Saxade direkt ur Nöjesbladet i lördags, den 26 september.

Läs först, gnäll sen.

 

++++

Hatebreed

Hatebreed

Roadrunner/Warner/ADA

METALCORE Som så många andra självbetitlade album mitt i karriären är detta något av en nystart. Hatebreed plockar upp den genreöverskridande tråden från coveralbumet ”For the lions” och lyckas därför i elfte timmen undvika en befarad frontalkollision med stagnationsväggen. Med en grund som alltjämt är satt i märgig testosteronhardcore spetsar kvintetten när det passar tornadotordönet med inslag från såväl lättskrålad gatupunk som mer intrikat metalmaffiga gitarrslingor. Resultatet är både så intensivt att man tappar hakan och så oförutsägbart att intresset faktiskt är på topp de 14 fullmatade spåren igenom.

Bästa spår: ”Not my master”.

Mattias Kling

 

 

+++

Mustasch

Mustasch

Regain/Warner/ADA

HÅRDROCK Det är främst det sturska tonläget som imponerar. När Ralf Gyllenhammar gör upp med sitt eget fyllejag i ”The man the myth the wreck” eller tänder en Metallica-fet riffholk i ”Blackout blues” fullträffar ett nytrimmat Mustasch med 50 procent nya medlemmar rakt i en gillandenerv som tidigare mest har kittlats. Emellertid är denna känsla inte albumkonsekvent. Folkvisetonerna i ”Desolate” känns mer förvirrande än oväntade och en blid ”I’m frustrated” är snarare sentimental än innerlig. Ojämnheten från förr är med andra ord konstant, något som måste rätas ut om gruppen även kvalitativt ska få bestiga den svenska hårdrockstronen.

Bästa spår: ”Damn it’s dark”.

Mattias Kling