Som ni kanske har märkt så har jag under den gångna månaden inte lagt upp mina Aftonbladettexter här. Eller så har ni inte märkt det. Eller så bryr ni er inte.

Detta beror i alla fall på att jag har haft semester och annat för mig än att sitta vid datorn. Förvisso är jag fortfarande ledig, och är så en vecka till. Men tänkte ändå trycka ut de recensioner och den Återblick som jag har haft publicerade under juli.

Gilla eller inte – här kommer det.

PUBLICERADE 9 JULI:

++

Korn

III: Remember who you are

Roadrunner/Warner/ADA

METAL En pruttfull Munky gjorde fiasko på scen för drygt en månad sedan, vilket bortförklarades med att han i alla fall försökte uppträda. Däri gömmer sig också en obekväm sanning: Korn gör säkert så gott de kan. Problemet är bara att det inte räcker så långt. I ett försök att återfå gnistan från förr har producenten Ross Robinson kallats in, men inte ens hans primitiva ljudtänk lyckas tända någon konsekvent glöd i materialet. Videospåret ”Oildale (Leave me alone)”, ”Let the guilt go” och ”The past” är undantag från den nervösa linjen och påminner därför om den tid då gruppen faktiskt var bra. På riktigt.

Bästa spår: ”Holding all these lies”.

++

Parkway Drive

Deep blue

Epitaph/Bonnier Amigo

METALCORE Titelns bråddjup kan också mycket väl beskriva den åldersklyfta som tycks skilja mig och gruppens beundrare. För jag har svårt att begripa exakt vad det är med denna grupp som får ringdansglada ungdomar med roliga frisyrer att förlora varje uns av vett och sans så fort det vankas en sån där mullrande hardcorenedbrytning. Australierna har förvisso bra schvung i attacken, vet hur man snor ihop kalkylerat Göteborgharmoniska riff och gör egentligen mycket rätt utan att lyckas tillföra den överfulla metalcorefloran någon som helst ny vegetation. Griniga gamla gubbar finner därför mer nöje hos Darkest Hour eller Unearth.

Bästa spår: ”Deadweight”.

PUBLICERAD 23 JULI:

++++

Grand Magus

Hammer of the north

Roadrunner/Warner/ADA

METAL Det räcker med att du tittar på genreaviseringen här intill. Den består bara av fem bokstäver, men de säger i sig mer än de nu följande sexhundra tecknen. Huvudstadstrion är nämligen inte en grupp som inte tjafsar så mycket. Utan snarare en ensemble som utför. Som torgför heavy metal med en okonstlad auktoritet som få av förebilderna mäktar med i dag, som skriver riff lika klassiskt självklara som sensationella och som med en uppenbar lätthet skriver melodier lika exakta som alla gps-koordinater i världen. Med sådana guider är det en omöjlighet att navigera fel – även i den mest kuperade musikterräng.

Bästa spår: ”Northern star”.

PUBLICERADE 30 JULI:

++

Blind Guardian

At the edge of time

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Efter en obefogat komplicerad ”A night at the opera” och en trasslig ”A twist in the myth” är gruppen åter tillbaka på sitt mest Tolkien-dundrande humör. Materialet på album nummer nio är ensemblens mest grandiost verkställda sedan ”Nightfall in Middle-Earth”, där den tekniska prestationen och de läckra arrangemangen imponerar mer än låtarna i sig. De inslag då allt klaffar – bland andra symfoniska inledningskolossen ”Sacred worlds” eller medeltidsklämmiga ”Curse my name” – är tilltalande utan att överväldiga, och då går det också att svälja sångaren Hansi Kürschs brukligt bleka insats.

Bästa spår: ”Ride into obsession”.

ÅTERBLICKEN: SKINNY PUPPY BESÖKER VÄRMLAND

Nivek Ogre i Skinny Puppy. (Foto: Gustav Mårtensson)

Blod, frånstötande bildkollage och likmaskar.

Black metal-dags igen?

Nej, här handlar det om grotesk och Sverigeaktuell industrisynt från Kanada.

NÄR? Den 15 juli 2004.

VAR? Arvikafestivalen.

VARFÖR? Flertalet artister har under åren gått ut för att chocka publiken.

Men få har gjort det lika estetiskt perfekt som den där gruppen från Vancouver. Dess musikaliska yttring är en historia för sig – men live är upplevelsen så djävulskt skrämmande att du inte vet om du ska gråta eller skrika. Eller bara krypa ihop i fosterställning och söka skydd.

Just så var det den där kvällen i Värmland för sex år sedan.

Nivek Ogre äntrade scenen insmetad i blod och smuts, med vad som såg ut som en blandning av en överkörd kråka och en egyptisk gudsmask på huvudet. I takt med de monotona dödssynttonerna pulserade scenprojektioner med bilder på ruttnande djurkroppar, dödsskjutna barn och George W Bush.

Mitt i detta frontalangrepp på sinnena stod man som åskådare och kippade efter andan. Och genomled något av det mest gastkramande en svensk festivalscen någonsin har erbjudit.