Arkiv för tagg parkway drive

- Sida 1 av 1

Bonusrecensionen: Parkway Drive bjuder på ganska så ickedouchig ringdans

av Mattias Kling
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto
Winston McCall säger att han är för gammal för att orka sjunga hela konserten och ber publiken ta över hans jobb. Foto: Malin Lavén/Rockfoto

:+++:

Parkway Drive

Blue Stage, Bråvalla Festival.

Bäst: ”Dark days”.

Sämst: Ljudet är oftare burdust än bra.

Basisten Jia O'Connor.
Basisten Jia O’Connor.

NORRKÖPING. Emellanåt blir det framförda enbart en kuliss. En ljudlig ursäkt för att svinga armarna i slåtterrörelser, springa runt i ring och vadstudsa på en sakta torkande asfaltsyta som nyss regnpiskats skrovlig.

Som sådan är Byron Bay-kvintettens musik också väldigt duglig. Den presenterar sig med spänst i steget mellan lättnynnade slingriff, tungfotade breakdowns och strategiskt placerade tvåtaktsrusningar. Bultig och bufflig, men sällan uppenbart douchig. Kraftfullt rumstrerande snarare än snillrigt nyanserad. Hård i kanterna, moshvänlig i kärnan. Arg, men ändå tacksam över att få plats på festivalens största scen.

Helheten har emellertid sina brister. I mitt tycke är det först på senaste given ”Atlas” som gruppen börjar närma sig någon slags dynamik i redogörelsen, vilket gör att äldre stycken likt ”Boneyards” och ”Romance is dead” snarare blir påminnelser om Parkway Drives gynnsamma utveckling än tillvarataget kistguld.

Men, hey. De går ju bra att mosha till.

Smoke ’em if you blogg ’em (FGIF, pt 1)

av Mattias Kling

Som ni kanske märker, och eventuellt struntar fullkomligt i, har fredagstraditionen bytt namn.

Och detta efter ett vaket påpekande från en läsare som uppmärksammade det motsägelsefulla i att inom den avhandlade genren brista ut i en lovsång – bara för att det är fredag. Konsekvens är viktigt, även i detta forum.

Därför blir det från och med detta en försiktig modifikation av banderollen. En bokstav byts ut och vad förkortningen står för … ja, det kan ni nog relativt enkelt gissa er till.

Tänkte även ta tillfället i akt och förklara veckans något sparsmakade uppdateringstakt. Det är helt enkelt så att den dagliga verksamheten, med jobb främst mot nyhetsdelen av Aftonbladets verksamhet, har fått stå i fokus. Detta inför en kommande uppdatering av arbetsredskapen vilket i sin tur har inneburit att jag i onsdags fick en ny datorlösning med dit hörande inkörningsproblem, plus att hela gårdagen ägnades åt kurs.

Därför har bloggandet fått stå tillbaka. Av den enkla anledningen åt att jag gör det här av intresse och en inneboende nödvändighet – och inte plockar ut någon extra lön för det heller. Vilket i sin tur får som konsekvensen att jag försöker göra så lite som möjligt utanför arbetstid. Detta kan låta snålt i överkant, men jag anser att det som berikar Aftonbladets varumärke och läsarnas upplevelse också ska få kosta pengar för beställaren. Kort sagt – jag jobbar inte gratis för ett företag som gör hundratals miljoner kronor i vinst varje år.

Men nog om detta just nu. Och i stället över till det väsentliga; nämligen veckans nya videoklipp. Denna blandning av sött, surt och salt som fyller godispåsen varje fredag och som tycks vara en ganska så uppskattad uppvärmning inför helgen.

Den här veckan kan vi med fördel spana in nykådade bullar från The Sword, Angelus Apatrida, Great White, All That Remains, Turbonegro, Hellyeah, Fulgora och Coheed And Cambria.

Och som extra bonus är det bara att oroas eller roas av ett proffsfilmat klipp med Nightwish (med vikariesångerskan Floor Jansen), en ganska poänglös videotrailer för kommande Kreator-videon ”Civilizations collapse”, en låtpresentation av Nuclear Blasts fynd Free Fall samt mitt egenhändigt filmade klipp från Parkway Drives spelning på Debaser Medis i onsdags.

Det får räcka för den här veckan. En rörig sådan, i en mediebransch i ständig förändringssnurr.

Kom ihåg – snart är det jul.

Die with your blogg on (Veckans viktigaste, pt 5)

av Mattias Kling

VECKANS SKIVOR

I Am War ”Outlive you all” (Razor & Tie/Border)

Jag har tidigare uppmärksammat detta sidoprojekt på denna plats, vilket gör själva påpekandet att vi här hittar Brendan Schieppati (Bleeding Through) samt Alex Varkatzas (Atreyu) en smula onödigt. Nu är det emellertid dags för Sverigelansering av bicepsduons förstlingsverk, varför en påminnelse är på sin plats. Inte för att ”Outlive you all” egentligen är en oumbärlig utgåva, det som här erbjuds är thrashbiffig metalcore med mer kraft än egentlig finess. Snarare är det musik som gör sig bättre vid en rejäl mjölksyreuttömning på gymmet än en testund i favoritfåtöljen. Svettigt!

Iron Maiden ”The number of the beast”/”Piece of mind” (EMI)

Jag tror att det finns få berömmande adjektiv som inte har använts för att beskriva dessa klassiska album. Och äger du dem inte redan, i en eller annan version, har du troligtvis gjort en stor felnavigation på den elektroniska motorvägen. Lik förbannat, att Bruce Dickinsons två första skivor med metalgiganterna nu nysläpps i 180 grams bildvinylutgåvor är ytterst notervärt. Speciellt då dessa skivor alltjämt hör till Iron Maidens absoluta toppskikt – med för evigt klassiska spår som ”Hallowed be thy name”, ”The trooper”, ”Flight of Icarus”, ”The prisoner” och ”Where eagles dare” som absoluta toppnummer.

Led Zeppelin: Celebration day (Rhino/Atlantic/Warner)

Återigen en påminnelse om storverk som tidigare har haussats i detta forum. Nära nog fem år efter firandet i sig, som hölls den 10 december 2007 i London, släpper legendarerna sin förträffliga dokumentation av denna exklusiva engångsföreteelse. Särskild begärlig är utgåvan med såväl ljudspåret i cd-format samt själva monsterkonserten på lyxig bluray. Är den bara en tiondel så välljudande som den bioaktuella versionen kommer ditt hemmabiosystem att få glädjefnatt över de välkallibrerade tonbyggena.

Bad Brains: ”Into the future” (Megaforce/Border)

Även i en så pass spräcklig scen som den tidiga hardcorerörelsen i den amerikanska huvudstaden i början av 1980-talet var kvartetten ett väldigt udda inslag. Inte bara för att medlemmarna var svarta, utan även för att dess musikaliska yttring hämtade influenser lika mycket från reggae som punkrock. ”Into the future” är gruppens första skiva sedan 30-årsfirandet ”Build a nation” (2007) och självklart grupptypiskt udda, från lightmetallisk hardcore i exempelvis ”Popcorn” till rökig dub i ”Jah love”. Summan är inte oäven, men Bad Brains-novisen hänvisas hellre till samlingen ”Banned in DC: Bad Brains greatest riffs” från 2003 för att begripa dess revolutionerande rötter.

Motionless In White: ”Infamous” (Fearless/Pias/Border)

Dags för album nummer två från den dystopiskt imagedrivna metalcoregruppen från Scanton, Pennsylvania. Och denna gång har man sökt svenskt stöd för att sticka ut i en genre där profilering är livsnödvändig. Inte nog med att Tim Skold (ex-Marilyn Manson) har kranat ljud och styrt upp produktion på fem av låtarna, i ”Puppets 2 (The rain)” lånar även Soilworks Björn ”Speed” Strid ut sin strupe. En grupp att hålla ögon och öron på, även om ”Infamous” inte är någon större sensation.

VECKANS KONSERTER

Thin Lizzy (Sala Folkets Park, 20/11)

Grundförutsättningarna har ältats både fram och tillbaka här av mig, varför de i komprimerad form ser ut ungefär så här: Legendarisk grupp spelar på sista versen inför ett aviserat namnbyte nästa år. Den spelar, av väldigt naturliga skäl, utan sin mest kände och bidragande medlem Phil Lynott och sången handhas i stället av Rick Warwick från The Almighty. Och det här ska i och med den nära förestående nylanseringen också bli dess sista Sverigeframträdanden under nämnd flagg, vilket gör framträdandet i Sala och det i Linköping på lördag till på förhand klassiska. I alla fall i bred bemärkelse.

Parkway Drive (Debaser Medis, Stockholm 21/11)

Den välartade kvintetten från New South Wales är ett exempel på scenens internationalisering under 2000-talet – och tillika fanbärare för den australiska metalcorescenen. På de tio år som har gått sedan formationen i Byron Bay har den sakta men säkert jobbat sig uppåt i takt med att skivorna har blivit mer dynamiskt utmanande och – inte minst – bättre. Tidigare i höst släpptes fjärdegiven ”Atlas”, en skiva som är väl värd de :+++: undertecknad gav den i Aftonbladets diverse kanaler. Därför ska det bli extra spännande att undersöka hur väl de nya styckena ”Wild eyes” och ”Dark days” fungerar bredvid inövade fanfavoriter likt ”Sleepwalker” och ”Idols and anchors”, vilket även kan göras på Trädgårn i Göteborg på torsdag.

Aura Noir (Nalen, Stockholm 23/11)

Gruppens sida på Wikipedia lägger stor vikt vid att norrmännen är influerade av Slayer, Sodom och Kreator – samt att deras texter fokuserar på ilska, hädelse och död. Inte den mest orginella påverkandekombon, med andra ord. Men låt inte detta hindra dig från att ta notis om dess existens, för det som brister när det gäller pionjärskap vägs upp av en rasande svärtad illviljeattack – och rullstolsburne Carl-Michael ”Aggressor” Eide som stenhård gitarrist. Senaste skivan heter ”Out to die” och släpptes tidigare i år.

From the running of blogg (Veckans viktigaste, pt 2)

av Mattias Kling

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de :+++: jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Veckans recensioner: Parkway Drive + Neurosis

av Mattias Kling

:+++:

Parkway Drive

Atlas

Epitaph/Playground

METALCORE I en genre som ofta sätter ren moshkraft före dynamisk nyfikenhet är Byron Bay-kvintetten närmast sensationell. På fjärdeutgåvan kastar den sig modigt ut i krängande kreativ sjögång, och vare sig storstilade stråkpartier, bitsk Slayer-illvilja eller sorgsna trumpetpustar tycks skicka manskapet över bord. På så sätt är skivan en spännande enhet. Ett album komponerat som just ett sådant, med en tydlig dramaturgisk laddning som följer skiftningarna mellan ebb och flod med nitisk exakthet. Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra.

Bästa spår: ”Atlas”. (Lyssna på skivan på Spotify)

:++++:

Neurosis

Honor found in decay

Neurot/Border

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert.

Därvidlag är Oaklandtruppens tionde fullängdare samma typ av intrycksangrepp på sinnena som vi har vant oss vid. Det är harmonistrukturer som sträcker sig bortom det konventionella, själva motsatsen till lättlyssnat, och som i stället fordrar en mottagare som engagerar sig. Öron som uppfattar energin som uppstår när en ödslig säckpipeslinga markerar halvtid ”At the well”, en mage som kan mäkta med kontrasterna i ”My heart for deliverance” eller ett sinne som står pall för den klaustrofobiska stämningen i ”Bleeding the pigs”.

”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet.

Det är i lyssnarens huvud prakten växer fram. I dess mage, i dess hjärta.

Och – inte minst – på dess näthinna.

Bästa spår: ”Casting of the ages”.

http://www.youtube.com/watch?v=5tc19dm8ITE

Tar du och skickar ångestpastejen, är du hygglig?

av Mattias Kling

Enligt den årligt återkommande konsekvensen är det åter dags. Ett ständigt uppdrag som tycks bara materialisera sig från ingenstans, men som sen äskar sån huvudbry att det här med avslappnande nattsömn bara är att glömma.

Slutet av oktober brukar vara företeelsens första sejour, för att sen köra ett reprisvarv runt mitten av december. Lika årstidsenligt som senhöstens första förkylning, lika avslappnande som ett promenadförsök på Drottninggatan i huvudstaden en lönelördag.

Jag yrar såklart om årslistan. Den där ångestproppen som förstoppar all möjlighet till mental vila så fort det börjar närma sig skarpt läge (deadline, på journalistlingo).

I går var situationen likt perfektionistiskt maskinslipad. Det sägs att mänsklighetens främsta sätt att undvika att handskas med potentiellt nervtärande frågor är förträngning. Att helt enkelt rensa medvetandet på allt som inte är akutrelevant för stunden och lugnt vissla sig igenom tillvaron, till synes obrydd om det tvång som obönhörligen väntar.

Det går ett tag. Kanske någon stund till. Sen är det ju obönhörligen dags att skrida till verket, oavsett förutsättningar eller eventuell inspiration.

(Jo, jag vet. Planering löser det mesta när det gäller att undvika akutfall. Något jag jobbar hårt för att göra. Men när det gäller att jonglera ett heltidsjobb med alla sidoverksamheter, det du läser just nu är en av dem, går saker ibland inte riktigt som man har tänkt sig eller ladufört för.)

Därför – det blev aningen panikartat i går eftermiddag då det dök upp ett mejl från Det Dåliga Samvetet (även kallat Close-Up-redaktionen) med en försiktig påminnelse om att det här med förträngning inte var aktuellt längre. Att alla försök till bortprioritering var överflödiga.

Skarpt läge. Deadline samma kväll. Kris, panik och ett extra lager hets på ågrensmackan.

Att det blir samma visa varje år, med ett svettigt ältande och överläggande med sin inre kritiker-Mollgan, beror vanligtvis på den flyktiga vardagen som musikkritiker med veckodeadline. På grund av rent tidsmässiga begränsningar – och i en ambition att ge alla potentiellt intressanta alster i alla fall en tre–fyra lyssningar innan jag bestämmer mig om de är värda att gå vidare med – blir det helt enkelt väldigt begränsad tid till nöjeslyssning och rekapitulationer av redan avhandlade, men ändå fortfarande intressanta, alster i rent förströelsesyfte. Jag har en stående önskan varje födelsedag: att dygnet genast bör utökas till minst 36 timmar för att det ska finnas någon möjlighet att ta till vara på det moderna samhällets alla möjligheter. Tills det gör det – då får situationen vara som den är.

Förvisso har jag ofta mina avlagda betyg att luta mig mot, men de skulle också ge en ganska så skev bild av verkligheten. Då utbudet varje vecka i Nöjesbladet brukar sträcka sig till högst två anmälningar, och då många av dessa görs för att det är journalistiskt motiverat och inte för att jag är helt betagen av just den eller den skivan, ger det en ganska så skev bild av ett helt år inom den tuffa musiken. I stort sett varje vecka har jag minst fyra plattor som alla kan vara värda en rad eller två – och då är denna lista redan där hårt redigerad. Och saker som är bra har en tendens att försvinna i redaktörsgallringen, helt enkelt beroende på att det presterade är för obskyrt för ett medie av Aftonbladets dignitet, eller att det finns andra skivor som konkurrerar ut det valda alstret. Plus att det så klart inte finns någon rimlighet i att professionellt bedöma allt som egentligen förtjänar sån uppmärksamhet. Minst 40 timmars jobb på nyhetsdesken, garnerat med upp emot 20 timmars övertid per vecka ger sina begränsningar. Kom ihåg: jag har fortfarande inte fått min mest åtråvärda födelsedagspresent.

I alla fall. Ettan har jag haft klar länge. Det är en utgåva (tänker så klart inte avslöja exakt vilken just i detta nu) som på många sätt har utmärkt sig under ett annars rent förträffligt 2012 när det gäller mitt bevakningsområde. Jag vet i fan vad som har hänt, men det känns som att hela hårdrocksvärlden (med alla dess förgreningar från vänligaste AOR till ursinnigaste grindcore) har drabbats av en sån solidarisk kvalitetsutlösning att den rättvis rekapitulation skulle kräva minst 50 bidrag. Vilket också var antalet plattor jag hade på min lista innan gallringen inleddes.

Några timmar senare  – och efter ett parallellt skrivande av recensioner av kommande skivorna med Parkway Drive och Neurosis till den ekonomiskt bidragande uppdragsgivaren – var antalet redigerat till de beställda 20. Efter mycket överläggande med mig själv och vridande och vändande på argument tills frontalloben önskade flytta till ett annat postnummerområde.

Den 11 december kan ni ta del av det resultatet i det då färska numret av Close-Up Magazine.

Och några veckor senare (exakt publiceringsdag varierar från år till år) är det dags för Aftonbladetvarianten.

Förra året blev det en ganska så rejäl revision och omstuvning mellan de olika sammanställningarna. Hur det blir i år, det får visa sig.

Lyssna på hela nya Parkway Drive-skivan

av Mattias Kling

Ett av höstens mest emotsedda släpp för shortsklädda ynglingar med smak för ringdans och helikopterlekar med armarna: fjärdealbumet från Byron Bays främsta – och enda – bidrag till metalvärlden.

På måndag (den 29 oktober) kan du lägga beslag på Parkway Drives nya skiva ”Atlas” på cd/download/vinyl, men redan nu bjussar skivbolaget Epitaph på gratislyssning i streamad form. En stund väl värd varje investerad krona, med andra ord.

En officiell Aftonbladetrecension underteckad yours truly kommer i alla tänkbara kanaler på fredag – medan bandet i sig avlägger fysiskt besök på blågul mark den 21 november i Stockholm samt dagen efter i Göteborg.

The suits, the blogg & the uniforms (TGIF, pt 6)

av Mattias Kling

Se på fan. Där kan vi ju ta tillfället i akt att lägga ännu en arbetsvecka bakom oss.

Fem dagar som har bjudit på alltifrån djurparksskandaler, chockavhopp ifrån thrashlokomotivet The Haunted, muthärvor inom den absolut högsta EU-toppen till sedvanligt plaskande i den svenska kändisankdammen.

Kanske få händelser som får just vecka 42 att profilera sig utöver det extra i världshistorien. Men som sådan en trygg förvissning om att jorden fortsätter att snurra runt sin egen axel och att mänskligheten fortsätter att vara minst lika snurrig.

Nu är det emellertid fredag. Och vanan trogen blir det då, så här på den tidiga kvällskvisten videodags här i bloggen. Och lika traditionsenligt blir det en väldigt blandad kompott som får serveras till helgmyset.

Just den här veckan rekommenderas ytterligare inspektion av färska klipp från exempelvis Cradle Of Filth, Atreyu/Bleeding Through-anknutna I Am War, Sister Sin, Antromorphia, Linkin Park, Enslaved, Issa och tidigare Anthrax-gitarristen Dan Spitz nya grupp Red Lamb.

Och som extra veckoslutsgrädde på helgmoset går det alltid att ägna en stund åt ytterligare ett smakprov från kommande albumet med Parkway Drive, en trailer för kommande Nightwish-filmen (baserad på senaste albumet ”Imaginaerum”) samt färska spåret ”Nocturne” från intressanta djentcombon Tesseract.

Det får duga gott för stunden.

Och kom ihåg: Snart är det jul.

Spotifylistan: September 2012

av Mattias Kling

Dags att knyta påsen runt ännu en månad. 30 dagar har passerat sedan sist, och med detta en hel uppsjö av trevlig musik som måste spridas.

Eller, vad sägs om smakprov från Aerosmiths kommande album? Färskt metalcoregodis från Parkway Drive? Fetmangel från norska Nettlecarrier och amerikanska Pathology? Metallicas emotsedda Deep Purple-hyllning eller solomaterial från Iron Maidens smatterbasist Steve Harris?

Det – och jävligt mycket annat – finns att tillgå på den Spotifysamlade septembersammanfattningen som du kan kolla in här.

Mycket nöje, vet jag.

Parkway Drive öppnar kartboken

av Mattias Kling

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

Sida 1 av 1
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB