En helt vanlig tisdag.

Kofta: H&M

Klänning: Twist & Tango

Strumpbyxor: Twilfit

Skor: Din Sko med februarilook aka skitiga

Vaknade 06.10 av Wilma , vi gick upp och gjorde frukost. Rosa skulle till tandis i ottan och Wilma och Gustav gjorde sig i ordning inför första dagen på dagis. På promenaden till tandis konstaterade jag och Rosa att vädret var som en blöt, kall filt. Tog tunnelbanan till jobbet för att möta upp Amanda och Clara. Vi tog Amandas bil och körde till en avkrok för att spela in andra avsnittet av vår podcast. Det handlar om otrohet och mitt i allt snack grät jag en tår för gamla ledsamheter.  Den kommer på fredag.

I dag önskar jag mig följande:

1. Att någon ordning och reda fé ska komma hem och göra den där utrensningen som jag var så pepp på i söndags.

2. En liten miljövänlig stadsbil att svänga runt med mellan skola, jobb och dagis.

3. Nytt smink.

4. Att dagisinskolningen går bra.

5. Diamanter

6. En resa till Barbados.

7. Fred på jorden.

Ja, det var väl allt.

Amanda redovisar för sin måndag. Jag tar vid där jag lämnade henne i dag. Efter den mysiga lunchen tog jag i all hast en taxi till Sveriges Radio där jag skulle ha ett möte. Jag älskar påtvugna transportsträckor. Det är då jag hinner ringa alla jag behöver ringa. I bilen denna gång hann jag och Ann Söderlund avhandla livet, jobbet och kärleken. Vi skrev en graviditetsbok som heter ”På Smällen från A till Bebis” som kom ut 2005 och planerar fortfarande med liv och lust uppföljarna ”Från bebis till dagis” och ” Från dagis till tonår” eller nåt. En härlig, ärlig triologi men mammahjärtat på rätta stället. En dag då jäklar.

Väl framme vid SR hade vi ett mycket roligt möte. Hastade vidare till nästa möte där jag mötte upp Lady Mandy igen. Hastade vidare till Rosas teaterskola. Rosa har varit hos sin pappa under helgen så det var ett kärt återseende. På väg hem tyckte jag att Rosa kliade sig lite väl mycket i håret och eftersom skolan typ är tapetserad av det-går-löss-lappar var jag snabb att kolla läget i hårbotten och kunde konstatera att lapparna berörde oss i allra högsta grad. Så sen dess har jag jobbat apoteket-hem-avlusning-bada-barn-kamma-barn-laga-middag-slänga-in-tvätt…

Gaahhh! Jag hatar löss. Det kliar på hela min kropp och jag tycker mig se de där miniliven överallt. Finns det något superknep?

Gå in här så kan ni vinna mina outfits från programmen.

Här får ni min måndags-vår-buissnes-look!

Blus: Indiska

Kjol: H&M

Strumpbyxor: Twilfit

Stövlar: Don & Donna

Nagellack: Mavala Los Angeles 74

Nu är jag hemma igen. Under hela bilfärden från Åre har jag planerat nästa steg i utrensningsprocessen. Jag tror stenhårt att ordning och reda bringar lycka så det är bara att ta tag i motståndet och ge sig in i det här.  Så här ligger det till. Vi har ett rum som vi har använt som förråd. Jag vet att det låter helt sjukt hur man kan lyxa sig med  att ha ett rum hemma med bara skit i. Men så blev det när Gustav flyttade in och under två år har det varit som ett skämt.

Nu ska Rosa få det rummet och Wilma få Rosas rum. Rosas rum är också helt sjukt stökigt och är ett virrvarr av grejer. Så jag tänker att jag och Rosa varje kväll denna vecka ska slänga, lägga undan till Wilma och kusiner och ta allt det hon vill ha i sitt nya rum och ställa på ett ställe. Så får Gustav göra samma sak med sina grejer.

På söndag ska allt vara på plats. Jag blir trött och yr bara jag skriver det här. Men det är dags nu. Wilma börjar på dagis i veckan, pappaledighetslyxen är ett minne blott och vardagen blir lite tuffare att få i hop. Men om det är ordning och reda tänker jag mig att det blir lättare. Ni vet var ni läste det först. Min utmaning är att jag skrivet det här.

Det vore ju sjukt pinsamt om jag nu inte lyckades!

Tack för alla era olyckliga historier. Jag önskar att jag hade ett par skor till er alla! Det är ju helt galet egentligen att välja en vinnare. Men jag måste säga att ni är alla vinnare som delade med er. Jag tror att det är dödsviktigt att våga prata om saker. Vårt ältande är som terapi och andras historier kan få oss att våga saker vi aldrig kanske trodde att vi skulle våga. Men det var en grej i det här som liksom nöp tag i mitt hjärta lite extra.

Mamma H skriver så här:

”Det blir sällan som man tänkt sig. Tanken på att jag inte haft möjlighet att njuta av den första bebistiden med mina barn gör mig fortfarande lite olycklig. Det kan ju inga skor i världen ändra på, men de är väldigt väldigt fina och lyckosamt nog exakt i min storlek!”

Det är en av mina stora sorger också. Att jag på grund av en massa skitiga omständigheter som jag blev utsatt för inte kommer i håg min första dotters bebistid. Jag är ofta ledsen för det. Det känns som att ha blivit bestulen på det finaste man har. Så GRATTIS Mamma H skorna är dina. Snälla maila din adress till mig så kommer de på posten!

hannah@perfectdaymedia.se

Det är så himla skönt att hasa omkring i skidkläder. Jag låtsas att jag är en skibum och gör det dagen lång. Så här ser jag ut i backen i dag.

Mössa: Ja, som ni ser har den knallrosa fått följa med till Åre.

Skidjacka: 8848

Skidbyxor: Stadium

Skidutrustning: Har jag just köpt av min svåger

I dag är det ännu en premiär. Amanda och jag beslutade redan i somras när vi lämnade vårt gamla jobb för att starta Perfect Day att vi ville göra en podcast. Det har tagit sina månader då vi inte riktigt visste var vi skulle börja. Men när vi startade den här sajten så kände vi att vi ville ha något som bara handlade om relationer. Så här är vår första relations-podcast som vi vill att ni ska döpa! Varje fredag kommer vi att avhandla ett nytt ämne. Önska gärna! Min duktiga svägerska Clara Wallin har hjälpt oss med allt tekniskt. Annars hade inte detta varit en sanning. Men nu är den här. Lyssna!

Jag har alltid tänkt att jag skulle bli mamma till många barn. En stor, bullrig familj har alltid varit min dröm. En skara brokiga, ljuvliga ungar som alla är mina. Mitt egna gäng. Jag hade nog tänkt att de skulle vara en tre, fyra år mellan barnen. Men det blir ju aldrig som man har tänkt sig. Jag fick min första dotter Rosa vid tjugoåtta. Tänkte då att det var i grevens tid men nu så här i efterhand så var jag storstädernas svar på en teen-age-mum. Efter ett par började det suga i mitt bebishjärta igen. Men den här gången ville sig mitt liv någon helt annat. Det var inte alls dags för nya bebisar utan för skilsmässa. Jag förstår alla som skaffar en plåsterbebis för att försöka lappa i hop något som inte är bra men det gick inte. Inte för alla familjeidyller i världen.

Så träffade jag Gustav och så kom Wilma. Så här åtta år senare är jag en annan mamma. Det finns ingen skillnad i kärlek när det gäller att få barn men den här gången kom inte bara den himlastormande bebiskärleken utan också en tacksamhet. Att allt gick bra, att vi får ha en sån gullig bebis varje dag och hela tiden, jag är så tacksam för allt.

Jag är redan sugen på en bebis till men vill vänta lite så att jag hinner se Wilma, så att hon får mamma klart och vara liten för sig själv innan det kommer någon ny och ska dela föräldrar. Men min ålder gör att att jag inte hinner hur många bebisar som helst. Kör jag på i rask takt kan det bli två till. Men vi kanske bara ska ha en till? Bara och bara då har vi ju tre. Lyxen kanske vore att skaffa en sista några år efter fyrtio? När vet man att man är bebisklar? Hur tänker ni?