Ni kanske har upptäckt men podden är här! Denna bild är en rekonstruktion av när jag gjorde bort mig i affären härom dagen. Anekdoten återges i podden.
För alla som vill höra om det och en massa annat, lyssna här!
Färgerna är så intensiva, blommorna står och vajar längs vägen, ljuset står lägre och när vinden tar i är det en annan luft. Augusti är snart här. Det är som att sommaren rundas av. Som att den där roliga festen snart är slut och alla måste gå hem. Jag är dålig på transportsträckor. Jag är bra på att vara där jag är men inte när jag vet att det snart är dags för förflyttning. Det är därför jag aldrig har tyckt om att resa. Det kostar så mycket att bryta upp, åka i väg, färdas över land och hav. Det finns ju de som älskar det. Att vara på väg. Jag vill bara stå still. Inte i tanken. Inte i mitt liv. Jag vill att allt ska hända där jag känner mig trygg, på min arena, då är jag som bäst.
I dag var det som om sommaren tog slut en smula. Höstens verklighet slog emot mig med en otrolig kraft. Jag kunde knappt andas.
Jag liksom sörjde att sommaren snart är över. Den har varit evighetslång och samtidigt ett ögonblick. Jag sörjde att blommorna ska försvinna. Att snart ska vårt hus stå tomt igen. I väntan på oss. Jag vill klamra mig fast vid allt det här. Inte sakta förflytta mig.
Jag vet att när jag vaknar i morgon bitti är allt bättre. Jag har förlikat mig med att det är så det är. Gjort om det här till något bra. Hittar sättet som gör att varje timme och minut som är kvar blir värdefulla, att de inte slarvas bort. Jag kommer baka den sista jordgubbspajen, grilla vid havet, plocka blommor med Wimsan, pyssla klart Rosas loppisinköpta dockskåp, älska min bankis så mycket jag kan, fylla hela bilen med barn och bada efter middagen, äta bullar på bageriet, andas, vara min alldeles egna Gotlandssommar. Så måste det bli.
Jag är helt slut. Vi gjorde sommarens utgång i fredags. Visby by night. Wisby Strand bjöd på ett hejdundrande galej. Jag dansade som en galning, gjorde en praktvurpa och tjoade mig hes. Alltså den där praktvurpan var en riktig höjdare. På denna middag ingick det liksom att alla stog på sina stolar och dansade. Vårt bort var längst ut i lokalen. Jag dansar på stolen, vacklar till ska ta stöd mot väggen bakom. Om det ändå hade varit en vägg, det var ett draperi. Så jag föll handlöst från stol, in i draperiet över en massa högtalare. Folk kom fram och frågade oroligt om jag hade slagit ihjäl mig. Jag låg där skrattande och kom undan med tre små blåmärken på armen.
Jag tänker. Om jag hade gjort samma vurpa helt nykter i mitt kök till exempel ja, men då hade jag säkert fått ett flertal benbrott.
Nog om denna fadäs. Det var kul men herre gud vad det tar på krafterna. Nu har jag en vecka kvar innan vi börjar stormjobba. Augusti är fullbokad. Nästa vecka startar vi inspelningen av ”På middag hos Hannah & Amanda”! Så jag tänker att jag ska ägna den här veckan till att boosta inför hösten. Äta bra, sova mycket och träna varje dag. Jag kickstartar denna i dag. Ge mig alla era tips på välgörande grejer. Utrensande shots, vitaminer och annat som kommer göra att augusti går som en dans.
Om du fortsätter så här i två veckor till förlåter vi allt…
Jag var så upptagen av att fixa detta lilla event att jag har inte tagit en bild. Men Amanda lyckades fånga några fina.
När jag läser de sura och lite uppläxande kommentarerna börjar mitt punkhår växa ut igen. Jag får lång svart lugg och snagg på sidorna. Jag vill visa att jag gör som jag vill. Jag vill ta tillbaka mitt inlägg och skrika att jag säger SÅHÄR precis så många gånger jag vill. Jag skiter i om det låter obildat och tonårsaktigt. Jag vill visa att mina SÅHÄR inte har ett dugg med min framtid att göra. Det enda som skulle kunna hända är att hon som skrev just den kommentaren slutar lyssna och får det lite, lite tråkigare.
Jag har alltid varit lite för mycket. Skrattat för högt, pratat för mycket, varit för kär, velat leva för fort… För vem undrar jag? I min värld är just det där för något jag älskar. Jag älskar att skratta, gråta, älska vara för mycket. Om jag inte får allt det där i dubbeldos tycker jag att det är tråkigt. Jag dansar i köket, sjunger så det dånar och om det är för långsamt ser jag till att speeda upp. Jag vill att det ska vara vackert omkring mig, att mina barn ska vara lyckliga och jag ger mig inte tills alla jag känner har berättat allt. Jag vill hoppa över ytligheter och fråga allt man inte får. Jag har alltid berättat för mycket om mig själv, hatar att vara hemlig. Allt blir ju så mycket bättre om man får prata om det .
Jag älskar mitt liv, älskar att vara jag.
Jag ska putsa bort några SÅHÄR. Resten behåller jag. Välkommen till the to much society.
Hela huset är fullt med släkt och i morgon är det dags för Wilmas dop. Det som från början var en familjegrej har nu vuxit och blivit kalas för alla som råkar ha vägarna förbi. Det blev en hel del. Jag tror att det kommer bli en bra blandning mellan hur man gör saker i min familj och Gustavs familj. Jag älskar ju ceremonier av alla dess slag. Det storstilade och högtidliga. När allt blir koncentrerat och känslorna får plats. Klänningen är inköpt, dopvattnet hämtat från havet vid vår vackraste strand, en gudmor och en gudfar som kommer ta det bästa ansvaret livet ut, ja allt är på sin plats. Det blir bra.
Jag har verkligen ett tics. I den senaste podden tror jag att jag slår mitt rekord som jag satte i Betnér Direkt, se nedan. Det knasigaste är att jag har haft det sen tonåren och det är sjukt svårt att jobba bort. Jag måste anstränga mig något jävulskt. Det är inte så att jag skäms över mitt tics, några såhär får gärna lätta upp snacket men när jag går bananas är det ju helt vansinnigt jobbigt. Jag har funderat mycket på vad det här är senaste veckan. När jag lyssnade igenom frågepodden så blev det väldigt tydligt. När jag inte har tänkt igenom det jag ska säga så blir det en herrans massa såhär. Det är som om det är i stället för stamning. Mitt sätt att fylla ut medan hjärnan tänker klart. Jag lovar att jag ska jobba på det! Såhär.
http://www.aftonbladet.se/webbtv/noje/underhallning/schulmanshow/article15067215.ab
Vi är som sagt i Stockholm och gör ”Gör om mig”. Så himla kul och tjejerna blir supersnygga. Jag har gjort från landet till storstan-gör-om-mig på mig själv och har dagen till ära blus från Åhléns och kjol från H&M.
I morse tog jag och Amanda ett tidigt flyg till storstaden. Nu väntar vi på den personen som är först ut i tidningen under rubriken ”Hannah & Amanda möter”. Det ska bli mycket härligt, roligt och spännande. Älskar att få prata länge med personer jag är nyfiken på.
Nytt för mig och Amanda också att göra intervjuer i skrift. Vi är lite nervösa för att inte diktafonen ska fungera och är beredda med dator, penna och papper också så att vi inte ska missa något fantastiskt.
Håll tummarna för att allt funkar.