När det är lite tungt att andas har jag i dag. Jag vet precis när det infinner sig när jag är i obalans, precis har avslutat något och ska gå över i en ny fas. Alla vi på Perfect Day har jobbat sinnessjukt mycket under en tid. Sen sommaren faktiskt. Mycket på grund av att hinna med en massa innan Amanda ska få sin fina bebis. Men på något sätt gick vi ner i lite tempo den här veckan. Superskönt men innan jag har landat vet jag inte riktigt vem jag är. Jag tappar allt från stil till rutiner. Kommer inte riktigt i håg vad jag brukar äta till frukost, hur jag fick i hop allt. Fruktansvärt jobbigt, i min lilla värld.

Så i dag är det den där dagen när jag har surr i bröstet och gråten i halsen. Jag vill liksom gömma mig en smula. Åka hem till mamma. Slippa vara stor och stark. Gråta ut.

När jag mår så här börjar jag i alla fall med bra saker. Ringer jobbiga samtal för det är ändå så jobbigt i mig.

Här är min att-göra-lista idag. Högt och lågt. Hit och dit allt för att hamna i balans igen.

• Boka frisören

• Boka terapi

• Ringa fastighetsskötaren med allt som ska göras hemma

• Köpa typ tusen strumpor till hela familjen

• Bankmöte

• Bilskroten

Ja, det var väl det.

Nu åker jag och hämtar mina barn. Bästa botemedlet för allt.

http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/cohannahoammanda/article15421836.ab

Nu ska vi göra fler gör-om-mig till vårt magasin. Den 27 september kommer första numret med de första vi gjorde. Så kul. Men om du är sugen på en ny höstlook skicka din ansökan till info@perfectdaymedia.se!

Skicka med en bild där du har utsläppthår, gärna en närbild samt helfigur. Detta för att vi inte träffar dig innan stylingen och att vi ska kunna ge dig en så bra snygg stil som möjligt är. Vi behöver också veta klädstorlek, skostorlek och längd. Mail och telefonnummer är det viktigaste av allt!

Jag älskar inte att resa. Eller jo det gör jag visst men det ska vara på ett visst sätt för att jag ska älska det. Helst vill jag ha med mig hela min familj för att jag ska må riktigt bra. Men om jag inte kan släpa med mig hela släkten vilket är i princip omöjligt kan jag nöja mig med min lilla egna familj. Självklart hör det här i hop med att jag har dödsångest, separationsångest och en massa andra ångestar.

Jag har rest massor i mitt liv men mest i jobbet som i och för sig har tagit mig till spännande platser men jag kan inte titulera mig upptäckresande på något sätt. Den mest planerade resa jag har gjort var när jag och min bästis Saga lyx-backpackade i Thailand en månad för tio år sen. Vi skulle göra en sista resa innan vi skaffade barn och så blev det i alla fall för mig. Året efter var jag på smällen så var den sagan all.

Men nu drömmer jag om en sån där vinterresa till en exotisk plats. Jag vill ha med mig min egna lilla familj och bara kunna ägna mig åt den. Jag vill ge mina barn såna upplevelser och vet ju hur bra det är att uppleva saker tillsammans.

Så nu önskar jag tips! Var ska vi åka? Det behöver absolut inte vara någon superlyx men jag vill att det ska vara vackert, mysigt, helt och rent. Inga stora familjekomplex med bamseklubbari varje hörn. Utan privat och unikt. Ja, ni hör. Finns detta i resekatalogerna? Jag behöver råd! Berätta om era pärlor.

Här kommer mailadressen till finaste Katarina! Hälsa från mig!

katarinazellner@gmail.com

Jag vet att jag skrev en massa om hösten i början av augusti. Hösten hit och hösten dit. Jag tar tillbaka. Min höst hade definitivt inte börjat jag tror att jag landade någon form av höststart i helgen. Att förflytta hela sitt liv till Gotland under två månader har både för och nackdelar. Egentligen bara fördelar men det var sjukt svårt att komma tillbaka till stadslivet igen. Nu ska jag bara hitta en bra livsbalans. Jakten fortsätter efter det perfekta livspusslet. Bebisbehov kontra tweeniebehov. Vardag kontra fest. Jobb, träning, hälsa, vänner, lägenhetsfix….

Det första jag ska göra i morgon är att dra i gång min prenumeration på Ekolådan. Måste börja veckohandla. Hade glömt av att det var så jag brukade göra. Är också helt klart bästa lösningen när man har en liten person i familjen som fullständigt kan förgöra en mataffär på rekordtid.

Jag skojar inte om jag säger att vi pratar intensivt här hemma om att skaffa en motionscykel. Måste boka in ett möte med min spåtant också. Snart är hösten i ordning.

Söndag morgon. Vi äter frukost i omgångar, Wilma (som är besatt) tittar på Pippis ballongfärd för sjuttioelfte gången, det viks tvätt, leks, jag surfar runt på någon rese-sajt för att se vad för exotiskt som erbjuds runt jul. Plötsligt säger Bankis att han har tänkt klart när det gäller vårt boende. Han är sån min Bankis, jag bollar upp saker tycker kanske att jag inte direkt får medhåll vilket är helt sant men bollen ligger kvar hos honom, han grubblar i det tysta, vänder och vrider och så plötsligt kommer bollen tillbaka. Det kan vara månader mellan kasten. Men ändå han tänker klart medan jag susat vidare med tusen andra tankar.

Så vi har ägnat denna förmiddag till att planera. Jag älskar det. Hur vi ska ha det närmaste tiden, året. Vad vi ska satsa på. Resa, inreda, hur vi borde ägna tid åt varandra utan barnen. Ja, allt det lilla.

Det kanske låter töntigt men då mår jag som bäst. För det är de små sakerna i livet som räknas. Att man trivs hemma, får tid till skratt, planeringen av en tjejmiddag, att få till en underbar söndageftermiddag med en höstprommis i solen och en middag hos mamma.

Det var bara det. Glöm inte det lilla. Ha en underbar dag!

Lyssna här!

Hoppas att ni tycker om den.

Jag ska genast sluta klaga men det har varit minst sagt hektiskt senaste tiden. När jag har ett schema som ser ut på det viset så luftar jag det med snälla saker. I dag kände jag att jag behövde börja dagen själv, på ett snällt och inspirerande ställe (Urban Deli på Söder). Just nu sitter jag och spanar på självaste Ben Gorham han som startade och driver Byredo. Cool kille med supercool produkt. Mellan spaningarna skriver jag. Jag älskar att höra hur författare har det när dom skriver. Camilla Läckberg sitter ofta på café, Denise Rudberg stänger in sig på ett hotell i slutskedet, stänger av mobilen och hotellet ska vara dyrt så att hon är piskad av hotellnotan som bara blir större och större ju längre hon är där. Martina Haag har ett självboostande kontor omgiven av sina egna böcker så att hon kan påminna sig om då och då att hon kan. Jag är tydligen på Urban Deli.

Hörrni. Solen skiner i dag. Gör något snällt.

Jag tänkte på en sak, om jag hade fått plastikoperera allt jag inte gillade hos mig själv som tonåring så hade jag varit omopererad till oigenkännlighet. Vid osjälvsäkra fjorton hade jag lätt låtit vem som helst sätta kniven i min stora, fula näsa. Den där som jag i dag älskar och inte skulle låta någon röra för alla biljoner i hela världen. Mage, lår och lovehandels hade fått sig ett redigt blowjob vid retliga sjutton. Mina bröst hade fått taffliga 90-tals silikoninlägg, inte för att de skulle bli större, utan för att jag vid den åldern inte alls kunde förstå vilken nytta jag i framtiden skulle få för mina mjuka, naturliga tuttar (läs amning och framförallt är det ju ingen hemlighet att killar är ju helt tokiga i hela tuttprylen). Det jag vet nu som jag inte visste då är att jag inte hade varit ett dugg nöjd med mig själv och i dag bittert ångrat alla ingrepp.

För ett par år sedan läste jag en artikel i ett amerikanskt mycket glossigt magasin. Den handlade om du vet hon som spelade den där lockhåriga Baby i favvofilmen ”Dirty Dancing” . När den filmen kom ville jag vara Baby och jag hoppades innerligt att jag skulle få träffa en alldeles egen dansande, farlig Patric Swazye. Det härliga med Baby som i verkligheten heter Jennifer Gray var ju att hon var så naturlig. Hon var inte som hennes storasyrra i filmen. För att fräscha upp ditt minne så var grejen mellan dem att Baby var den naturliga och helt bara vanliga men som ändå fann den stora kärleken och hennes syrra var svårt tjejtjejig, brydde sig bara om hennes utseende och vad hände med henne, jo, hon träffade svinet och blev dumpad. Sensmoralen var kort och gott att det är bättre att vara som man är och bli älskad för den man är och att det är bra nog. Nåväl, hon gjorde ”Dirty Dancing” som blev en succé och skaffade sig därmed en agent som sig en Hollywoodstjärna sig bör.

Denna agent spådde Jennifer en lysande framtid om hon bara blev lite mer filmstjärneaktig. Några små och några större ingrepp skulle göra henne perfekt. Jennifer lade sig gladeligen under kniven och vaknade upp ur narkosen som en ny människa.

Men resultatet blev välordnat trist och efter det blev det inga fler filmroller.

På mitt förra jobb hade jag en yngre kollega som förbryllar mig dagligen. Hon är en sån där tjej som jag känner igen mig i när jag var yngre. Hon pratar alldeles för högt, tycker för mycket och är lite för mycket hela tiden. Hon kommer att snida fram en fantastisk personlighet med åren. Men hon är inte nöjd med sig själv. Hon vill operera sin näsa och haka.

Jag försöker få henne att förstå hela grejen, allt jag har lärt mig av åren som har gått. Men för att vara riktigt tydlig drar jag det en gång till. När man är tonåring och en bra bit över tjugofem så är varenda detalj på kroppen värsta stora grejen. Man är så taskig och kritisk mot sig själv så att det är ett under att man inte tar livet av sig på stört. Men jag lovar att några dagar över säg tjugosex så omvärderar alla sitt utseende och vi ska inte snacka om vad som händer när man har fått barn. På något magiskt sätt börjar man se helheten, bra sidor och acceptera sig själv. Så kära lilla kollega och alla ni som går i såna här tankar lär av mig och Baby och vänta med hakan och näsan. Vill du sen operera dig runt trettio så ska jag inte hindra dig.

Tre lagar som regeringen borde lägga till i lagboken pronto:

1. Inga skönhetsoperationer för än efter trettio.
2. Tio statligt betalda terapitimmar mellan 15 och 20. Det borde vara lika viktigt och självklart som att man har fri tandvård till 19.
3. Tio timmar terapi måste ingå för varje kirugiskt ingrepp. Plastikkirurgen tar notan.