I går inleddes den omtalade rättegången mot Lamb Of Gods frontman Randy Blythe, som står åtalad för dråp i Tjeckien.

Det kan tyckas vara en ganska så stor nyhet, oavsett eventuell skuldfråga, men troligvis inget du kommer att få läsa något mer än notiser om i svenska stormedier.

Hur kan det vara så här? Att en av världens mer kända artister i sitt gebit kan stå åtalad för något så pass allvarligt som att ha orsakat en annan människas död – och att detta sveper närmast obemärkt förbi?

Det lättaste skulle vara att hävda okunnighet. Att redaktörer (i bästa fall) läser namnet på den åtalade och gruppen utan att få någon aha-upplevelse – och därmed sågar nyheten till förmån för Justin Timberlakes ”bitch-hån” eller lättjobbad returinformation som meddelar läsekretsen att Fleetwood Mac besöker Sverige i sommar.

Det må vara hänt. För även om Lamb Of God så sent som i somras var ett av dragnamnen på Metaltown-festivalen i Göteborg och nu i år befinner sig ganska högt upp på spelschemat på Getaway Rock i Gävle är de ingen akt som får de utanför genrekretsarna att höja nämnvärt på ögonbrynen.

Det vet jag. Jag har försökt att sälja in den här storyn och liknande vid flertalet tillfällen, med ganska så kallsinnigt bemötande som resultat.

Jag vågar därför gissa att det till stor del handlar om ointresse. Om en grupp och en frontman som inte får igenkänningssirenerna att blinka fritt hos genomsnittlige redaktör, och som därför inte bedöms som relevant nyhetsstoff.

På sitt sätt förstår jag resonemanget. Om ganska så exakt en vecka (den 12 februari) har jag jobbat på Aftonbladet i 17 år och begriper om något hur det fungerar på även en ganska så sensationsdriven redaktion. Något jag fick påmint för mig när jag i höstas försökte få någon vidare respons vid nyhetsdesken för åtalet mot Behemoths Adam ”Nergal” Darski. Det gick ju inte så lysande, om vi säger så. Vilket förvisso bekräftade den tes jag drev i ett ganska så vidarebefodrat blogginlägg om saken, att hårdrockare inte har samma mediala status som andra artister – förutom när det gäller att hitta syndabockar för tragedier de egentligen inte har med att göra. Det kan vi fråga Marilyn Manson om. Eller Hatebreed. Eller Judas Priest – men det har inget med den här saken att göra.

Förvisso greppar jag resonemanget när det gäller exempelvis Nergals kamp mot den katolska kyrkan och dess förgreningar in i det polska rättssystemet. Även för den mest yttrandefrihetsvurmande kulturkofta kan det ses aningen kontroversiellt att stå upp för en satanist – som dessutom vägrar göra avbön eller skämmas för sina handlingar.

Men i Blythes fall är det desto enklare. Här behövs det egentligen inte tyckas så mycket. Det räcker liksom bra att rapportera enligt journalistikens mest grundläggande principer.

Och dessa gör gällande att:

2010 dog Daniel Nosek, 19, av de skador han ådragit sig efter att blivit knuffad av scenen under Lamb Of Gods gig den 24 maj i den tjeckiska huvudstaden. Självklart en tragisk händelse. Ett fruktansvärt utfall för vänner, familj och närstående till tonåringen, men samtidigt något som Lamb Of God-kollektivet inte ens kände till innan Blythe greps på flygplatsen i Prag knappt två veckor efter giget på Metaltown.

Själva polisinsatsen blev inledningen på över en månad i tjeckiskt häkte för 41-åringen från Maryland, som först i början av augusti kunde återvända till USA efter att han släppts mot borgen. Han hade då också försäkrat att han var villig att göra det enda rätta – att återvända till Tjeckien för rättegången, även om han anser sig vara oskyldig till de grova anklagelserna. Och trots att han riskerar tio års fängelse om han bedöms skyldig.

Det är här vi befinner oss i dag. Efter en måndag där anklagelserna mot frontmannen vecklades upp, och hans försvarsstrategi blev tydlig.

Åklagarna hänvisar bland annat till en vida spridd video (som ni kan se nedan) som sägs visa hur Blythe knuffar Nosek av scenen, medan sångarens juridiska team hävdar att det inte alls handlar om den incident som åtalet avser och i stället hävdar att säkerheten under giget var för dålig.

Jag tänker inte lägga mig i själva skuldfrågan. Rent ryggradsmässigt kan jag väl tycka att den som självmant hoppar upp på scenen för att stagediva också får ta ansvaret för om något går snett, men det känns inte helt rimligt i det här fallet. Desto klarare är i stället att det är rakryggat av Blythe att inte ligga och trycka under en sten i hemlandet, utan i stället visa den avlidnes familj den respekt den förtjänar genom att dyka upp vid rättegången och låta den juridiska processen ha sin gilla gång.

Exakt hur den kommer att fortlöpa lär visa sig under veckan.

Men det kommer du troligtvis inte få läsa alltför mycket om i svenska stormedier.