nog kommer att ha störst betydelse för sitt lag sett till vad han kan göra både bakåt och framåt.
Frågan är hur Skövde ska använda Källman. Ska de spela in ett 5-1 med honom som spets nu med mindre än tre veckor till premiären? Det där kräver ju mycket tid – och ställer stora krav på övriga spelare. Men ambitionen lär vara det.
Framåt då? Där tror jag att han går in som vänsternia. En spelare av Källmans kaliber ska förstås vara med i spelet så mycket som möjligt och inte enkelt skäras av på en kant.
Det blir spännande det här.
Vi går kanske tidernas mest intressanta elitseriesäsong till mötes.

Han har en vilja som kan försätta berg.

Men sitt eget knä var han chanslös mot.

Efter 2,5 år med rehab är 25-årige Oscar Carléns karriär redan över och vi får sorgligt nog aldrig veta hur fantastisk den kunde ha blivit.

Tiden går väldigt snabbt. När jag här ovan skulle räkna ut hur länge sedan det var Carlén Jr gick sönder fick jag räkna både en och två gånger. Tänkte först att det var 1,5 år sedan men det hände ju direkt efter hemma-VM som avgjordes redan i januari 2011 – 2,5 år alltså!

Den här tiden har knappast gått lika snabbt för Oscar. Bara Gud vet hur många timmar rehab han har kört de här åren – till ingen nytta visar det sig.

Hamburg SV skriver på sin hemsida att Carlén på söndagen lämnade klubben och staden och flyttade hem till Ystad. Han ska genomgå en fjärde korsbandsoperation i oktober/november och i ett sms till Ystads Allehanda bekräftar Carlén själv att karriären är över. Den fjärde operationen handlar om att kunna leva ett vanligt liv utan smärta och problem, inte att komma tillbaka till handbollen.

I januari inleder han i stället ett nytt kapitel i sitt liv, det efter handbollen, med studier.

Visst fick Carlén Jr vara med om mycket under sin korta karriär – underbarn, två EM, två VM (varav ett hemma-VM med en semifinal), stjärna i elitserien, alla Tysklands toppklubbar på rad när han skulle bli proffs och ett par fina år i Flensburg i Bundesligas toppskikt.

Men tänk vad det kunde ha blivit. Han skrev på för Hamburg, tillsammans med pappa Per, redan vintern 2010/11, och på våren bröt HSV Kiels dominans och vann Bundesliga. Detta Hamburg som två år senare vann det finaste som går att vinna i klubblagsvärlden: Champions League.

I hemma-VM var han också förstavalet före Kim Andersson i flera av matcherna, vilket säger en del om hans position när korsbandet slets av.

Och allt detta innan han hade hunnit fylla 23 år.

Men Carlén hann aldrig spela någon match för Hamburg. Han drog alltså korsbandet i Flensburg i februari 2011, flyttade till Hamburg sommaren 2011 och just när han skulle göra comeback i oktober drog han korsbandet igen. (Två månader senare fick för övrigt hans far sparken som tränare i Hamburg.)

Den blågula tröjan fick han heller inte dra på sig igen.

Som jag skrev i inledningen: Oscar Carléns vilja kan försätta berg, så var det någon som skulle klara att komma tillbaka efter tre avslitna korsband (det första drog han redan som 15-åring) så var det han. Oscar har gjort precis allt han har kunnat för att komma tillbaka. Men här fick han alltså ge sig.

Skador är en del av idrotten, inte minst elithandbollen, så man ska väl egentligen inte hålla på att spekulera i ”om inte det eller det hade hänt så…” Men det är svårt att låta bli när en sådan här supertalang tvingas lägga av så tidigt.

Han var en världsklasspelare när han gick sönder. Men jag skulle vilja säga att vi inte fick se Carlén nå kanske mer än 70 procent av sin potential (om man nu ska ge sig på att uppskatta något sådant i procent, vilket man kanske inte ska). Vi vet ju att en handbollsspelare inte är som bäst förrän i 30-årsåldern – om han/hon bara får fortsätta på en hög nivå. Titta på Kim Andersson till exempel. Eller Magnus Jenermyr. Eller Jonbas Källman. Eller Tobias Karlsson. Eller Mattias Andersson. Bara för att ta några exempel i dagens landslag.

Carlén hade med andra ord förmodligen ett decennium kvar på den yttersta världsnivån när han drog korsbandet i februari 2011. Tänk er den spelare Carlén var i början på 2011 och läg till all den erfarenhet han hade tillskansat sig under ett decennium i världstoppen… nej, jag vill inte tänka på det.

Nu handlar det för Oscar om att hitta ett liv utanför handbollen, denna handboll som varit hela hans liv sedan… ja, sedan han föddes den 11 maj 1988.

En ny identitet som inte är handbollsspelaren Oscar Carlén.

Det kommer säkert att gå med den viljan.

Och det finns ju andra roller inom handbollen än spelarens. Vilken tv-kanal blir först med att knyta upp honom som expert? Jag tror han skulle passa utmärkt i en sådan roll.

Inspirerad av Jasmin Zutas tweet häromkvällen om Barcelonas niometersuppställning i år (Rutenka-Karabatic-Lazarov) ställde jag frågan till en rad handbollsprofiler i Sverige:

Vilken är tidernas bästa niometersuppställning bland klubblagen?

Jag fick in en hel del intressanta svar på twitter, sms och i några telefonsamtal.

Tomas Axnér: Jakimovitj-Dusjebajev-Garralda i Teka Cantabria 1992-96. ”Så snackar vi inte mer om det!?”

Bagarn Johansson: Karabatic-Lövgren-Kim Andersson i Kiel 2005-09.

Claes Hellgren: Vujovic-Portner-Cvetkovic i Metaloplastika 1985-86.

Torbjörn Klingvall: Jakimovitj-Tjumentsev-Tutjkin i Minsk i mitten/slutet av 1980-talet.

Martin Frändesjö: Vujovic-Portner-Cvetkovic i Metaloplastika på 1980-talet.

Magnus Grahn: Jicha-Karabatic-Kim Andersson i Kiel 2007-09. ”En svensk variant på det var RIK i slutet av 1980-talet med Björn Jilsén, Jan-Erik Johansson och Magnus Wislander.”

Kent-Harry Andersson: Lars Krogh Jeppesen-Christian Berge-Marcin Lijewski i Flensburg 2003/04.

Ljubomir Vranjes: ”Gummersbach 1974-76 med Deckarm och grabbarna.”

Tomas Svensson: ”Några klassiska uppställningar: Vujovic-Portner-Cvetkovic i Metaloplastika 1985-86. Jakimovitj/Atavin-Tjumentsev-Tutjkin i Minsk 1986-88. Jakimovitj-Richardson-Garralda i Portland San Antonio 2000-04. Det är svårt att välja. För många bra. Perunicic-Lövgren-Olsson i Kiel 1999-2001 eller A Entrerrios-Chema Rodriguez-Stefansson i Ciudad Real 2007-09.”

Stefan Lövgren: ”Kan på grund av jäv inte delta. Men bra förslag.”

Ola Lindgren: ”Är Lövgren jävig är jag också det för jag spealde med Magnus Andersson och ”Böna” Hansson i Drott. Nej, men jag säger Jicha-Karabatic-Andersson i Kiel 2007-09.”

Damerna inte lika långt framme som herrarna på ungdomssidan och har Sverige gått förbi Danmark, skrev jag i tisdags.

Mindre än en vecka senare har de danska grabbarna tagit JVM-guld i ett mästerskap där Sverige bara blev sexa och de svenska J17-tjejerna taigt EM-guld.

Men nu ska vi inte uppehålla oss vid sådana detaljer 😉 utan enbart glädja oss åt JEM-guldet.

Jag har inte alls mycket koll på varken spelarna eller laget, som leds av Ola Månsson, som sådant. Men starkt att slå just Ryssland i finalen när man förlorat mot dem både i gruppspelet i EM och i ungdoms-OS tidigare i år.

Samtidigt som Sverige spelade JEM-final nere i Polen höll svenska förbundet årsmöte i Stockholm.

Inte ofta ett pressmeddelande därifrån är något att hicka till inför men den här gången var det värt att läsa igenom det hela. För första gången ”outar” nämligen SHF sina konkreta visioner för de närmaste åren.

Här är ”Vision 2017”, citerad direkt från utskicket:

Antalet seriespelande lag var 3582 år 2012. År 2017 skall det finnas minst 4800 lag.
När det gäller landslagsverksamheten är visionen att de närmaste åren skall minst en medalj erövras årligen i de äldre ungdomsmästerskapen, minst en medalj i OS 2016, guld i EM Damer 2016 (hemma i Sverige) och medalj i VM herrar 2017.
Och Sverige skall varje år full representation i Europacuperna, damer och herrar och svensk herrhandboll skall etablera en proffsliga till säsongen 2016/2017.

För övrigt omvaldes ordförande Hans Vestberg på två år och hela styrelsen sitter kvar. Bättre ordning i leden där än på Arbetsfördelningen, kan vi konstatera.

Slog Stefan Lövgren en signal och frågade om han inte kände press nu som landslagets general manager, även om det handlar om visioner snarare än målsättningar.

– Nej, inte med tanke på att jag varit med och formulerat dem (skratt). Man ska veta inom svensk handboll vad vi satsar mot och vad det finns för möjligheter om alla jobbar och drar åt samma håll. Då tycker jag inte att det är annat än är en rimlig vision om allting stämmer, säger Lövgren.

Chanserna att någon i det här JEM-guldlaget är med i hemma-EM 2016?

– Det ska mycket till att gå rakt in där. Men gärna för mig.

***

Bara en svensk platsade på Balkanbaserade Planet Handballs topp-25-lista över årets övergångar. Ni hittar den här.

IFK Kristianstads propagandaministerium försöker hänga med.

Hörde i förmiddags att Dan Beutler var i Qatar igen, eller åtminstone på väg i dag.

Ringde och kollade det med Ola Lindgren och någon mer i klubben. Det stämde och var förstås ingen hemlighet. Men en timme senare hade IFK:s propagandaministerium dragit ut ett pressmeddelande. Inte första gången de gör det så fort de förstått att vi snappat upp något.

Man skrev dock inget om hur mycket oljepengar man för för Beutler. Och Ola Lindgren hade inga sköna kommentarer i pressmeddelandet.

Men det där har jag luskat reda på och ni får det här nedan i ett knäck jag nyss skrev till webben.

Innan dess:

Jan Stankiewicz kallas ”Jas” och inget annat. Sorry för att jag skrev fel häromdagen.

På tal om gamla målvakter: jag pratade med Staffan Olsson häromdagen och frågade hur det varit på Ahlms avskedsmatch i Kiel i fredags och om någon av de gamla världsspelarna hade imponerat på honom.

Olsson pekade då ut en direkt:

– Peter Gentzel. Han var fantastisk i mål.

Gentzel, 44, hade nog varit en tung förstärkning i vilket elitserielag som helst. Och tänk er Tomas Svensson…

***

Pratade också med Lindgren om min stora genomgång av u-landslagen i tisdags.

Han, precis som flera andra tunga namn i handbolls-Sverige, vet inte om andelen UVM-finalister som etablerar sig i a-landslaget (en fjärdedel) är en bra eller dålig siffra. Vilket är en berättigad fråga.

Lindgren menar att det hade varit oerhört intressant att veta hur det ser ut i till exempel Danmark, som varit så väldigt framgångsrika på ungdomssidan. Först då, och kanske i jämförelse med några länder till, hade man vetat om den svenska utdelningen är fågel eller fisk.

Helt rätt, Ola!

Jag har tyvärr inte tid och möjlighet att gå igenom Danmark och något land till (Tyskland?). Men är det någon annan som har det så hade det varit oerhört välkommet. Jag publicerar mer än gärna resultatet här på bloggen.

Eller kanske kan Lövgren be någon av sina kontakter inom danska och tyska förbundet göra det? I gengäld kan han ju bara skicka över min genomgång på Sverige till dem.

Så till dagens Beutler-knäck:

Dan Beutler lämnar Kristianstad för Qatar igen i en vecka.
För det får Kristianstad nästan 90 000 kronor.
– Det är bra betalt per räddning han gjort under försäsongen, garvar Ola Lindgren.

I våras presenterades stormålvakten Dan Beutler som hårdsatsande IFK Kristianstads supervärvning till den stundande säsongen.
Kort därefter lämnade 35-åringen Hamburg för ett korttidskontrakt med Al-Jeish i Qatar innan han kom till Kristianstad i somras.
I dag drog Beutler till Qatar och Al-Jeish igen. Kristianstad lånar ut honom i en vecka till Super Globe, det inofficiella klubblags-VM:et där också Champions League-finalisterna Hamburg och Barcelona deltar. H43:s storstjärna Zoran Roganovic är för övrigt också utlånad till Al-Jeish.
Kristianstads tränare Ola Lindgren säger sig inte veta hur mycket oljepengar klubben får betalt för utlåningen. Men enligt en säker källa till Sportbladet får Kristianstad 10 000 euro, nästan 90 000 kronor för att vara utan Beutler en vecka på försäsongen.
– Klubben tycker att det är bra betalt per räddning han gjort under försäsongen. För det har i ärlighetens namn inte varit så många räddningar från Dan under matcherna på försäsongen, säger Lindgren med ett garv.
Inte?
– Nej, det har det inte. Men han har väl haft mycket annat i huvudet, som det här med Qatar. Med lite dollar i fickan kommer han nog hem glad igen, haha. Lite sån här jargong får vi ha med honom.
Sportbladets källa vet inte exakt hur mycket Beutler själv får för Super Globe men det ska vara mer än vad IFK får, kanske så mycket som det dubbla – 175 000 kronor.
Om sedan Al-Jeish vill ha ner honom mitt under säsongen och är beredda att betala rejält för det?
– Det bestämmer vi själva men allt är ju ekonomi i dagens värld. Det är klart att jag inte vill bli av med honom under tävlingssäsongen. Men nu passade det bra. Han missar bara träningsturneringen i Malmö i helgen och det kan vara bra för Herdeiro Lucau att få de matcherna själv, säger Lindgren.

Min text/betraktelse/tyckare från dagens presskonferens.

”Det är inte intressant att komma hem till elitserien och gå på halvfart och mosa ner 18-åringar.”
Sa Magnus Jernemyr för 1,5 år sedan.
I dag skrev han på ett treårskontrakt med Lugi.

– Med min fysiska spelstil är det svårt att spela i elitserien. Det är i matcher som mot Kiel och Madrid jag kommer till min rätt mest. Det är inte intressant att komma hem till elitserien och gå på halvfart och mosa ner 18-åringar.
Magnus Jernemyr var rätt tydlig då i december 2011 när jag ringde runt och frågade de äldre landslagsspelarna om hur de ställde sig till att komma tillbaka till elitserien en dag.
Den sista delen av Jernemyrs citat har ju hunnit bli smått klassiskt.
Men i dag skrev den 37-årige förre Champions League-vinnaren på ett treårskontrakt med Lugi.
Jag citerade Jernemyr och frågade varför han tänkt om.
– Så kände jag då. Men det finns mycket annat jag kan tillföra mitt eget lag än att banka på motståndarna, känner jag nu.
Så 18-åringarna i elitserien ska inte vara livrädda nu då?
– Jodå, det ska de vara, svarade Jernemyr.
Det finns förstås fler förklaringar till helomvändningen.
Jernemyrs familjesituation spelar såklart in när han hade bestämt sig för att flytta ihop med sin norska flickvän som är travtränare (vilket du inte kan vara överallt i världen).
En havererad handbollsmarknad i Europa är en annan förklaring.
Själv talar han gärna om Tomas Axnér som en starkt bidragande orsak till att det blev Lugi. Jernemyr pekar på att Axnér har gjort samma resa från proffslivet i en av de största ligorna till elitserien med allt vad det innebär i förståelse för Jernemyrs situation och det står klart att Axnér kommer att särbehandla sin storstjärna.
En rejäl slant i sign on-bonus har förstås också gjort sitt till, även om ingen av parterna förstås vill prata om pengarna.
Men det står klart att Lugigynnaren och multimiljonären Arne Paulsson, ”Glasmästarn” kallad, har öppnat börsen rejält den här gången. Men den är inte tom för det:
– Hade familjen (sonen och dottern har tagit över företaget) bara tillåtit det hade jag tagit hit Källman också, som ”Glasmästarn” sa till mig just innan presskonferensen skulle börja.

Vad betyder värvningen av Jernemyr för Lugi då?
Inget för anfallsspelet, sa någon.
Nej, kanske inte.
Men å andra sidan: med en kinesisk mur bakåt behöver man inte göra så många mål framåt och det ska också bli en hel del gratismål på kontring, och då tänker jag inte i första hand på när Magnus Jernemyr några enstaka gånger kliver över mittlinjen, vilket han kommer att få göra enligt Axnér.
Med Jernemyr på plats känns elitserien som ett tvålagsrace mellan de två storsatsande, skånska klubbarna Lugi och IFK Kristianstad. För Sävehof bygger ju nytt, Ystads IF och Drott känns svagare på förhand jämfört med i fjol och Alingsås och Guif räcker nog inte ända fram i år heller.

Sedan ska förstås inte marknadsvärdet för såväl Lugi som elitserien förringas med en värvning som Jernemyr.
Zlatans bok fick kidsen att låna böcker igen.
Kan Jernemyr få lundensarna att vallfärda till ”Biblioteket” och vifta med mer än sina lånekort?
Ja, föreningen Lugi har gjort vad de kunnat i varje fall.

På vilken magnitud placerar vi då den här värvningen i elitseriehistorien?
Jag kastade ut frågan på twitter sent i går kväll och har fått en rad ”nomineringar” på de största värvningarna genom tiderna.
Jag tycker att vi här kan skilja på de tydliga hemvändarna, som Magnus Wislander, Ola Lindgren och Magnus Andersson, och övriga. De är förstås större ikoner än Jernemyr men återvände ju till klubbarna de en gång lämnat och på nåt sätt alltid tillhör.
Staffan Olsson var ju förstås ingen hemvändare på det viset då han aldrig hade spelat i Hammarby. Men banden till Bajen var tajta sedan länge, ”Nollan” Grahn var tränare och Olsson skulle också bli tränare i klubben. Nej, Bajens värvning av Olsson hamnar någonstans mittemellan.
Vill också påpeka att vi inte får blanda ihop effekten/konsekvenserna av en värvning med tidpunkten för själva värvningen och förväntningarna som finns då, där vi alltså är just nu med Jernemyr. Någon föreslog Tobias Karlsson när han gick från Norge till Hammarby. Effekten för både Karlsson och Hammarby var ju fantastisk men vid tidpunkten för värvningen var det inte många som ens noterade den.
Är ni med? Bra.
Vi har förstås några Bengan Boys-legendarer som valde att återvända till andra klubbar i elitserien än de lämnat och dessutom mitt under sin storhetstid, såsom Per Carlén och Mats Olsson. Det var förstås riktigt tunga värvningar.
Sedan har vi ett par internationellt mycket namnkunniga spelare som på 1990-talet plötsligt dök upp i elitserien som tunga skrällar:
Cristian Zaharia – rumänen som var en av världens främsta skyttar när han kom till Drott 1991.
Konstantin Sjarovarov – vitryss som tog OS-guld med Sovjetunionen 1988 och VM-silver 1990 och värvades av Kroppskultur 1996.
Och mig veterligen har bara en spelare gått från mäktiga Barcelona till elitserien tidigare och det var Veroljub Kosovac till Kristianstad 1986.
Sedan har vi förstås danske EM-guldmedaljören Lars Möller Madsen till Kristianstad häromåret och landsmannen Marcus Cleverly till Lugi i våras.
Andra nomineringar är Johan Peterssons comeback i Alingsås 2009 som gav ett SM-guld och Fredrik Larssons övergång från Spanien till Sävehof häromåret.
Dan Beutler från IFK Ystad till RIK var förstås en stor värvning inom elitserien, liksom Bo ”Bobban” Anderssons övergång från Guif till IFK Malmö 1974.
Men Beutler har tillskansat sig en digrare meritlista nu så övergången till Kristianstad i somras smäller högre.
Var placerar vi då in Jernemyr i allt detta?
Med tanke på att han i dagsläget är en av världens tre bästa försvarsspelare och spelade Champions League-final för drygt två månader sedan (samt att vi i detta sammanhang stryker återvändarna Wislander, Olsson & Co av anledningen jag nämnt ovan) skulle jag säga att vi får gå cirka 20 år tillbaka i tiden för att hitta en lika stor och prestigefull värvning till elitserien. Jag tänker då på Per Carlén och Mats Olsson (till Ystads IF 1991 respektive 1994) samt Cristian Zaharia.
***
Ska bli mycket intressant att se hur domarna kommer att hantera Magnus Jernemyr – och Jernemyr domarna för den delen.
– Det är lagen själva som sätter nivån. Och vi ska sätta den på en mycket hög nivå, log Jernemyr framme vid podiet och man ska nog se det som en passning till domarna.
***
Och nog är respekten stor för Jernemyr i elitserien:
”Om Jernemyr hamnar i Lugi så vill jag redan nu be @ManssonRobert att aldrig köra rörelser där de krävs att jag är i närheten av den mannen”, twittrade Malmös kantspelare Hampus Svännel till sin spelmotor i går.
***
Förra året sa vi att det var hemvändarnas säsong med Henrik Lundström, Fredrik Ohlander, Robert Arrhenius, Joacim Ernstsson med flera.
Ehh… vad ska vi då kalla årets med Jernemyr, Beutler och Kristian Svensson redan klara och med Jonas Källman på ingång till Skövde?
***
Till sist: nu ska vi se vad Jonas Källman sa i december 2011 om att spela i elitserien igen:
– Jag kommer inte spela i Sverige igen.

Handbollens silly season slår ju i dessa dagar fotbollens trots att fotbollen är inne på sitt upplopp.

I morgon ska Lugi presentera Jernemyr och Källman kommer allt närmare Skövde.

Själv fick jag ett uppslag om JVM/UVM i dagens tidning. Tajmingen kändes sådär när Sveriges 19-åringar gick och förlorade mot Kroatien i kvarten redan på förmiddagen. Men det här paketet låg klart redan i torsdags och skulle ha gått in i tidningen i fredags alternativt i helgen (eller i går).

Nu valde redaktörerna att hålla på det till i dag och tog därmed en chansning. Samtidigt är jag glad att de inte väntade ytterligare en dag för efter dagens förlust hade det inte kommit in alls i tidningen och rätt många timmars jobb hade gått förlorade. Så med facit i hand var det här trots allt bättre, även om tajmingen inte var 100-procentig.

Och trots allt ligger fokus på U21.

Ni som missat det i tidningen och på webben får hela paketet nedan och till och med en uppdaterad version med JVM-förlusten.

Tycker det är rätt intressant att från våra fem främsta UVM-lag genom tiderna (alltså de som nått final i U21-VM) etablerar sig i snitt bara en fjärdedel i riktiga landslaget, fyra av sexton alltså.

Allra längst ner här hittar ni alla UVM-finalisterna och hur jag kategoriserat dem.

Men vi börjar med själva artikeln:

En medveten storsatsning har gett resultat.
Sverige är världens bästa handbollsnation på junior- och ungdomssidan.
– Det här är avgörande för om vi ska vara med i världshandbollen framöver, säger Stefan Lövgren, landslagens general manager.

Sverige är regerande U21-världsmästare både på dam- och herrsidan och i senaste JEM (18-åringar) för herrar blev det silver. Det blev förvisso en överraskande förlust i kvartsfinalen mot Kroatien i dag i JVM men annars har Blågult tre raka brons på just JVM för herrar.
Sverige har utvecklats till världens bästa handbollsnation på ungdomssidan.
På herrsidan har vi nu gått om Danmark, som varit en gigant på området i många år.
– Sverige är överlägset på herrsidan nu. Inget annat land är i närheten, säger Per Johansson, tv-expert, och tidigare förbundskapten för såväl damerna som det U21-landslag på herrsidan som tog VM-guld 2003.
– Damerna är inte lika långt framme men det är kullar att räkna med.
Framgångarna är ingen slump utan en medveten storsatsning som intensifierats med Stefan Lövgren som general manager för samtliga landslag sedan 2011.
– Det här är avgörande för om vi ska vara med i världshandbollen framöver. Vi har inte lika många invånare och spelare som de flesta andra länderna och har inte samma förutsättningar ekonomiskt med ligan och så vidare. Då måste vi göra det bättre och smartare än många andra och det tror jag att vi kan göra, säger Lövgren.
Men han räknar inte bara framgångarna och utvecklingen i medaljer.
– Det är viktigt att komma ihåg att det yngre landslaget (som spelar JEM och JVM) är utbildande och det äldre (UEM och UVM) är presterande. Allt mäts inte i medaljer. Till exempel spelade det lag som blev u-världsmästare i somras 69 procent utgrupperat försvar i sitt första mästerskap för tre år sedan. Inte för att de behövde det för att vinna utan för att utbilda sig.
Här intill listar vi förklaringarna till framgångarna och utvecklingen.
En av de viktigaste punkterna är den tydliga styrningen från förbundet numera.
– Är du förbundskapten har du ett färdigt utbildningsmaterial och en färdig spelidé att gå efter. Spelidén sätts i a-landslaget och sedan implementerar vi den neråt, säger Lövgren.
Medaljer i U- och JVM betyder dock inte per automatik medaljer i seniormästerskap om några år. Nu gäller det att utveckla supertalangerna till etablerade landslagsstjärnor och ni ser här intill ett antal punkter för hur det ska gå till.
Klarar man det bättre än förut går Sverige en ny storhetstid till mötes.
– Klart att det är önskvärt att sitta med det scenario vi har nu, säger Lövgren.

Analysen:

Förbundets talangfabrik har gett oss en mycket spännande framtid för svensk landslagshandboll.
Men hur många av superlöftena blir toppspelare?
Jag har tagit en titt på det där.

Sverige har de senaste sex åren tagit lika många medaljer (nio) i JEM, JVM, UEM och UVM som under alla föregående år tillsammans.
Utvecklingen har dessutom accelererat de senaste två åren med tre medaljer sedan förra sommaren.
Stefan Lövgren har förstås en poäng om den här fina utvecklingen på ungdomssidan :
– Det här är avgörande för om vi ska vara med i världshandbollen framöver.
Men hur många av UVM-stjärnorna blir internationella storspelare eller ens a-landslagsspelare om vi koncentrerar oss på herrsidan i den här spalten?
Före sommarens guld hade Sverige varit framme i UVM-final, alltså själva examensdagen, fem gånger: 1985 (64-65:or), 1991 (70-71:or), 1999 (78-79:or), 2003 (82-83:or), 2007 (86-87:or).
Jag roade mig med att dela in alla svenskar som spelat UVM-final i fem kategorier utifrån hur seniorkarriären sedan gick:
Världsstjärna.
Internationell storspelare.
Landslagsspelare (etablerad).
Utlandsproffs (ja, inklusive spel i Norge).
Elitseriespelare.
Det visar sig att bara tre till sex spelare i varje finaltrupp på 16 spelare har etablerat sig i a-landslaget och en till tre av dessa har i sin tur nått nivåerna internationell storspelare eller världsstjärna (undantaget silverlaget 1985 med hela fyra blivande världsstjärnor i Magnus Wislander, Ola Lindgren, Staffan Olsson och Tomas Svensson).
I guldlaget 2007 är det bara målvakterna Johan Sjöstrand och Andreas Palicka samt Johan Jakobsson som etablerat sig i landslaget. Tio av de 16 har bara nått elitserien.
I silverlaget 1991 etablerade sig inte en enda i a-landslaget. Men så var de också tvungna att slå sig in i ett Bengan Boys som just hade erövrat världen och skulle fortsätta leverera i elva år till.
I det sammanhanget har Lövgren ytterligare en poäng:
– Man måste titta på åldersstrukturen och karaktären på a-landslaget just vid det speciella tillfället. Har man otur har man ett gäng unga världsstjärnor framför sig som ska spela i tio år till. Har man ”tur” finns det en åldersstruktur som passar så man slussas in efterhand.
Själv spelade inte Lövgren ett enda mästerskap som ungdomsspelare. Han togs aldrig ut till det där silverlaget 1991. Men det gick ju rätt bra ändå…
Tittar vi på a-landslaget i dag så har sommarens u-världsmästare knappast ett gäng unga världsstjärnor som ska hålla på tio år till framför sig. Inte minst på niometer och i mittblocket bakåt ligger fältet öppet.
Men fältet låg synnerligen öppet också för UVM-guldlaget 2003. Och det var en kull som betraktades som den kanske mest talangfulla sedan Wislander & Co 1985. Men Kim Andersson var den ende som utvecklades till världsstjärna, Fredrik Petersen (till slut) och Jonas Larholm blev två internationella storspelare och Lukas Karlsson etablerade sig i landslaget under en period.
Kan förbundets satsningar på talangprojekt, b-landslag, implementering av a-landslagets idéer ge oss en bättre utdelning de närmaste åren?
Förhoppningsvis, ja. Och det lär behövas för att vi ska kunna slå oss in bland de absoluta toppnationerna som Spanien, Danmark, Frankrike och Kroatien framöver.
Bara att hoppas att talangerna inser vilka möjligheter och förutsättningar de får och gör något av dem.

Tilläggen:

Är du med hela vägen spelar du fyra mästerskap på fyra år:
JEM (18 år), JVM (19 år), UEM (20 år) och UVM (22 år).
Varje mästerskap avgörs vartannat år.

Medaljörer 2012 och 2013
Herrar
UVM 2013
Guld: Sverige. Silver: Spanien. Brons: Frankrike.
UEM 2012
Guld: Spanien. Silver: Kroatien. Brons: Slovenien.
JVM 2013 (pågår)
JEM 2012
Guld: Tyskland. Silver: Sverige. Brons: Danmark.

Damer
UVM 2012
Guld: Sverige. Silver: Frankrike. Brons: Ungern.
UEM 2013
Guld: Ryssland. Silver: Ungern. Brons: Danmark.
JVM 2012
Guld: Danmark. Silver: Ryssland. Brons: Norge.
UEM 2013 (pågår)

Svenska medaljer genom tiderna
Herrar
UVM
Guld: 2003, 2007, 2013.
Silver: 1985, 1991, 1999.
Brons: 1979, 2001.
UEM
Silver: 2006.
JVM
Brons: 2007, 2009, 2011.
JEM
Silver: 2012.
Brons: 2001, 2006, 2008.

Damer
UVM
Guld: 2012.
JVM
Guld: 2010.

Därför är Sverige bäst
* Förbundets satsning: SHF har bestämt sig för att satsa stora resurser på ungdomslandslagen och med en tydlig målsättning: man ska alltid kvala in till alla mästerskap.
* Förbundsstyrningen: Som u- och j-förbundskapten bestämmer du inte själv spelidén. Den har förbundet redan satt med hjälp av a-förbundskaptenerna.
* Kompetenta tränare: Framför allt på herrsidan har erkänt skickliga tränare/instruktörer blivit förbundskaptener, som Jan ”Proppen” Karlsson och Magnus Andersson nu senast.
* Fokus på attityd och karaktär: Dessa egenskaper hos spelare har premierats. ”Det är minst lika viktigt som spelidén. Vissa andra länder sticker ut mer än oss när det kommer till uppoffrande” (Lövgren).
* Proffsigare klubbar: Har gett bättre förutsättningar för spelarna i vardagen.
* Träningarna: Man tränar mer och bättre ute i klubbarna.
* Elitseriespel: Proffsflykten gör att 19-20-åringar får ta stort ansvar tidigt i elitserien. Flera av UVM-hjältarna i somras har varit nyckelspelare i sina klubbar i elitserien i flera år.
* Internationellt motstånd (herr): Elitserieklubbarna möter i dag internationellt motstånd också på försäsongen, vilket också härdar förstås.
Så ska supertalangerna bli etablerade landslagsstjärnor
* Talangprojektet (herr): I höst sjösätts ett nytt talangprojekt ihop med SOK där cirka tio spelare mellan 16 och 21 år handplockas för att utvecklas individuellt till världsstjärnor med sikte på OS 2016.
* B-landslag (herr): För att göra steget från U21 till a-landslaget mindre ska fler matcher med ett b- eller talanglandslag spelas.
* Implementeringen: A-landslagens terminologi och spelidé implementeras allt mer neråt till de yngre landslagen. Därmed kommer nya spelare in i a-landslagen snabbare och lättare.
* Proffsigare klubbar: Utvecklingen mot proffsigare organisationer i klubbarna fortsätter och skapar bättre förutsättningar för spelarna.
* Närvarande a-förbundskaptener: Seniorlandslagens förbundskaptener har de senaste åren i regel varit med under delar av mästerskapen för att lära känna talangerna och motivera dem.

Så gick det för UVM-finalisterna:

2007 (guld):
Johan Sjöstrand: Internationell storspelare.
Andreas Palicka: Landslagsspelare.
Alexander Borgstedt: Elitseriespelare.
Richard Blank: Elitseriespelare.
Johan Elf: Elitseriespelare.
Charlie Sjöstrand: Elitseriespelare.
Joakim Bäckström: Utlandsproffs.
Emil Berggren: Utlandsproffs.
Marcus Tobiasson: Elitseriespelare.
Viktor Fridén: Elitseriespelare.
Tobias Warvne: Elitseriespelare.
Johan Jakobsson: Landslagsspelare.
Magnus Johansson: Elitseriespelare.
Leonel Ojala: Utlandsproffs.
Björn Nordmark: Elitseriespelare.
Anders Hallberg: Elitseriespelare.

2003 (guld):
Anders Persson: Utlandsproffs.
Rickard Kappelin: Utlandsproffs.
Oscar Jensen: Elitseriespelare.
Lukas Karlsson: Landslagsspelare.
Martin Bystedt: Elitseriespelare.
Jonas Larholm: Internationell storspelare.
Robert Johansson: Elitseriespelare.
Niklas Grundsten: Utlandsproffs.
Niklas Forsmo: Utlandsproffs.
Joacim Ernstsson: Utlandsproffs.
Kim Andersson: Världsstjärna.
Fredrik Petersen: Internationell storspelare.
Olof Ask: Utlandsproffs.
Sebastian Geissler: Elitseriespelare.
Fredrik Lindahl: Landslagsspelare.
Rasmus Wremer: Utlandsproffs.

1999 (silver):
Mattias Andersson: Världsstjärna.
Robert Lechte: Utlandsproffs.
Magnus Lindén: Utlandsproffs.
Niklas Johansson: Utlandsproffs.
Fredrik Nilsson: Elitseriespelare.
Henrik Lundström: Internationell storspelare.
Sebastian Seifert: Landslagsspelare.
Marcus Ahlm: Världsstjärna.
Johan Lindberg: Elitseriespelare.
Robert Arrhenius: Landslagsspelare.
Pierre Hammarström: Elitseriespelare. Utlandsproffs.
Calle Sjödin: Elitseriespelare.
Bastian Andersson: Elitseriespelare.
Alexander Hansen: Utlandsproffs.
Carl-Johan Andersson: Utlandsproffs.
Daniel Skipper: Elitseriespelare.

1991 (silver):
Anders Bengtsson: Elitseriespelare.
Niklas Gonzales: Utlandsproffs.
Anders Lindqvist: Utlandsproffs.
Henrik Andersson: Utlandsproffs.
Tomas Berntsson: Elitseriespelare.
Mommi Flemister: Utlandsproffs.
Patrik Holmström: Elitseriespelare.
Stefan Jangmo: Elitseriespelare.
Torbjörn Carlsson: Elitseriespelare.
Andreas Nilsson: Elitseriespelare.
Fredrik Simonsson: Utlandsproffs.
Niklas Simonsson: Utlandsproffs.
Anders Tranberg: Elitseriespelare.
Urban Wangel: Utlandsproffs.
Magnus Weberg: Elitseriespelare.

1985 (silver)
Tomas Svensson: Världsstjärna.
Peter Samuelsson: Elitseriespelare.
Joakim Damm: Elitseriespelare.
Johan Eklund: Landslagsspelare.
Mats Eriksson: Elitseriespelare.
Jan-Erik Johansson: Elitseriespelare.
Peder Järphag: Landslagsspelare.
Thomas Olsson: Elitseriespelare.
Daniel Rooth: Elitseriespelare.
Staffan Olsson: Världsstjärna.
John Jansson: Elitseriespelare.
Magnus Wislander: Världsstjärna.
Ola Lindgren: Världsstjärna.
Inge Johansson: Elitseriespelare.
Robert Wedberg: Elitseriespelare.

Skrev den här till webben nyss:

För två veckor sedan avslöjade Sportbladet att Magnus Jernemyr var nära Lugi.

I morgon håller Lugi presskonferens och enligt SVT är landslagsstjärnan klar.

Det har gått 28 år sedan han gjorde sin första a-lagsmatch för Lugi.

15 år sedan han var med och tog EM-guld och tilldelades Bragdguldet.

Sex år sedan han lade av (första gången).

Nu gör 44-årige Jan Stankiewicz comeback.

I dag blev det klart att veteranen blir förstemålvakt i år i norska toppklubben Fyllingen.

Han bara garvar när jag ringer upp honom.

– Det var ju inte riktigt så här det skulle bli, säger Stankiewicz.

Anledningen till skrällcomebacken är att danska nyförvärvet Jannick Lenthe plötsligt bestämde sig för att sluta med handbollen.

Enligt Fyllingens svenske tränare Anders Fältnäs hade man 25 olika målvakter på listan men till slut föll valet på klubbens sportchef och målvaktstränare, Stankiewicz alltså, på grund av den ansträngda ekonomin.

– Jag kom just från träningen så nu får jag väl ligga med benen högt. Nej, så farligt är det väl inte. Men jag får jobba med fysiken nu de närmaste veckorna.

Han gjorde alltså sin första a-lagsmatch för Lugi redan säsongen 1984/85 även om det dröjde fyra år till innan han gjorde elitseriedebut.

Sedan blev det Kristianstad, en sväng till Norge, Irsta, Lugi (igen), norska Runar, Gummersbach (1999-2003), schweiziska Winterthur och till slut Fyllingen i Norge, där han och familjen (fru och tre barn) sedan 2005.

Det här är inte första gången ”Jasch” gör comeback i Fyllingen. 2009 hoppade han in och spelade bland annat Champions League mot Alingsås och Ciudad Real och gjorde två säsonger. Sedan har det blivit någon enstaka match efter det också.

– Det här är inte optimalt. Vårt mål är att vara den ledande klubben i Norge och då håller det ju inte att ta in en pensionär. Men nöden har ingen lag, säger Stankiewicz, som vid sidan av sina åtaganden i Fyllingen är sportkoordinator på ett idrottsgymnasium i Norge.

Bästa minnet från karriären?

– EM-guld 1998 förstås och VM i Japan (silver). Det var de två mästerskap jag var med i. Sedan var det härligt att uppleva Bundesliga under fyra år i Gummersbach och jag hade också en bra tid i Winterthur.

Stankiewicz bokfördes för 83 landskamper mellan 1992 och 1999.

***

En annan skräll (även om det läckte ut i lördags): Barcelonas högersexa Alberto Rocas, 31, är klar för Kif Kolding. Skrivit på för tre år.