Arkiv för tagg metalcore

- Sida 1 av 2

Bonusrecensionen: Darkest Hour

av Mattias Kling
Darkest Hour

:+++:

Darkest Hour

The human romance

Century Media/EMI

METAL/HARDCORE När det så önskar är Washington DC-gänget en förträfflig leverantör av nevdallrande och kompetent harmonimangel som tar det bästa rifftänket från svensk västkustdöds och stagar upp det med ett etiskt tänkande rotat i hemstadens dogmatiska hardcorescen.

Det är på så sätt betryggande att konstatera att bolagsbytet från Victory till Century Media inte på något sätt har ändrat denna mission. Tänk dig At The Gates i ena högtalaren och Strife i den andra samtidigt som en svensk producent (denna gång Soilworks Peter Witchers) smidigt dirigerar tonerna i rätt riktning. Så låter det. Ungefär så som det har gjort sedan kvalitetsribban höjdes betydligt i och med ”Hidden hands of a sadist nation” för åtta år sedan, med andra ord. 

De stunder som inte håller kvalitetskraven är få men finns ändå. Men vare sig om det handlar om en tillkrånglad och misslyckad refränglösning (”Savor the kill”) eller ett stycke som börjar på allvar först när det går in på upploppet (”Violent by nature”), kan dessa lätt sorteras bort. Speciellt så länge kvintetten fortsätter att spänna mellan välvillig högtempometal och ambitiösa tonverk likt den omfångsrika instrumentalen ”Terra solars”.

Lyssna på: ”The world engulfed in flames”, ”Your everyday disaster”.

Bonusrecensionen: Times Of Grace

av Mattias Kling
Times Of Grace

:+++:

Times Of Grace

The hymn of a broken man

Roadrunner/ADA/Warner

METALCORE Bunden till en sjukhussäng började Adam Dutkiewicz skriva musik – inte för att han var tvingad utan för att han ville det. Behövde det. För sin egen skull.

Resultatet blev en låtkollektion som ser honom återförenad med tidigare Killswitch Engage-kollegan Jesse Leach och som på många ställen överträffar huvudsysslans senaste verk. Kanske för att den ansvarige kompositören här slipper oroa sig över om arenarefrängerna är hjärtliga nog och i stället kan göra låtar som både kräver mer av lyssnaren och ger mer tillbaka.

Lyssna på: ”Strength in numbers”, ”Until the end of days”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Archtects

:+++:

Architects

The here and now

Century Media/EMI

METALCORE På några få år har de brittiska stjärnskotten gått från en tämligen anonym tillvaro till att bli referensmaterial på hemmaplan. Inget beklagansvärt med detta – utvecklingen från en mathgrupp i mängden till dagens brokiga uttrycksblandning gör att gruppen nu har kunnat växa sig riktigt intressant. På fjärde fullängdaren erbjuds nära nog alla utgreningar som kan behängas med suffixet ”core” solidariskt utrymme och det blir extra elegant då de pryds med elektronikadekorationer som vigt länkar Nine Inch Nails till Bring Me The Horizon. Med samma kvalitetshöjning kan nästa skiva bli något alldeles extra.

Bästa spår: ”BTN”.

Sirenia

:++:

Sirenia

The enigma of life

Nuclear Blast/ADA/Warner

GOTHROCK Kollegorna i Susperia siktar på att göra Lordi-succé i norska melodifestivalen – ett karriärdrag som egentligen skulle vara som klippt och skuret för Stavangerensemblen. Speciellt då dess lightmetal nu bättre lämpar sig för fredagsmysig chipskoma än för några mer skabrösa kåtslag. Och det är väl liksom där det brister. Spanska ”The X factor”-meriterade vokalissan Ailyn sjunger sagostundsvänligt och mestadels bjuds mjuk trevlighetsgoth som snarare artigt räcker upp handen och ber om ordet än med emfas kräver någon uppmärksamhet. Samtidigt är melodierna tjusiga nog att man kan svälja mycket. Men knappast att gruppen inte lyckas motstå frestelsen att i titelspåret planka Within Temptation rakt av.

Bästa spår: ”This lonely lake”.

Bonusrecensioner: Firewind/Forbidden/All That Remains

av Mattias Kling
Firewind

++

Firewind

Days of defiance

Century Media/EMI

POWER METAL Ozzy Osbournes förre gitarrist Zakk Wylde fick respass med motiveringen att han alltför ofta sparade sina bästa låtidéer till egna bandet Black Label Society. Någon dylik konkurrens lär dock inte uppstå med hans ersättare på platsen, grekiskbördige Gus G, då det är svårt att se hur The Prince of Darkness kan få någon som helst användning av dylika muntergökseskapader längs grepphalsen som hans nya rekryt ägnar sig åt. 

Märk väl, är din frukostnäring sådant som Firewind tidigare har släppt så finns det på ”Days of defiance” nog med kalorier för att hålla dig på benen fram till lunch. Utförandet är så klart klanderfritt och flyhänt, hjärtpumpande muntert och med en melodisk klämmighet som får beundrare att sjunga och headbanga. 

Jag passar. Och hoppas att Gus G behåller sina riff för sig själv. Även om Ozzy efter senaste misslyckandet ˝Scream” behöver ny musikalisk stadga så finns den inte att finna här.

Lyssna på: ”Heading for the dawn”, ”Embrace the sun”.

Forbidden

+++

Forbidden

Omega wave

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Med Steve Smyth på ena gitarrpositionen så är det kanske inte så konstigt att det låter Nevermore mellan varven. Men så var San Francisco-ensemblen heller aldrig den mest vildsinta snorvalpen i den 1980-talsmäktiga Bay Area-vågen, utan i stället lika intresserad av att bygga tekniska fasader som att headbanga sönder de samma. 

Här är då comebacken. Som mer följer upp ”Twisted into form” (1990) än gruppens där på följande utgåvor ”Distortion”(1995) och ”Green”(1997). Att omslaget gör en konceptuell nickning till debuten ”Forbidden evil” (1988) säger en hel del. Och även om kvaliteten inte når upp till samma nivå som sattes med de två första utgåvorna finns det här nog med förbjuden frukt för att göra nostalgikern nöjd och glad.

Lyssna på: ”Forsaken at the gates”, ”Immortal wounds”.

All That Remains

+++

All That Remains

For we are many

Prosthetic/Sound Pollution

METAL I intervjuer talar frontmannen Phil Labonte (ex-Shadows Fall) sig gärna varm om träningsknep för att bygga muskler och om sitt amerikanskt rabiata vapenintresse. Av detta kan man ju luras att tro att musiken skulle följa samma konsekventa macholinje, vilket emellertid bara är en del av sanningen. För även om All That Remains har inslag fläskiga nog att uppfylla årsbehovet av isterband i Småland har gruppen också en mjukare sida, som gör att den närhelst det tycks vara befogat gärna brister ut i mysiga emorefränger som motsäger det mesta av den tuffa framtoningen. Men det är nog någonstans där combon önskar befinna sig. Mellan testosteronmos och tivolikorv. Ta gärna slangen med stark senap, det tjänar den på.

Lyssna på: ”The last time”, ”Keepers of fellow man”.

Veckans recensioner

av Mattias Kling
Dimmu Borgir

+++
Dimmu Borgir
Abrahadabra
Nuclear Blast/Warner/ADA
METAL Dunder och brak. Eller – ”Abrahadabra”, kan man ju också säga. Helt i linje med titelinspirerande Aleister Crowleys tankar om ett normlöst förhållningssätt till sitt värv tar de norska mörkermännen tar i för allt vad tygen håller och får med fler än hundra gästmusiker och körsångare till en ljudrymd som sträcker sig långt bortom fjärran galaxer. Läckert och svulstigt så det förslår, så klart. Faktiskt är inramningen så prålig att man som lyssnare effektivt leds bort från de tankebanor som leder fram till slutsatsen att själva låtmaterialet som helhet inte riktigt når upp till de högt ställda förväntningarna.
Bästa spår: ”Ritualist”.

Bring Me The Horizon

+++
Bring Me The Horizon
There is a hell, believe me I’ve seen it. There is a heaven, let’s keep it a secret.
Visible Noise/Sound Pollution
METAL De brittiska Kerranggunstlingarna har anklagats för mycket – men sällan för att göra smart musik. Jag påstår emellertid att de gör just det. Att skivan med den andlöst långa titeln är ett intelligent hopkok av varje subgenre där du kan använda suffixet ”core” och därmed också ett utmärkt bevis på att en tankeinsats över medel kan löna sig. På snyggaste sätt vägs karska gitarrkaskader upp av klipskt placerade elektronicapassager och sporadiska utfall i Meshuggah-matematik känns lika naturliga som Oli Sykes ständigt växlande sånguttryck. Dock, för ett resultat på Mensanivå krävs en låtuppställning som inte tappar då slutsatsen ska presenteras.
Bästa spår: ”Fuck”.

Accept och Bring Me The Horizon till Sverige

av Mattias Kling
Accept Bring Me The Horizon

Den som anser att genrebegränsningar och lyssningsregler enbart är utmaningar för smaken har all anledning att jubla denna sista septembertisdag för i år.

Själv gillar jag i alla fall gladeligen Live Nations besked att vi tidigt nästa år får möjlighet att ta del av såväl tysktypisk ärke-heavy metal som moderiktigt modern metalcore från de brittiska öarna.

Accept återvänder i februari till Sverige efter den bejublade klubbspelningen på Debaser Slussen i maj i år. I ryggen har gruppen det tillfredsställande comebackalbumet ”Blood of the nations”, som belönades med tre glada plus av undertecknad i Aftonbladet vid releasen i augusti. Nästa år blir det två Sverigespelningar för truppen, där Udo Dirkschneider nu är ersatt av Mark Tornillo från TT Quick: den 15 februari på Trädgårn i Göteborg och två kvällar senare i Stockholm.

Biljetterna släpps den 1 oktober.

Men före februari kommer som bekant januari, och då är det dags för albumaktuella Bring Me The Horizon att nöta svenska scengolv. Premiär för metalcorepaketet – som även innehåller The Devil Wears Prada och Architechts – är det på KB i Malmö den 27 januari och sedan väntar Arenan i Stockholm den 28 innan Brew House står på scemat den 31.

Huvudkvintetten släpper nästa vecka sin tredje fullängdare, som har fått den snärtiga titeln ”There is a hell, believe me I’ve seen it. There is a heaven, let’s keep it a secret”. Liksom föregångaren har svenske Fredrik Nordström (In Flames, Hammerfall med flera) stått för inspelningarna och utfallet får ni läsa mer om på fredag, då jag ämnar bedöma skivan i recensionsform.

Biljetterna till spelningarna Bring Me The Horizon och deras vänner släpps måndagen den 4 oktober via Live Nation och Ticnet.

Jag småhyllar: Supernova records

av Mattias Kling

Så här i valtider vill jag dra fram en gammal MUF-slogan. Inte för att jag på något sätt må sympatisera med detta ungdomsförbund eller dess så kallade arbetarvurmare till moderparti. Utan bara för att den stämmer in på en punkt.

Jag älskar att äga.

Skivor, det vill säga.

Ni vet, barn. Den där produkten som en gång i tiden, samtidigt som man kommunicerade med röksignaler och klädde sig i djurhudar, faktiskt var bärare av den musik ni nu streamar på Spotify eller tankar ner på The Pirate Bay. En fysisk produkt. Som kändes, luktade och säkert också smakade om man så önskade. Alltså, en fysisk tingest som gjorde allt det som en smidigt spridd mp3-fil inte gör.

Ja. Jag står för det. Jag älskar skivor.

Därför vill jag i dag blogghylla Supernova records lite extra. Inte för att bolaget har en exceptionell repertoar som får mig att inrätta schemat efter dess planerade releaser. Utan för att det, trots vikande försäljningssiffror för fysiska exemplar, hårdsatsar och släpper skivor som om det inte fanns någon morgondag.

Och detta trots att det lanserats så sent som tidigare i år. Alltså i en tid då det för många kanske känns mer attraktivt att ta ut besparingarna och boka in en helkväll på Casino Cosmopol än att investera i musikutgivning.

Därför hyllar jag nu lite okritiskt labelbossen Johnny Hagel (tidigare svenskansvarig för Roadrunner samt basist i exempelvis Tiamat) och distributören Cosmos Music Group (Bonnier Amigo). Så länge det finns satsningar så kan man aldrig kalla skivbranschen för död och begraven.

Och även om dess släppschema, som tidigare har påpekats, inte har innehållit några utgåvor som kommer att slå sig in ens på en ganska omfattande årsbästalista så finns det ändå några releaser som jag i sammanhanget vill uppmärksamma. Märk väl att jag inte recenserar dem som sådana, eller använder någon betygsbedöming för att avgöra dess förträfflighet. Ta det bara på tips om musik för oss – som älskar att äga skivor.

Pray For Locust

Pray For Locust ”Swarm”

Stockholmsband som gör grooveriktig metalcore utan messång och som hämtar mer uppenbara influenser från Lamb Of God eller Raised Fist än från exempelvis USA-normens At The Gates. Lyssna mer här.

Gormathon 

Gormathon ”Lens of guardian”

Bollnästruppen må ha ett namn som för tankarna åt dödsmetallhållet, men jungfruresan är en mer lättsmält historia än så. Tänk ett Amon Amarth på dubbel hastighet och med sång som ligger i det mer traditionella högre registret. Då kommer du ganska nära det du kan lyssna på här.

Misanthropian

Misanthropian ”A torture of your own design”

Death metal på riktigt får du i stället här. Att huvudstadsgänget har ett gott öga till Behemoth visas med tydlighet i öppningsspåret ”March to dominate”, medan det i resten av styckena finns det en nerv av såväl Cannibal Corpse som Immolation. Gillar du din dödsbiff relativt blodig och ganska senig? Då lyssnar du mer här.

Texter till Nöjesbladet i juli

av Mattias Kling

Som ni kanske har märkt så har jag under den gångna månaden inte lagt upp mina Aftonbladettexter här. Eller så har ni inte märkt det. Eller så bryr ni er inte.

Detta beror i alla fall på att jag har haft semester och annat för mig än att sitta vid datorn. Förvisso är jag fortfarande ledig, och är så en vecka till. Men tänkte ändå trycka ut de recensioner och den Återblick som jag har haft publicerade under juli.

Gilla eller inte – här kommer det.

PUBLICERADE 9 JULI:

Korn

++

Korn

III: Remember who you are

Roadrunner/Warner/ADA

METAL En pruttfull Munky gjorde fiasko på scen för drygt en månad sedan, vilket bortförklarades med att han i alla fall försökte uppträda. Däri gömmer sig också en obekväm sanning: Korn gör säkert så gott de kan. Problemet är bara att det inte räcker så långt. I ett försök att återfå gnistan från förr har producenten Ross Robinson kallats in, men inte ens hans primitiva ljudtänk lyckas tända någon konsekvent glöd i materialet. Videospåret ”Oildale (Leave me alone)”, ”Let the guilt go” och ”The past” är undantag från den nervösa linjen och påminner därför om den tid då gruppen faktiskt var bra. På riktigt.

Bästa spår: ”Holding all these lies”.

Parkway Drive

++

Parkway Drive

Deep blue

Epitaph/Bonnier Amigo

METALCORE Titelns bråddjup kan också mycket väl beskriva den åldersklyfta som tycks skilja mig och gruppens beundrare. För jag har svårt att begripa exakt vad det är med denna grupp som får ringdansglada ungdomar med roliga frisyrer att förlora varje uns av vett och sans så fort det vankas en sån där mullrande hardcorenedbrytning. Australierna har förvisso bra schvung i attacken, vet hur man snor ihop kalkylerat Göteborgharmoniska riff och gör egentligen mycket rätt utan att lyckas tillföra den överfulla metalcorefloran någon som helst ny vegetation. Griniga gamla gubbar finner därför mer nöje hos Darkest Hour eller Unearth.

Bästa spår: ”Deadweight”.

PUBLICERAD 23 JULI:

Grand Magus

++++

Grand Magus

Hammer of the north

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Det räcker med att du tittar på genreaviseringen här intill. Den består bara av fem bokstäver, men de säger i sig mer än de nu följande sexhundra tecknen. Huvudstadstrion är nämligen inte en grupp som inte tjafsar så mycket. Utan snarare en ensemble som utför. Som torgför heavy metal med en okonstlad auktoritet som få av förebilderna mäktar med i dag, som skriver riff lika klassiskt självklara som sensationella och som med en uppenbar lätthet skriver melodier lika exakta som alla gps-koordinater i världen. Med sådana guider är det en omöjlighet att navigera fel – även i den mest kuperade musikterräng.

Bästa spår: ”Northern star”.

PUBLICERADE 30 JULI:

Blind Guardian

++

Blind Guardian

At the edge of time

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Efter en obefogat komplicerad ”A night at the opera” och en trasslig ”A twist in the myth” är gruppen åter tillbaka på sitt mest Tolkien-dundrande humör. Materialet på album nummer nio är ensemblens mest grandiost verkställda sedan ”Nightfall in Middle-Earth”, där den tekniska prestationen och de läckra arrangemangen imponerar mer än låtarna i sig. De inslag då allt klaffar – bland andra symfoniska inledningskolossen ”Sacred worlds” eller medeltidsklämmiga ”Curse my name” – är tilltalande utan att överväldiga, och då går det också att svälja sångaren Hansi Kürschs brukligt bleka insats.

Bästa spår: ”Ride into obsession”.

ÅTERBLICKEN: SKINNY PUPPY BESÖKER VÄRMLAND

Skinny Puppy
Nivek Ogre i Skinny Puppy. (Foto: Gustav Mårtensson)

Blod, frånstötande bildkollage och likmaskar.

Black metal-dags igen?

Nej, här handlar det om grotesk och Sverigeaktuell industrisynt från Kanada.

NÄR? Den 15 juli 2004.

VAR? Arvikafestivalen.

VARFÖR? Flertalet artister har under åren gått ut för att chocka publiken.

Men få har gjort det lika estetiskt perfekt som den där gruppen från Vancouver. Dess musikaliska yttring är en historia för sig – men live är upplevelsen så djävulskt skrämmande att du inte vet om du ska gråta eller skrika. Eller bara krypa ihop i fosterställning och söka skydd.

Just så var det den där kvällen i Värmland för sex år sedan.

Nivek Ogre äntrade scenen insmetad i blod och smuts, med vad som såg ut som en blandning av en överkörd kråka och en egyptisk gudsmask på huvudet. I takt med de monotona dödssynttonerna pulserade scenprojektioner med bilder på ruttnande djurkroppar, dödsskjutna barn och George W Bush.

Mitt i detta frontalangrepp på sinnena stod man som åskådare och kippade efter andan. Och genomled något av det mest gastkramande en svensk festivalscen någonsin har erbjudit.

Soilwork spelar på hemmaplan

av Mattias Kling
Soilwork

December och paket är en snorsäker kombination. Det vet ju alla. Passande då att det just denna månad bjuds på ett turnépaket av det hårdare slaget.

Den 4 december är det nämligen dags för Helsingborgstruppen Soilwork att premiärspela material från senaste fullängdaren ”The panic broadcast” (tre plus av undertecknad i Aftonbladet för drygt en månad sedan) i hemlandet. Platsen där detta sker är på Brew House i Göteborg, medan Klubben i Stockholm får besök dagen efter medan KB i Malmö får vänta till den 9 december. 

Med sig på turnén har gruppen amerikanska All That Remains, tyska Caliban och Nearea samt brittiska Bleed From Within.

Biljettsläpp i dag via bland annat Live Nation och Eventim.

Tufft turnépaket till Sverige

av Mattias Kling
Never Say Die

Den 9 november smäller det stort på Fryshusets scen i Stockholm. Då angör nämligen tuffa turnépaketet Never Say Die huvudstaden med inte mindre än sju band i lasten.

Högst upp på spelschemat märker vi Australiens framgångsrika metalcoreexport i Parkway Drive och stenhårda amerikanska Bleeding Through. Lineupen kompletteras i övrigt av Comeback Kid, Emmure och We Came As Romans (alla från USA) samt brittiska Your Demise och tyska War From A Harlots Mouth.

Stretcha duktigt. Det här lär bli en ringdansfest som annars kan ge bestående krämpor.

På tal om Parkway Drive, snart aktuella med albumet ”Deep blue”, så går det bra att premiärlyssna på det färska stycket ”Sleepwalker” på gruppens Myspacesida.

Sida 1 av 2
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB